Det är lika viktigt

Hur ofta hör man inte, eller säger själv, något liknande ”han måste lita mer på mig för att detta ska gå” eller ”hästen litar inte helt på mig ännu, men vi jobbar på det” och så vidare. Men har du någon gång frågar dig själv ifall du litar på hästen? Jag fick en fråga i en kommentar om hur det fungerar när jag galopperar Pijano utan träns på en äng, och om han någon gång inte lyssnat när jag velat stanna. Och jag tar den andra frågan först, jo någon gång har det hänt att han inte velat stanna.

Första gången jag red honom helt utan utrustning, början på 2009 – så det var ett tag sedan, gick det bra fram till galoppen som det bara gick snabbare och snabbare. Jag insåg själv att det inte fanns något jag kunde göra, förutom att lita på att han kommer stanna. Det gjorde han också. När jag rider Pijano utan utrustning vet jag mycket väl att han kan sticka om han vill, för det har han gjort oändligt många gånger med träns och bett i början av vår tid tillsammans. Men, jag hade inte ridit utan träns om jag inte visste att vi var redo för det och skulle kunna hantera alla tänkbara situationer likadant som med ett bett i munnen. Pijano litar på mig och är trygg med mina signaler. Och det viktigaste av allt – jag litar på honom.

Men ibland har även vi delade åsikter, givetvis. Pijano är ingen maskin, han har myyycket egen vilja och egna ideer. Och det är något jag inte skulle vilja ändra på, för jag vill ha min vän, inte en maskin. Vi ska ha kul tillsammans. Vi är starka individer, och när det väl krockar blir det en väldigt stor krock. Men det är det som är… vi – för när vi samarbetar känns det som vi skulle klara precis allt i hela världen tillsammans. Han har aldrig gjort något de senaste åren med mig som har fått mig att känna rädsla – för jag litar på honom. Ökar han lite vet jag att han ändå har koll på läget. Ibland måste jag kunna lägga ansvaret i ”hans händer” (hovar kanske 😉 ) för att vår relation ska hållas på en så jämn nivå som möjligt.

Det är precis samma sak med Anna. Varför jag inte galopperar barbacka på henne utan huvudlag på en äng är helt enkelt för att vi inte är redo än. Det skulle säkert gå bra, men när jag känner minsta lilla att det är något som kan bli en negativ upplevelse avstår jag hellre, tills vi är redo. För en dag kommer även vi dit, det vet jag.

Men i största allmänhet tror jag inte att man kan komma vidare på riktigt i sin relation förrän man själv kan släppa lite på spärrar och verkligen litar på sin häst. Innan dess ska inte fokusen vara på att DU ska lära din häst, utan du ska lära av din häst. Jag menar inte att man ska göra dumdristiga grejer för att bevisa att man litar på sin häst, det behövs inte ens. Det är inget man ska bevisa för andra – utan i så fall för sig själv. Jag tycker alla ska fundera lite på det, om man inte redan gjort det.