Lugna hästar = bra språng

Jag sitter och filar på ett inlägg om hästens hoppteknik, mina erfarenheter och även tips för att träna upp hopptekniken. Då främst frambenstekniken, då den är lättast att ”rätta till”, bakbenen är lite knepigare… Notera! Eftersom jag självklart aldrig skulle göra något som inte är naturlig träning, alltså inte någon form av barrering (barrering finns ju i väldigt många olika former).

Men, det är inte vad som kommer här idag. 🙂 Utan detta inlägg har en lite röd tråd, fast ändå inte. Jag kommer skriva lite om hästens hoppteknik, och hur den kan ändras. Jag tar bara upp Lilleman i det här inlägget, fler hästar kommer tas upp som exempel i det ”större” inlägget jag tänkte skriva om hoppteknik.

Pijano är som sagt ett arabiskt fullblod, en väldigt liten storhäst. Jag började tävla honom som typ 13-åring, då han var 12 år, bland storhästarna. I slutet av mitt sista ponnyår fick jag veta att han kunde mätas ner till d-ponny. Den sved lite, haha. Då hade jag alltså i många år tävlat honom som häst när han kunde tävlat som ponny. Men jag valde ju att då inte mäta ner honom eftersom han inte skulle säljas, och jag som sagt inte fick rida ponny längre. Pijano har tävlat upp till 125 cm i hoppning, då med omhoppning på 130. Högre var helt omöjligt för honom, då han som sagt är väldigt liten (dessutom hög manke) och har liiiten galopp i jämförelse med stora hästar. Hemma, och på höjdhoppning, hoppade han utan minsta problem upp till 145 med mig och löshoppade 160 – så höjden var ju inget problem direkt.

Problemet var ju i kombinationerna. Det är ju rent ut av farligt med en så här liten, kortgalopperad, häst i kombinationer på 130+ som, om man har otur, redan kan vara stort avstånd för de stora hästarna. Men, åter till ämnet…

Här är två bilder från några av våra första tävlingsäsonger tillsammans. Här tävlade vi 90-110. Och det var några år sedan nu… 😉 Men det var stor skillnad på Pijanos språng och hoppteknik. Han var väldigt, väldigt het. Jag vet, det kan nog vara svårt att förstå efter allt med repgrimma, för vissa, man han var det, haha. Så han drog ju på… Och det blev ofta lite ”av och på” och ryckigt, studsigt. Och många nedslag har då kommit som brev på posten.

Han hade så snabba språng, alltså han slängde ju sig över hindren på en millisekund. Jag har en filmat runda från en pay and jump som är rent ut sagt katastrof. Men den är bra som exempel, så den får ni se i nästa inlägg om ”detta”. Grejen är den, att så länge han hade så här kvicka, speedade språng fick vi nästan alltid något nedslag när det var högre än 1 m. För han hann ju inte få upp benen alla gånger. Och sedan överhoppade han sig ibland också – men då med hängande framben. Nu ska jag som sagt inte skriva om hur frambenstekniken tränades…

Men! När han coolade ner sig och kunde gå i en lugn, taktmässig galopp inne på hoppbanan – då kom de där helt otroliga sprången. När han hoppade igenom med hela kroppen, lugnt, mjukt och fint. Arabiska fullblod sägs ju ha väldigt dålig hoppteknik, med hängande framben, men dit jag vill komma är att det mesta går att träna, och handlar även mycket om ridningen – även hästens teknik. Senare visar jag skillnader i både bild- och filmform, och förklarar mer ingående… Detta inlägg vet jag faktiskt inte vart jag vill komma med… Haha…

Jag älskar den här hästen så mycket att det på riktigt gör ont i hjärtat. Perfection. ❤

‘world’s greatest

Jag har börjat inse att det är dags att förstå själv… att en stjärna har klivit av tävlingsbanan för alltid. Att min stjärnas karriär har kommit till sitt slut. Faktum är att det gjordes redan vintern 2013. Då gjorde han sitt livs sista start, i hoppning, i någon gren. Vi fick avsluta med flaggan i topp, men ändå känns det just nu inte bättre för det. För det är så orättvist. Jag vill inte förstå, eller tänka på det. Jag vill inte förstå att den 29:de december 2013 skulle vara dagen livet förändrades för alltid. Men någon gång kommer även de bästa av sagor till sitt slut. Våran tävlingskarriär är slut för alltid. Och jag börjar förstå det nu, hur ont det än gör.

Jag funderar på att skriva ett inlägg för att hylla Virgio Pijanos fantastiska prestationer och karriär. Men hur kan man någonsin sammanfatta något så fantastiskt, som pågått i så många år? Jag vet inte. Han har gjort allt för mig. Och nu kommer jag, för resten av hans liv göra allt för honom. Det kommer aldrig finnas någon som han igen. Min fantastiska hjälte.

Du har tillfört så mycket. Bevisat så mycket. Kämpat så mycket. Tack för allt, min stjärna. Du är och kommer alltid vara världens bästa, så är det bara. Jag kommer alltid göra allt för att på något vis kunna ge tillbaka, för allt du gett mig.

Jag älskar mål och planering

Faktum är, att det tar ”emot” lite att skriva det här inlägget – för egentligen är den enda planeringen och målet att det år 2015 ska stå ett friskt litet föl vid Annas sida. ❤ Men därför planerar jag ju efter det med, såklart. Jag tänkte skriva ett inlägg om vad mina framtidsmål är med Anna. Och i nästa inlägg – hur vi ska nå dit. Egentligen lägger jag inte upp planer och mål för att det ska gå enligt planen, för det gör det aldrig ändå, haha. Men det är kul! Och ger en ännu mer motivation (om det nu behövs? Min motivation är alltid på topp med hästarna, haha).

För att dra en liten kort bakgrundshistoria… Jag började "rida" Anna år 2011. Hon var då mer i luften än på marken. Hon var riden i trav (travträning, inte dressyrridning) och hade ju dessutom börjat båda bocka, skjuta rygg, stegra och så vidare. Det var hennes utbildning. Jag kämpade i typ ett år med att kunna skritta på lång tygel, haha. Hon var med andra ord… helt grön. Och faktiskt mycket "värre" än en helt oinriden unghäst, då hon som sagt var mer i luften än på marken. Hon var 6 år då. Bilderna här, precis, nedan är tagna i januari 2012.

Hon ägdes av skolan jag gick på, och stod i deras travstall. Men någon lektionshäst blev hon ju inte. Jag tror aldrig hon varit i en ordentlig form en längre tid någonsin. I alla fall inte under åren jag kände till henne, och hört om, alltså från typ 3 års ålder haha. Men jag vet inte, kan inte fråga nu heller då jag inte har någon kontakt alls med någon därifrån… 🙂 Våren 2012 tänkte dem i alla fall avliva henne, på grund av hennes ”psyke”. Så, 10 maj 2012 stod helt plötsligt och impulsivt jag som ägare på hennes papper. Hon flyttade hem till min typ en vecka efter det.

Och när hon väl var min, kunde jag ju kolla precis vad jag än ville kolla. Och det gjorde jag. Jag fick kontakt med en väldigt hjälpsam och snäll veterinär som hjälpte mig med mycket tips och råd. Samt självklart equiterapeut, kiropraktor, tandläkare och massör. Hon behandlades och vi fick verkligen svart på vitt varför Anna har betett sig som hon gjort. Hela år 2012 och början på år 2013 gick åt för ”rehabträning”. Skritt i många månader. Lååångsam uppbyggnad. Jag har för mig att det var i maj 2013 hon hoppade sin första pay and jump på 60 cm, då hade hon aldrig hoppat en bana eller ens fristående hinder utan infångare, haha. Det var liksom där jag skulle säga att jag började kunna rida henne för att utbilda henne. Så hon är bara riden ordentligt i 1 år. Eftersom hon ”skadade” sig nu i april 2014.

Men på att gå från i princip helt outbildad till vart hon ligger i utbildningen idag, är helt galet när man tänker efter. Hon har hoppat 80 cm som högst på pay and jump, och det felfritt. Hoppat enklare banor på 100-110 cm hemma. Hon är utbildad ca LA dressyr, och gör dessutom öppnor och slutor i alla gångarter. Galopp från skritt, samling, galoppombyten… Hon har börjat trampa och göra halv-galoppiruetter på töm. Hon hann komma väldigt långt med tanke på hennes förutsättningar. Men trots att jag löste hennes licens i år hann hon inte tävla. Men någon gång, i framtiden!

Vi har som mål att år 2016 tävla lokal hoppning. År 2017 medelsvår, både dressyr och Working equitation. Och… distans, vill jag prova på! Ni ser, det är långsiktiga mål. Och jag räknar då såklart med att lilla Räkan ska födas frisk och pigg år 2015. Och då, lär Anna vara hyfsat ur form, och jag ska inte ha bråttom med henne. Jag ska skriva ett till inlägg om detta, hur jag tänkt nå dessa mål… ❤

Min älskade, fantastiska häst.