Vår sista chans

Jag får så mycket frågor… Folk som bryr sig, vill veta hur det går… Vad som händer och hur det kan hända. Idag har det gått 226 dagar. Eller 5424 timmar. Eller 325440 minuter. Eller 19526400 sekunder. Och varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av dem har jag fasat. Sorg. Smärta. Förtvivlan. Och hopp. Kärlek. Lycka. Vi har kämpat, tillsammans. I 33 veckor. I 8 månader. Så mycket kärlek.

Jag tror inte längre att han kommer kunna bli bra. Faktum är att han inte blivit bättre, på hela sommaren. Han har ont. Men han kämpar på. Inte en enda gång har jag sett att han börjat ge upp, i hans ögon. Inte en enda gång. För han skulle aldrig ge upp. Han har den där livsglädjen vi alla borde lära oss av. Och hur mycket det än är försvarsbart eller inte, kommer jag heller aldrig kunna ge upp. Jag kommer aldrig kunna ge upp på min bästa vän, på min största kärlek och mitt ljus i livet. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, tänka mig ett liv utan honom.

Vi har växt tillsammans. Han har stått vid min sida genom sorg, rädsla, oro, förtvivlan. Och fram för allt genom lycka, eufori, livsglädje, hopp och kärlek. Han har gjort mitt liv fullständigt. Så många år, så mycket lycka. Så mycket minnen. Och varje steg på vägen, har han tagit med mig. Genom allt, och alltid. Ibland slår det mig att han är för bra för att vara sann. Jag trodde inte jag kunde känna så här starkt, för någon, någonsin. Han är mitt liv. Och jag kan inte förstå hur livet kommer fungera utan honom. Det finns inget mer jag önskar än att han ska få leva resten av sitt liv utan smärta.

Jag har, och kommer alltid göra allt för honom. Jag är evigt tacksam till min mamma, som hjälper mig. Som gör det möjligt att veta att man gjort, gör och alltid kommer göra allt. Kärlek har inget pris. Men resten av hans liv kan inte var så här. Det är inte det jag vill, när jag vill ge honom allt. Han har ont. Det blir inte bättre. Hoppet som funnits där, börjar sakta rinna ut. Jag är så rädd, att dagen jag fasat för snart inte går att skjuta upp längre. Jag har aldrig varit så här rädd, i hela mitt liv.

Han har nu varit ute, i en helt fantastisk hage med ängar, skog, berg och vänner, hela sommaren. Fast han egentligen skulle stått på boxvila. Och jag är så lycklig, för det. Jag har sett så mycket lycka. Livsglädje. Men smärta. Och för några dagar sedan var det värre än jag trodde. Han kom inte upp, när han låg ner. Han kunde inte stå på benet. Han hade inte längre den där extra kraften. Han såg mest hjälplös ut. Och han har förändrats. I början på sommaren var han nöjd med livet som vildhäst, han var mer vild än tam, och jag lät honom vara det. Med en sån lycka. Hoppet var starkare än någonsin.

Nu tyr han sig mest bara till mig. Han trycker sitt huvud mot mig, och bara står där. Så stilla. Så mycket kärlek. Jag vill tro att han vet, att jag gör allt för honom. Att jag gör allt för att ta bort hans smärta. Så han orkar, och kan springa ikapp med vinden, igen. Kan jag aldrig ge honom det igen, räddar jag inte hans liv, utan kommer sakta förstöra det. Det får aldrig hända. Jag kommer aldrig kunna släppa taget. Jag kommer aldrig kunna ge upp. Jag kan inte. Det går inte. Jag kommer aldrig kunna ge upp på livet. Tårarna bara rinner, okontrollerat. Det känns som jag inte längre har någon makt. Det känns som att det inte finns några pengar, någon vilja i världen som kommer kunna rädda hans liv.

Nu är det vår sista chans. Den 29:e åker vi in till kliniken. Två veterinärer är bokade. En för senskadan och en för cancern. Jag åker inte därifrån förrän jag får ett svar. Får ett beslut. Nu lägger jag det i andras händer. Jag kommer inte säga emot, jag kommer inte säga någonting. För jag kommer inte kunna ta några rättvisa beslut. Dem ska kolla allt. Det skadade benet, det friska benet, cancern, som har spridit sig i hela kroppen. Jag måste få veta att han kommer kunna leva ett smärtfritt liv. Jag måste få veta att jag inte låter honom gå igenom det här i onödan. Vi åker inte hem den 29:e utan ett svar. Utan en plan. Det enda jag kan göra nu är att hoppas på ett sista mirakel. På att vi kommer kunna rädda hans liv, trots att oddsen står emot oss. Jag vet att det här är vår sista chans, jag bara känner det.

Snälla. Hjälp oss be för ett mirakel. Att det inte är så illa som det ser ut. Att det väntar ännu en fantastisk sommar, och ännu en, många fler, i min älskade prins liv. Bara att han får leva. Leva utan smärta. Hoppet har börjat lämna oss nu, men mirakel har skett, och kan ske. Jag är inte redo att mista min bästa vän än. Inte så här. Det är inte rättvist. Något vi hade kunnat förebygga, ifall jag bara hade fått veta, veta det som faktiskt någon visste, hela tiden, men inte sa. Det kan ta hans liv. Och jag hoppas att du får leva med att veta det för alltid. Och att du kanske lär dig något av det.

Jag har inga mer ord. Jag går sönder inuti. Detta är det mest ärliga inlägg jag någonsin skrivit. Så nej, allt är inte bra. Jag går sönder, tårarna rinner och jag är så rädd. Jag ber för ett mirakel.

En liten snabb update

Jag har jobbat, jobbat och jobbat precis hela veckan… 🙂 Nu är det bara en vecka kvar innan jag slutar på ena jobbet – och alltså jobbar lite mer ”normala” tider och inte dubbeljobb 9-19:15 varje dag liksom… Nu jobbar jag idag, och sedan på lördag. Sen är jag ledig söndag och så återstår en vecka med lite extra slit (och då tyvärr mindre tid för… ALLT annat). Igår var jag inte ens ute i stallet, det blev för sent. Tur att jag har Lina! Hon kylde och fixade med Pijanos ben, gick en timmes skogspromenad med Anna och ytterligare en promenad med Bettan. 🙂 Tuuusen tack, bästa Lina!

Ni får lite iphonebilder från i onsdags… Alltid något!

Jag får ibland frågan om mina hästar alltid är lösa – och, nope, inte när dem ska duscha… 😉 Dock i onsdags, njöt dem verkligen, det var ju tokkvavt!

Vääärldens sötaste!

Och på kvällen kom Bettis tillbaka! 🙂

When nothing else matters

Som vanligt… när det kommer till Pijano, finns det inte längre några ord som räcker till. Jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat varje gång jag hör hans namn. Han är verkligen mitt allt. Och den här kärleken jag känner kommer aldrig någonsin gå att sätta ord på. Det är ingen vits att ens försöka.

Ljuset i mitt liv

Det finns kärlek och så finns det kärlek, som man aldrig skulle fungera utan. ❤

Lugna hästar = bra språng

Jag sitter och filar på ett inlägg om hästens hoppteknik, mina erfarenheter och även tips för att träna upp hopptekniken. Då främst frambenstekniken, då den är lättast att ”rätta till”, bakbenen är lite knepigare… Notera! Eftersom jag självklart aldrig skulle göra något som inte är naturlig träning, alltså inte någon form av barrering (barrering finns ju i väldigt många olika former).

Men, det är inte vad som kommer här idag. 🙂 Utan detta inlägg har en lite röd tråd, fast ändå inte. Jag kommer skriva lite om hästens hoppteknik, och hur den kan ändras. Jag tar bara upp Lilleman i det här inlägget, fler hästar kommer tas upp som exempel i det ”större” inlägget jag tänkte skriva om hoppteknik.

Pijano är som sagt ett arabiskt fullblod, en väldigt liten storhäst. Jag började tävla honom som typ 13-åring, då han var 12 år, bland storhästarna. I slutet av mitt sista ponnyår fick jag veta att han kunde mätas ner till d-ponny. Den sved lite, haha. Då hade jag alltså i många år tävlat honom som häst när han kunde tävlat som ponny. Men jag valde ju att då inte mäta ner honom eftersom han inte skulle säljas, och jag som sagt inte fick rida ponny längre. Pijano har tävlat upp till 125 cm i hoppning, då med omhoppning på 130. Högre var helt omöjligt för honom, då han som sagt är väldigt liten (dessutom hög manke) och har liiiten galopp i jämförelse med stora hästar. Hemma, och på höjdhoppning, hoppade han utan minsta problem upp till 145 med mig och löshoppade 160 – så höjden var ju inget problem direkt.

Problemet var ju i kombinationerna. Det är ju rent ut av farligt med en så här liten, kortgalopperad, häst i kombinationer på 130+ som, om man har otur, redan kan vara stort avstånd för de stora hästarna. Men, åter till ämnet…

Här är två bilder från några av våra första tävlingsäsonger tillsammans. Här tävlade vi 90-110. Och det var några år sedan nu… 😉 Men det var stor skillnad på Pijanos språng och hoppteknik. Han var väldigt, väldigt het. Jag vet, det kan nog vara svårt att förstå efter allt med repgrimma, för vissa, man han var det, haha. Så han drog ju på… Och det blev ofta lite ”av och på” och ryckigt, studsigt. Och många nedslag har då kommit som brev på posten.

Han hade så snabba språng, alltså han slängde ju sig över hindren på en millisekund. Jag har en filmat runda från en pay and jump som är rent ut sagt katastrof. Men den är bra som exempel, så den får ni se i nästa inlägg om ”detta”. Grejen är den, att så länge han hade så här kvicka, speedade språng fick vi nästan alltid något nedslag när det var högre än 1 m. För han hann ju inte få upp benen alla gånger. Och sedan överhoppade han sig ibland också – men då med hängande framben. Nu ska jag som sagt inte skriva om hur frambenstekniken tränades…

Men! När han coolade ner sig och kunde gå i en lugn, taktmässig galopp inne på hoppbanan – då kom de där helt otroliga sprången. När han hoppade igenom med hela kroppen, lugnt, mjukt och fint. Arabiska fullblod sägs ju ha väldigt dålig hoppteknik, med hängande framben, men dit jag vill komma är att det mesta går att träna, och handlar även mycket om ridningen – även hästens teknik. Senare visar jag skillnader i både bild- och filmform, och förklarar mer ingående… Detta inlägg vet jag faktiskt inte vart jag vill komma med… Haha…

Jag älskar den här hästen så mycket att det på riktigt gör ont i hjärtat. Perfection. ❤

‘world’s greatest

Jag har börjat inse att det är dags att förstå själv… att en stjärna har klivit av tävlingsbanan för alltid. Att min stjärnas karriär har kommit till sitt slut. Faktum är att det gjordes redan vintern 2013. Då gjorde han sitt livs sista start, i hoppning, i någon gren. Vi fick avsluta med flaggan i topp, men ändå känns det just nu inte bättre för det. För det är så orättvist. Jag vill inte förstå, eller tänka på det. Jag vill inte förstå att den 29:de december 2013 skulle vara dagen livet förändrades för alltid. Men någon gång kommer även de bästa av sagor till sitt slut. Våran tävlingskarriär är slut för alltid. Och jag börjar förstå det nu, hur ont det än gör.

Jag funderar på att skriva ett inlägg för att hylla Virgio Pijanos fantastiska prestationer och karriär. Men hur kan man någonsin sammanfatta något så fantastiskt, som pågått i så många år? Jag vet inte. Han har gjort allt för mig. Och nu kommer jag, för resten av hans liv göra allt för honom. Det kommer aldrig finnas någon som han igen. Min fantastiska hjälte.

Du har tillfört så mycket. Bevisat så mycket. Kämpat så mycket. Tack för allt, min stjärna. Du är och kommer alltid vara världens bästa, så är det bara. Jag kommer alltid göra allt för att på något vis kunna ge tillbaka, för allt du gett mig.

Stödbandage

När jag lindar stödbandage på Lilleman gör jag numera såhär. Alltså, en tjock och stor padd, och sedan fleecelinda ovanpå. Det lindas hårt, framför allt under kotan, för att ge stöd. Förut använde jag bomull – gasbildor – flexlindor, men det blir fasiken för dyrt haha, när det här funkar precis lika bra. Men som när han hade stödbandage dygnet runt (eller ska ha det i mer än bara några timmar), så använder jag ca 3-4 varv bomull runt benet, en gasbilda över, två varv bomull igen, 2-3 gasbildor över som dras åt stenhårt, alltså så dem precis inte går sönder. Sen flexlinda ovanpå. Det blir hårt som ett gips… 🙂

Men nu kör vi budget-variant ett tag. Det går ju precis lika bra faktiskt. Det är lite knixigt att linda på bara, då jag inte vill att han lägger all belastning på det benet när jag lindar – då får inte bandaget samma effekt. Bandaget sätter jag alltså på det friska benet, i förebyggande syfte. Det skadade benet lindas inte längre.

Före/efter – mugg

Jag glömde helt bort att visa er resultatet av mina små huskurer för muggen… Det gick helt enligt planen… 🙂

Så här såg det ut innan och efter första tvätten…

Och så här efter ”sista” tvätten, alltså blött på bilden… 🙂

Nu ska jag alltså fortsätta hålla det lite mjukt, rent och torrt för att huden ska återgå till det normala och hålla sig frisk. Är väldigt nöjd med resultatet på så här få dagar. 🙂 Produkterna här nedan är vad jag använt.

Annas veckoplanering

Måndag – Promeneras för hand, asfalt/grusväg.
Tisdag – Promeneras för hand, skogen.
Onsdag – Trickträning på ridbanan.
Torsdag – Vila.
Fredag – Promeneras för hand, asfalt/grusväg.
Lördag – Promeneras för hand, skogen.
Söndag – Promeneras för hand, asfalt/grusväg.

Haha, jag och prinsessan för några år sedan… 🙂

Jag skriver även, för Linas skull (som ska vara hästvakt i helgen när vi åker bort) Pijanos ”veckoschema”.

Måndag – Kyla, stödbandage, BoT.
Tisdag – Kyla, BoT.
Onsdag – Kyla, stödbandage, BoT.
Torsdag – BoT.
Fredag – Kyla, BoT.
Lördag – Kyla, BoT.
Söndag – Kyla, BoT.

Grejen är den att Pijano måste gå in med Anna, när hon ska in. Då måste även Kopia in, såklart. Och egentligen ska Pijano inte gå den sträckan varje dag, från hagen in till stallet. Så när Anna vilar, går dem bara kvar i hagen, allihop. Inte in i stallet över huvud taget alltså… Så t.ex torsdagen denna vecka då, då sätter jag på back on track i hagen på Pijano, och Anna får leva livet som vildhäst… i en dag… 🙂

Lite orolig

Jag är lite orolig för Pijanos ben nu. För några månader sedan tyckte jag man såg lite framsteg hela tiden… nu har det stått still… ett bra tag. Till och med, tycker jag att han vissa dagar verkar sämre. Jag får rätt ofta frågor ”jaha, när ska han börja sättas igång då?”… alltså, hur mycket det än svider enda in i hjärtat att säga, så är det ju inte säkert att han någonsin kommer kunna sättas igång. Kanske kommer han aldrig ha en ryttare på ryggen igen. Det är en väldigt allvarlig skada. En skada inte många skulle lägga all den energi och alla dessa pengar på att fixa. Men jag kommer göra allt. Så länge han är glad.

Något jag aldrig igen tar ifrån honom, är att få gå med sina kompisar i stor hage. Det finns inte längre som ett alternativ. Så tills vi får en tid på kliniken för återbesök, går han såklart kvar på betet och jag har nu börjat kyla hans ben varje dag istället för varannan. Back on track sätts på igen och stödlinda på det friska benet, som sjunkigt väldigt mycket i trakterna. #nevergiveup

Jag hoppas att den här regnbågen kanske betyder lite tur… ❤

Lugnare vecka

Jag har jobbat typ konstant förra veckan, även nu i helgen, så någon vidare uppdatering har ju inte hunnits med. Denna vecka blir nog bättre, dock. Jag jobbar ”bara” på ett jobb, och sedan har även världens bästa Lina kommit hem! Så jag antar att hon vill och kommer göra ”mycket” (det som kan göras haha) med hästarna den här veckan… 😉 Jag själv ska nog rida Kopia idag, himla mysigt. Och sedan kanske en liten arabhingst kommer i veckan också, berättar mer om det sen. Fredag-söndag är jag dock bortrest faktiskt, jag och Emelie ska åka och andas arabhästar på riks/sportcupen, och kommer då bo på hotell där, eftersom det är en bit att åka… 🙂

Mina hästar kommer ta det lugnt, som vanligt, hihi. Jag kommer kyla Pijanos ben varje dag nu, och sedan linda det friska benet med ett stödbandage. Anna ska promeneras lite för hand och kanske tricktränas lite… 🙂

Massavspolning i kvällssolen, i lördags… 🙂

Och juste. Anna har ju börjat få vara lös i skogen numera. Hon tycker det är buskul! Och springer iväg och gömmer sig lite titt som tätt. Men antingen vänder hon eller stannar och väntar, hihi. Mest går hon faktiskt med mig/oss (ifall vi har sällskap), men hon tycker det är latcholajban att få springa fritt. 🙂 Jag hade henne lös på gården vi bodde på, men har varit lite kinkig sen vi flyttade hit, till stallet vi står i nu, då alla typ skogsstigar/vägar ligger på andra sidan en 70-väg där många kör som idioter. Alltså, skulle hon få för sig att sticka hem av någon anledning är det ju inte optimalt. Men nu har vi stått här över ett år… Hehe. Inte för att det är någon mindre risk då… Men det är så tråkigt att inte kunna ge hästarna den friheten (Pijano har iofs gått lös här sen dag ett, men Pijano är Pijano…). Så därför börjar vi lite smått. 🙂

Vanliga frågor jag brukar få på såna här inlägg:

Hur har du tränat det där?
– Jag har inte tränat på något speciellt sätt, jag bara… går, haha. Det går ju inte att träna på att ha hästen lös utan att släppa den lös, liksom.

Är du inte rädd att hon ska springa bort?
– Nja, alltså… man vet ju aldrig. Men just nu, nä. Och skulle hon göra det skulle hon springa till Pijano… 🙂 Jag är inte minsta orolig att hon skulle springa bort och försvinna liksom.

Har du godis med när hon är lös?
– Svar nej. Inge godis på promenader!

Hur kan du lita på att hon lyssnar?
– Det kan jag inte, men måste jag göra om jag ska släppa henne lös… 😉

Lyssnar hon alltid?
– Nej, haha, hon har mycket egna åsikter den här lilla prinsessan.

Varför ha henne lös?
– Varför inte?

Tänk nu på att alla har ett EGET ansvar för sin häst, och jag rekommenderar INGEN att göra som jag gör, utan att veta ”vad man gör”. Jag bloggar här för att dela med mig om vad jag gör med mina hästar, men det betyder inte att jag önskar att folk tar efter. Gör bara sånt ni själva är säkra på. Tillexempel att släppa hästarna lösa har jag en plan bakom, varför dem ska kunna gå lösa vart som helst. Det är inte ”för skojs skull” i första hand. Tänk på det! Och var rädda om er och era hästar. 🙂

Kvällsrastning av vilddjur

Mina hästar har aldrig riktigt varit som ”alla andra”. Som ni vet var ju Anna borta i 5 veckor, när hon skulle betäckas och betäcktes… 🙂 Och ifall någon har missat det, är Anna Pijanos livs största kärlek. Han lever för Anna. Anna är hans allt. Och dem har aldrig varit ifrån varandra sen jag köpte Anna i maj 2012 (förutom när Pijano stått inne på klinik i perioder), men alltså, Anna har aldrig ”flyttat iväg” från honom. Han har alltid bara brytt sig om henne. Det har kvittat ifall så 50 andra hästar är runt honom, eller skulle dela hage med honom… han kan ändå inte lämnas i hagen om jag tar ut Anna.

Men när Anna var hos Madde gick ju Pijano med Kopia och Bettan. Och han älskar dem med! Då var det så skönt, för Pijano stannade i hagen med en av dem, när den andra togs ut. Jag trodde verkligen att det skulle vara lugnt att han stannade med Kopia när jag tar in Anna, nu när hon är hemma igen. Men tji fick jag typ… Han blev heeelt galen. Helt tokknäpp. Anna fick minsan inte gå ut ur hagen utan honom. Och återigen ”skiiiiter i om det så skulle varit en miljon andra hästar här – jag ska vara med ANNA!”… 😉 Det slutade med att han halvvägs hoppade ut. Alltså han stod med frambenen på ena sidan staketet och bakbenen på andra. Jag fick glatt finna mig och släppa lös vilddjuret. Sen fick han följa med upp på crossbanan, men jag sa åt honom att han bara fick stå still där, medan jag promenerade Anna… Inga problem, sa Pijano och återgick till sitt lugna, smarta jag igen…

Alldeles för länge sen…

…jag shoppade något nytt till min prins. Pijano har förvisso typ 500 fleecetäcken (okej, haha, där överdrev jag… kanske 40 då 😉 ) men jag kunde inte låta bli igår. Jag hittade nämligen ett täcke som var sååå mjukt och mysigt… så då var det dags för mitt hjärta att få en till pyjamas till vintern. Och matchande grimma såklart… ❤

Från Hööks.