Ni skulle bara veta vad som är på gång. ÅÅÅÅÅH. Låt detta gå vägen nu. För då blir det så sjukt bra. Jag bara vet det. En ny gnista har börjat brinna… en dröm som kan gå i uppfyllelse. Håll alla tummar…
Min Virgio Pijano ❤ Bild tagen 28:e april 1996.
Här är några, lite random, bilder från i onsdags. Jag är just nu i Dalarna så har tagit en liten bloggpaus då jag ändå inte är i stallet nu, liksom. Bästa Lina hade hand om hästarna igår och idag. Sen kommer jag hem i morgon eftermiddag/kväll. Jag kanske hinner uppdatera något mer idag, om inte – hörs vi i morgon! Ha en fortsatt bra helg allihopa! 🙂
Åh. Myyyys. Nu är jag ledig fram till måndag. 🙂 Enda ”semestern” i sommar, hehe! Men lika glad för det är jaaag! Och är för närvarande i stallet med Issi. Vi chillar och myser med pållarna. Bäst!
Och förövrigt så ville jag bara säga…
… att alla ni med dammiga hästar som säger att det är omöjligt att få bort, jag får höra det rätt ofta…
… ryktborste heter lösningen!
Och en ATM… Anna står inne med back on track och tuggar hö.
Medan Pijano får vara wild and free, och beta bäst han vill runt stallet.
Hörs senare gott folk! 😉
Hääär kommer lite bilder från… ett tag sedan (några månader, typ), när jag och Anna hade ett lite impulsivt ”ridpass” i hagen, haha. Förut brukade jag inte träna eller göra något i hage eller box, då hästarna ska få ha sina egna platser utan träning. Men när Pijano och Anna stod själva, var för sig, och ingen av dem hade en speciellt kul vardag uppskattade dem verkligen att jag kom in och lekte lite, även där. Numera, när de går tillsammans igen gör jag det inte mer än i undantagsfall, även fast de inte har något emot det egentligen. Umgås kan vi göra utan träning – även om mina hästar i de flesta fall tycker träningen är superkul.
Här provade vi lite tricks uppsuttet bara. Ingen egentlig ridning, eller tja, vi skrittade runt lite på måfå. Ni lär ju se själva på bilderna vad vi tränade på, hihi. Första gången hon stod i buga när jag satt på, och gjorde ”hov” (aka början på spansk skritt) uppsuttet. Jätteduktig! 🙂
Och ja, tyvärr är Anna jättetunn och matt i pälsen. Det var här hon började bli dålig precis. Men jag vill ändå lägga upp bilderna, fast dem inte är så jättesmickrande direkt. För jag älskar och är stolt över mitt hjärta ändå! ❤
Det började egentligen med att Emelie lite ironiskt sa ”ska du tömköra utan träns då också?”, haha. Sååå… var ju tvungen att prova. Som alla nog vid det här laget vet trivs jag att rida mina hästar utan huvudlag – dressyr, hoppning, uteritter, you name it. Pijano har jag dessutom tolkat efter en gång HELT utan tömmar, haha, alltså utan ryttare också. Satte på en pulka bakom honom men hade bara två linor = behövdes för att pulkan skulle sitta fast. Och det var väl lite knasigt eftersom det var första gången Pijano tolkades efter, och på den tiden var han heller inte inkörd… Men det gick toppen! 😉
En liten dröm har varit att köra honom utan huvudlag/tömmar. Men det är en lååång tid kvar tills han ens får börja promeneras… Så lilla spända, ”tokiga” Anna fick bli försökskanin för början på detta projekt – och det gjorde hon med bravur. Duktiga prinsessan. Här har man ju en väldigt stor fördel ifall hästarna lyssnar bra på rösten… Nästa projekt blir att lära in höger och vänster!
Igår tömkörde jag och Lina annars med grimma. Men tog somsagt av den under tiden. Tog lite trav både rakt fram och sen på stor volt utomhus, på en grusplan, för att kolla ”hältan”. Hon såg ok ut! Skönt! 🙂 Höll oss enligt schemat annars – 30 min på fast men lite backigt underlag.
Ett litet filmklipp finns på min instagram. 🙂
Kolla dessa bilder jag hittade på Anna med sin Lina! Från senaste pay and jumpen vi var på. Jag kan nog lova att Annis är lika tacksam som jag är, för att Lina finns! Vi är verkligen ett dreamteam, och jag är så glad över det!
• När Lillen blev min, helt och på riktigt. Den lyckligaste dagen i mitt liv och jag vill aldrig någonsin glömma bort den känslan.
• Första gången jag och P hoppade utan träns. Det var något jag absolut aldrig hade kunnat tro skulle hända, att vi skulle nå dit. Där och då kändes det som vi nått den absolut högsta toppen.
• Sista gången jag red Pijano innan hans skada. Det minnet är det jag vet kommer sitta kvar, så är det bara.
• Min och Pijanos första vinst tillsammans. Vilket var på en regional tävling, och något jag aldrig glömmer! Så mycket slit och kämpande bakom den. 🙂
• Min och Pijanos sista tävling tillsammans. En fråga… kan det vara något annat än minnesvärt? Där karriären kom till sitt slut. Världens bästa.
• När jag skrev papper och Anna blev min. Och därmed var hennes liv säkrat. Något jag aldrig kommer kunna glömma, den känslan, när tårarna för en gångs skull rann av lättnad.
• Annas första pay and jump. Vilket även var första gången hon hoppade en bana… och hon var FELFRI. Minnesvärt!
• Första gången Anna hoppade med repgrimma. En känsla jag vill minnas föralltid.
• Första gången Anna la sig ner ”på kommando”. Mäktig känsla. Även om hon inte ens nu kan det, så är det häftigt när man får det förtroendet, speciellt av henne. Minnesvärt!
• Egentligen… varje sekund.
Det är helt galet svårt att välja 10 minnesvärda händelser – av miljontals…
15 minuter skritt på asfalt. Anna var så glad, och lugn. Jag med! Det är här jag hör hemma, liksom. Min fina, fina, fina häst. Som jag älskar henne! Det var ett tag sedan nu. Men det har faktiskt varit lika mysigt med promenader, för jag älskar allt. Ridningen är en så liten bit bara. Men det var underbart såklart. Att äntligen ta ett steg till framåt på den långa vägen tillbaka. Låt det bara gå vägen nu…
För mig var det en självklarhet på ett sätt att ta halsringen när vi bara ska skritta. Fast hon inte blivit riden eller fått göra av med någon energi innan. Anna är en så enkel och… genomsnäll häst. Jag kan aldrig säga det för många gånger. Hon är försiktig, hon är med mig, hon vill göra rätt. Och ja, det ser kanske ”oseriöst” ut för vissa, när man rider på en 70-väg. Men det är så här jag rider mina hästar när dem ska ta det lugnt. Som vanligt, drar jag liknelsen med att ingen har ju sin hund kopplad om det inte behövs? Inte skadar någon annan, stör någon annan, eller en själv och hästen. Varför ha ett bett i Annas mun utan anledning? Vi trivs så här. Och vi kör vår grej. Vi kommer aldrig nå någon elitnivå i någon gren, men vi har vårt egna vis att göra saker och ting på. Så är det. Nöjda och glada! Och notera – vill Anna sticka med mig, skulle hon definitivt även göra det med ett bett i munnen. Och blir hon rädd för något och ”hoppar iväg” är jag bara GLAD att jag inte har något, då hon är så känslig och ett hårt ryck för mycket kan förstöra allt vi jobbat på, med att hon ska ”acceptera” bettet.
Ett litet filmklipp finns på instagram. Nu laddar vi om – nästa ”ridpass” är i morgon! 🙂
Jag går all in på denna kvarts skritttur på Anna. Ridbyxor, ridstövlar och allt. Bara för att det känns så… dödsviktigt! Känns som jag rider på ridskola igen och ska rida första gången efter sommaruppehållet, typ! Som ni ser också… fick jag bokstavligen talat damma av ridstövlarna… 😉
@emmacsendes
!!!!! 😀
Redan nu på min privata har jag lagt upp filmer bl.a, som aldrig kommer upp här. Mina vänner vill ha en instagram utan hästbilder så jag har gjort en ny! Där det kommer bombas med allt från vardagsbilder till träningstips, inspiration och framförallt massor av filmklipp! Så följ för att inte missa. Somsagt, mycket kommer inte upp här! Denna kommer flitigt användas på sitt håll och bloggen på sitt! Hoppas vi ”ses”! 😉
@emmacsendes
Goddagens, kära ni! Nu är det måndag igen… och som ni ser i det tidigare inlägget är det dags att kravla sig upp på Anna igen… Iiiih vad kul! 😀 Men först så är det jobb såklart, och äntligen kommer Lina hem igen! Vi har saknat henne nu när hon varit borta under helgen. Myspys i stallet ikväll alltså! 🙂 Annars i veckan då? Jo, vi är ju lediga på torsag, så jag tar för en gångs skull ledigt klämdagen (fredag), så på torsdagkväll åker jag till Dalarna och är hemma söndag eftermiddag. Bästa Lina har hästarna fredag och lördag då såklart, endast det bästa!
Helgen har varit tokmysig. Jag har bränt mina axlar något så otroligt bara. Älskar solen! Gick runt som batman igår med en handduk över axlarna, tja, det kanske inte var vackert men väldigt praktiskt. 😉 Annars har jag umgåtts med vänner, och sov faktiskt ute på landet i lördags. Och igår kom älskade mormor och mamma ut till stallet. Världsmysigt.
Anna var fantastisk att tömköra igår. I skritt och med grimma, då. Hon var lugn och avslappnad för en gångs skull, och gjorde jättejättefina skänkelvikningar och öppnor på vägen. Toppenbra!
Vi hörs under dagen!
Måndag – Skrittas 15 min asfalt.
Tisdag – Tömköras 30 min lite backar, fast underlag.
Onsdag – Skrittas 20 min asfalt.
Torsdag – Promeneras 30 min, skogen.
Fredag – Skrittas 20 min asfalt/grusväg.
Lördag – Promeneras 30-40 min lite backar, fast underlag.
Söndag – Skrittas 20-30 min asfalt.
Dessa bilder är tagna 10:e april, om jag inte minns helt fel. Det var i alla fall här Annas problem började. Och alltså senaste ”riktiga” ridpasset. Sjukt vad tiden går! Nästan 7 veckor sedan… Hon är ju så fin, mitt hjärta. Det ÄR hon verkligen. Och får hon bara ha turen på sin sida tror jag hon kommer kunna få visa det också. Fast egentligen, huvudsaken är ju att jag tycker hon är en stjärna – och det gör jag! Och det är vad hon behandlas som, varje dag. ❤
Anna stannar aldrig bara för att. Hon har saktat in mot hinder, vilket jag låtit henne göra, på pay and jump. Men hon tvärnitar inte längre. Men det gjorde hon här. Och då visste jag att något var fel. Och det var det. Hon är en sån ärlig häst. Och det är jag så tacksam för. Det gör det så mycket lättare att hitta problem, och lösa dem. Tills den dagen vi kommer tillbaka ska jag ha det i tanken, jämt. Att jag har en fantastisk häst. Som jag är så stolt, glad och tacksam över. Min prinsessa!
Jag pratade för någon vecka sedan med veterinären om hur vi lägger upp en plan för Anna på bästa sätt nu när jag i sista sekund fick ställa in att betäcka henne i år… tyvärr. Grejen är den, att hon HAR ju funkat i två års tid. Och då har hon, efter rehab och uppbyggnad gått väldigt hårt. Hon har tränats som en elithäst. Om inte ännu mer, med tanke på att jag tränat henne i många dicipliner. Hon var i sån form att hon kunde sträckgaloppera mil och komma ner i puls på ynka minuter. Hon jobbade stenhårt, helt enkelt.
Så jag hoppas ju då på att – ”varför skulle det inte gå igen?”. Det HAR ju fungerat, och hållt henne bra. Det märker man, på många sätt och vis. Och veterinärer är helt med på mitt spår där – hon ska antingen betäckas och ställas av helt i MINST ett år, eller komma igång direkt. Inget mellanting. Sen kommer vi gå vidare med detta. Men hon måste vara igång först. Det finns ett frågetecken kvar. Och jag är så ledsen och besviken för att den enda personen som kan hjälpa mig med det vägrar. Jag kan inte förstå varför. Det handlar om en häst. En häst som ska ha betydigt något och hennes framtid. Hur kan man då med gott samvete bete sig sådär? Jag blir så ledsen. Man kan inte kalla sig hästmänniska i ett sånt läge. Så är det bara. Lågt, elakt och… sorgligt. Jag behöver den sista pusselbiten, och det är ENBART för Annas skull.
Därför kommer jag heller inte skriva ut detaljerat mer, här. För varför ska såna personer få ta del av hur det går, vad som händer, och fram för allt – vad det är som varit fel – när denna sitter på den sista pusselbiten och vägrar hjälpa till? Jag vet vad det varit för fel på Anna. Och det kommer jag inte skriva ut. En sak som däremot är bevisat är att Anna inte varit en ”problemhäst” av elakhet, för att hon är knepig eller vad det nu är som är sagt, anledningen att hon hamnade hos mig. Det FINNS en förklaring. Men varför ska jag dela med mig av den?
Och en sak till. Återigen. Jag tackar för alla fina ord, från dem som träffat min prinsessa, och nu säger såna fantastiska grejer. Det värmer mitt hjärta. Men jag vill återigen säga – jag har inte gjort något speciellt. Jag har lagt ner hela min själ i henne, det har jag. Men Anna är den snällaste och egentligen mest okomplicerade häst jag mött. Hon visar så tydligt när något är fel, och det är inte många hästar som gör det. Det är precis vad hon gjort hela tiden. Så tydligt hon bara kunnat. Det finns alltid, alltid, alltid en anledning till att hästarna ”krånglar”, inte vill, inte gör som man vill. Det behöver inte nödvändigtvis vara för smärta – men någonting säger dem oss. Och det är vårt ansvar att ta reda på vad. Och i Annas fall var det så självklart. Jag tar därför inte på mig cred för något jag gjort.
Jag är däremot evigt tacksam till min älskade mamma som stöttat mig på alla sätt och vis. VI, jag och mamma, gav ett liv en möjlighet att fortsätta få leva. Det är vad vi gjort. Och det ska vi vara stolta över. Anna har givit mig så mycket. Så mycket lärdom, kärlek och lycka. Jag är evigt tacksam för det. Att hon finns här, tack vare mammas stöd, och att den finaste själar fick visa hur fantastisk hon är. Det är något jag kommer ha med mig i hela mitt liv. Min älskade Anna.
Tack mamma för att du är bäst i hela världen. Tack för att du ALLTID finns där för mig och för allt du har gjort. Jag är så tacksam att jag föddes just här, för jag kunde ALDRIG ha haft det bättre. Jag är evigt tacksam. Jag älskar dig mest i världen!
Over and out.
Åh. Detta vääääder!!! Jag har legat och stekt i solen i timmar, helt fantastiskt. Nu tar jag dock en paus och åker med Maja till Hööks i kungens kurva, innan vi åker tillbaka och fortsätter njuta av solen i stallet! 🙂
Gårdagens höjden av lathet…
Jag ligger ju lite efter med bilduppdateringen… känner jag. Som ni ser på dessa så snöade det liksom där, och idag är det typ 26 grader ute haha! Men bättre sent än aldrig, det är väl så man säger…?
Just dessa bilder är jag sååå stolt över. Vilket jag förstår låter jättekonstigt med tanke på hur dem ser ut… Alltså ni vet när det är piskande snö, som gör så ont att få i ögonen? Därav min fruktansvärt fula sits, haha. För att ha något att skylla på… 😉 Nämen, det jag är stolt över är varken sitsen, outfiten eller något annat – det är dressyrspöt ni ser i min hand! För första gången någonsin kunde jag där rida ett ridpass med dressyrspö i handen utan att Anna ens försökte skicka mig till månen. Så trygg hon blivit! Dessa oändliga timmar i två års tid, som jag jobbat med att hon ska sluta vara rädd för spön har lönat sig. Och DET är jag stolt över.
Det är inte så att jag har något behov av spöet, tvärt om. Men, jag vill inte att det ska finnas något ”kan inte”, ”går inte”… Ni förstår. Det är så ofta man hör hästägare har såna ursäkter om allt möjligt. Beter sig illa för den är unghäst. Kan inte vara nära spön /andra hästar/barnvagnar/paraplyn/vad det nu kan vara – för den är rädd. Och så vidare. Målet för mig är att aldrig ha såna ”ursäkter”, utan allt ska gå, sånt som är basic liksom. Jag har ett sånt tänk, helt enkelt. Ofta när folk säger typ ”men jag kan vänta, hon/han ser ju stressad ut” svarar jag ”bra träning! Kör på!” Typ. 😉 Det är så man får trygga hästar… Jag är inte en sån som undviker ”problem”, ”rädslor” och annat – för då kan det ju aldrig bli bättre.
Något jag absolut inte, under några som helst omständigheter, skulle låta någon häst vara är bland annat inte trafiksäker och svårlastad. Rent livsfarligt! Även om man lyckas ha en superharmonisk vardag genom att undvika då t.ex trafik och att åka transport – så kommer det en dag det slår tillbaka. Ger ett lite väl överdrivet exempel…
Brunte går inte att lasta. Det är en livsavgörande situation, och Brunte måste åka till veterinären nu. Där hade Bruntes matte tur. Brunte är inte trafiksäker. Mitt på motorvägen lossnar ett däck på transporten. Brunte måste lastas ur. Vad händer sen? Ganska enkel ekvation.
Förstår ni vad jag menar?
Jag älskar fredagar! Men jag har reflekterat över att det blir fredag väldigt fort… typ i rekordfart. Lär väl snart sitta här, pensionär och se tillbaka på livet som rullat förbi i 190. Det går för fort! Och jag försöker njuta av varje dag. Inte bara se framåt och önska, utan faktiskt stanna upp och LEVA. Det gör jag och det kommer jag fortsätta göra.
Helgens planer är lite oklara. Jag ska ev. hålla ett par lektioner, kanske åka och kolla på hästar, kanske bygga sommarhagar – ja ni ser, mycket kansken! Mormor och mamma ska i alla fall komma ut till stallet på söndag. ❤
Igår fick Anna stå inne ett par timmar med back on track medan Pijano fick vara vildhäst och göra vad han ville, haha. När jag ropade in honom sedan ville han inte gå in i boxen, utan stå utanför sin tjej och mysa. Jag blir så varm och glad i hjärtat av detta. Mina fantastiska hästar!
Och somsagt, Anna var en knashäst i förrgår så nu är det tömkörning varje dag tills vi är bäst på det, typ. 😉 Hon skötte sig fint i alla fall, igår, lite spänd och pigg men inga konstigheter. 🙂
Och här är hon parkerad utanför stallet, duktig!
Och med det vill jag avsluta med att säga – ha en sjukt bra fredag nu! Vi hörs under dagen och ni kan vänta er uppdatering! Peace!
”Hur högt utbildade är dem egentligen? Specifikera gärna alltså rörelser och liknande!”
Pijano har tävlat MsvB dressyr, 125 hoppning, Svår working equitation, lätta klasser western, galopp, *-ig fälttävlan, damsadelridning och så vidare… 😉 På allt från lokal till internationell nivå. Han är utbildad grand prix dressyr, alla rörelser så som piaff, passage, piruetter, byten i varje, och så vidare. Han är utbildad Msv hoppning, hoppad bana på 135 cm enstaka på 145, löshoppad 160. Han har ju gått på landslagsnivå i WE, så högsta utbildningen även där, även med kor. Grundriden i western med spin och slidestop påbörjade. Han är högt utbildad i ”frihetsdressyr”, både går i form, gör alla rörelser mer eller mindre, hoppas och så vidare utan huvudlag. Han är högt utbildad akademiskt också, dessutom, med levade, capriolle och så vidare. 🙂 Oooch, trickträning då. Han kan i princip allt! Allt från spela död till gå på bakbenen i cirklar. Som ni märker… jag kan berätta hur mycket som helst!
Anna är grundriden skulle jag säga. Det som JAG anser är grundridning, när man har som mål att utbilda lika högt som med Pijano. Då är Anna bara… inriden, typ, i jämförelse haha! Hon är ju inte tävlad ännu. Endast pay and jumper, då felfritt 80 cm. Hon är väl egentligen utbildad Msv dressyr rent rörelsemässigt, men hon har ännu inte styrka och rutin för att kunna hålla ihop och orka ett program på tävling. Hon kan rörelserna men är långt ifrån tävlingsklar på den nivån. Jag skulle säga att hon är startklar LB-LA. Hon kan öppnor och slutor i alla gångarter, även galopp. Hon kan skrittpiruetter, galoppombyten (dock mer ”hoppbyten” än så länge, rena men behöver lite fart och stor yta). Halt från galopp, galopp från halt, ja, sånt där ”basic”. Hon har däremot trampat lite (piaff) och gjort halva galoppiruetter på töm. Hon är hoppad bana på ca 1 m, enstaka på 110 och löshoppat 120. Hon är ”grundutbildad” i ”frihetsdressyr”. Kan ridas i alla gångarter och gå i hyfsad form utan huvudlag, men inte mer än så. Lite tricktränad, kan buga, början på spanskskritt, början på ligg, och massor av små trix – som att skaka på huvudet, t.ex. 🙂
Jag lever i stallet. Jag är i stallet jämt. Alltid. Så fort och så länge jag bara kan. Och jag kunde ju ha blivit socialt inkompetent eller likande, men jag har faktiskt turen att ha såna fantastiska vänner – som kommer ut och hälsar på mig… just i stallet. De flesta har slutat fråga ”ska vi ses/fika/hitta på något” utan säger nu ”jag kommer ut/passar det att jag åker med till stallet då”, haha! Och! Jag är SÅ tacksam för det. Äkta vänner som jag älskar så mycket.
Jag ska verkligen försöka börja hitta på något utanför stallet… kanske en gång i månaden. Fast… det kan i och för sig vänta, nu är det ju typ sommar så då kan vi gott få lite frisk luft ute i stallet, jag och mina vänner! 😉 Haha… TACK mina älskade vänner för att ni är ni! ❤
Så här har det sett ut senaste dagarna… Jennifer, Simone, Issi och Lina. Och lilla Anna som får lyx-mycket uppmärksamhet! 😉
emmacsendes.wordpress.com 