Intressanta bilder

Faktiskt. Ni hade kanske inte reflekterat över det här om inte jag skrev det… Men dessa bilder tagna för någon/ett par månader sedan är ganska intressanta. Jag rider Anna med repgrimma här och hon var väldigt spänd under det här ridpasset. Och mycket väl… ser man hur hon gapar, även fast hon inte har ett bett i munnen. Jag har ju tidigare sagt det, att blir hon spänd tuggar hon häftigt – vare sig bett eller ej. Hon tuggar och fipplar även en hel del med munnen oavsett om hon är spänd eller inte, men det ”syns mer” när hon är spänd givetvis.

Men lite intressant ändå va? Hade dessa bilder varit tagna med ett bett hade troligen någon i alla fall trott att jag var för hård i handen, drog henne i munnen eller att hon inte trivdes med bettet… men i Annas fall handlar det om andra grejer när hon ”gapar” (för hon tuggar ju egentligen) på bilder.

Mitt hjärtegull. ❤

”Svininfluensa”…?

Vi har haft sjuuukt mycket vildsvin runt stallet under hela vintern/våren. Alltså så mycket att man typ sett minst 2 stycken på de, ändå relativt få, timmar man är i stallet. Innan Pijano och Anna fick flytta över till små sjukhagar gick dem hela hösten i en jättestor och fin gräshage, en stor inhägnad äng, liksom. Så hade dem dessutom en häck med fri tillgång på hösilage. Men den hagen älskade även dessa små grisar (läs: så mycket att den nu är helt förstörd för att dem bökat sönder den, den som innan var så plan att jag hade velat bygga en terrängbana där…)

I alla fall… Anna har haft tendenser till att påminna om en gris ibland. Hur hon slafsar när hon äter, hur hon LÅTER, både när hon gnäggar och gör ”glädjetjut”, så jag har skämtat en del om att ”undra om mina hästar kan bli smittade av svininfluensa eller något?!”… Jättekul. Men så hände en händelse som fick mig att allvarligt fundera. 😉

Senaste gången vi var iväg med Anna till Runsten för att hoppa pay and jump… så tänkte jag att vi skulle ta lite fina bilder vid deras lagda sjö, med rosetten och allt. Alltså på en annan anläggning och mitt under en ”tävlingsdag”. Allt var frid och fröjd… i några sekunder. Innan Anna helt utan förvarning slänger sig ner i leran och börjar böka runt med mulen…. HAHA! Rosetten höll på att bli ett minne blott. Lina som höll i henne var drängt i lera och den fint borstade hästen var ett lermonster. Hmmm… Hon är nog inte riktigt som alla andra, min lilla gris. ❤

Detta hör inte till vanligheterna…

Klockan är 14:50, jag ligger i sängen, datorn är på!!! Inget av detta hör till vanligheterna direkt. Hinner chilla här i 10 min, sen vidare! Såååå… tidsinställer lite ovisade bilder! 😉

Frågestund!

Skillnaden från tidigare frågestunder (och allmänt) är att jag nu även kommer svara utförligt på alla träningsfrågor, alltså även hur jag lär in specifika grejer och så. Så, kööör! 😀 Då och då ramlar det ju in träningsfrågor, eller om tips för att lösa något simplare problem och liknande – om det är något ni nu vill ha svar på eller undrar över – passa på att fråga här i kommentarsfältet på detta inlägg! 🙂 🙂 🙂

Där kunskapen tar slut, tar våldet vid…

Jag läste en intressant tråd på ett forum på facebook. Eller nej, där ljög jag, en skrämmande tråd… Om hur man löser att hästen börjat stegra sig vid ridning. Och det är inte det som är skrämmande… problemet med en stegrande häst känner jag till mer än väl… i och med att Anna faktiskt stod mer på två ben än fyra i typ ett års tid, liksom. Så, nej, det är inte det som är skrämmande.

Det som är skrämmande är att majoriteten rekommenderade att slå hästen i huvudet för att ”sätta den på plats”, för att ”stegra sig verkligen inte är ok!” och för att ”det löst problemet för andra”… Alltså… VA? Det är en tjej som skrivit ut att hästen börjat stegra sig vid ridning. Ingen som svarar har någon som helst bakgrundsfakta, utan bara några rader text och en bild på facebook som en ”random person” publicerat. Och då rekommenderar man att använda våld!? Att slå hästen? Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta, det är ju bara sorgligt…

Detta svarade jag först, efter att ha läst de – enligt mig – skrämmande tips folk kommit med:

”Jag tycker att kan man inte hantera situationen, att hästen stegrar, utan att använda våld – ska man hoppa av! Hästar är inga elaka djur, deras beteende är ofta en spegel på jobbet vi människor gjort med dem. Eller smärta/obehag. Rekommendera ALDRIG våld som en lösning…”

Sen efter ytterligare lite kommentarer skrev jag en andra, och sista… försökte att inte bli fööör provocerad helt enkelt.

”Jag har också i tidigare år använt såna metoder för att ”få ordning” på problem. Något jag idag ser som att jag lärt mig av mina misstag. Där kunskapen tar slut tar våldet vid……”

Jag själv är inte perfekt på något vis. Det är jag mycket väl medveten om. Detta, här ovan, är bilder på mig och mina hästar för några år sedan. Ser det trevligt och harmoniskt ut? Öh, nä. Men går det att lösa utan våld? Öh, ja. Som jag tagit upp sååå många gånger – VARFÖR är det ”okej” att slå hästar, men inga andra djur?! Ska man få misshandla hundar, katter och barn då också? Hästar i allmänhet behöver inte tränas med hårda tag, aggressiva metoder. Sen att man kan VÄLJA att göra det, betyder inte att man BEHÖVER göra det, sträva efter det. Så är det bara. Tror man att man behöver det känner jag ren spontant att man kan börja köra motorcykel istället.

Detta är bland det bästa jag läst. Någonsin.

Som sagt. Jag själv har utsatt hästar för mycket oschysst och elakt träning, korrigering, nu när jag ser tillbaka. Det tyckte jag inte då, på samma sätt, även om jag ALLTID mått dåligt ifall jag blivit arg, ”smällt till” eller tagit i hårt. Men det tycker jag DEFINITIVT nu. Jag har fått lära mig själv den hårda vägen, på hästars ”lidande”, så är det faktiskt. Men, man lär sig av sina misstag. Kallar man sin häst sin bästa vän, och ser den som det, hur kan man då göra den illa? För att få den att göra som vi vill? Känns det bra? Bara lite funderingar.

Och appropå stegringar igen. Jag löste Annas problem helt utan slag i huvudet, ryck i munnen eller pisk på rumpan. Jag har slagit henne en gång i huvudet med ett spö, på inrådan av personen som ansvarade för henne då, innan jag köpte henne. En gång för mycket. Jag har aldrig gråtit så mycket tror jag, som jag gjorde efteråt. Hon blev dessutom hundra gånger värre utav det. Och tänk, det är en gång – på flera tusentals stegringar. Jag gick istället för våld till botten av problemet. Och försökte lösa DET, och inte stegringen som bara är en liten del, oavsett vad grundproblemet handlar om.

Det är ändå skillnad på att handla impulsivt, alltså i en nödsituation, eller när man inte hinner tänka – än att ha det som plan, lösning, tips till andra. Alla har vi någongång även mot människor gjort saker man sen ångrar och undrar varför man gjorde som man gjorde. Det är mänskligt. Och samma sak som att om mina hästar skulle råka göra illa mig i en sådan situation, när dem gör och beter sig efter sina instinkter och impulsivt, så skulle det vara ”okej”. Alltså, det är skillnad på att ta i hårt i en här och nu situation för att man tror det är det bästa man kan göra. Det händer, även den bästa, dig, hon, han, jag. Men finns det verkligen folk som tycker det är okej att slå hästar i huvudet som lösning på ett problem? Det skrämmer mig, faktiskt.

Där kunskapen tar slut tar våldet vid.

Min högsta dröm

Söndag och måndag

I söndags hade jag och Lina en pysselkväll i stallet. Rensade lite täcken, mockade hagar och Lina tog tag i att städa skåpen. Det blev grymt! 🙂 Så glad att jag har Lina!

Och juste… i lördags fick en stallkatt bebisar också!

Igår var det Pijanos dag! Såklart! Han fyllde ju år! 😀 Fick en värsting tårta och slapp bli ryktad (han hatar det nämligen…)! Betfor, lucern, musli, morötter, äpplen och knäckebröd – mums! 😉 Han såg nöjd och glad ut i alla fall, lilla busen. Det tog ju ett par timmar så mycket mer hann vi inte med (förutom att såklart fixa allt i stallet, som mockning och foder haha). Jag gillar heller inte att stressa på måndagar… för den dagen är redan tung som den är liksom, haha. 🙂

Min nyblivna 18-åring, hihi! ❤

För 18 år sedan…

… föddes individen som skulle bli det absolut viktigaste i mitt liv. Min själsfrände. Mitt allt. Min allra bästa vän. Min Virgio Pijano.

Idag är det Lillens födelsedag. 18 år ung! Grattis, världens absolut finaste! ❤

Dagens shopping – Foder

Idag har jag varit på foderboden och handlat lite. En till fodertunna, en flugspray, morötter, build up, lucern och mineraler. Inget intressant och inte ”mycket” heller, men trots det blir det snordyrt som vanligt… 😉

Jag är inte för kraftfoder. Utan endast ifall det är för att ge som tillskott, alltså att dem inte klarar sig på höt/hösilaget. Och det är precis vad jag måste göra nu. Mina hästar får fri tillgång på hösilage, betar gräs några timmar om dagen i dagsläget, och sedan får dem sina mineraler och även lite ”kraftfoder”. Pijano får melassfri lucern, väldigt lite, haha… Anna får build up’en, också väldigt lite – ca 700 g. Ny analys på hösilaget kommer snart och då kan det hända att jag behöver öka, även om det tar emot!

Dag 13 – Min bästa tävling.

Det var svårt att svara på, vad som är den bästa tävlingen. För det finns så många! Alla ögonblick är speciella på sitt vis. Så det är fasiken inte lätt. Anna har ju inte hunnit tävla någon riktig tävling än, endast pay and jumper. Pijano däremot, vi har en lång lista av tävlingar som passar in på kritetierna ”bästa tävling”… 🙂

Allt från våran absolut första lokaltävling, som vi nollade, till vår sista regionala… Och allt där i mellan, i princip. Vår första vinst… vår debut på nationell nivå… vår debut på msv-nivå… tja, så mycket. Men så är det ju den tävlingen som är ännu lite mer speciell… När vi ”mot alla odds” tog oss tillbaka till tävlingsbanan, när Pijano tog sig tillbaka efter att ha varit så dålig av sin cancer… när vi red in på banan jag alltid drömt om att rida på. På Ryttarstadion förra sommaren. När vi också var det första ekipaget som tävlat med repgrimma som huvudlag.

Det är klart det var speciellt. Inte för att det blev ett sånt stort ”pådrag” i hästvärlden, utan för att just vi, jag och Pijano, tog oss dit. På alla plan. Så det är nog ändå den bästa tävlingen, tror jag, om jag måste välja. Men som sagt, jag vet inte. Jag har haft förmånen och lyckan att få uppleva så mycket fantastiskt. Med båda mina hästar, både på tävling och hemma. Och även om allt nu är… piss… är det något ingen någonsin kan ta i från mig, oss. ❤

Ibland undrar jag vart jag får allting ifrån…

Hehe. Mina ideer är speciella ibland. Detta är bra länge sen nu, ett par månader sen, minst, i alla fall. Men jag ligger ju somsagt liiite efter med uppdateringen, haha. 🙂 Jag och Emelie, Kopias ägare, fick en liten kul ide efter att jag impulsivt en kväll hoppade upp på Kopia utan utrustning och det gick alldeles strålande bra. Så då planerade vi hoppning… i samma tema. 😉

Det gick finfint, måste jag säga. Även fast jag red fram med sadel och träns och hon då var rätt vild och bockade runt, hehe! Men bytte i alla fall ut tränset till halsringen…

Det gick ju fina fisken, så då tog vi av halsringen… Vilket gick bra! Förutom en ”incident”, haha… Då hoppade/trillade jag faktiskt av, hahaha! Det blev en liten miss i styrningen, och ingen skada skedd då jag typ landade på fötterna…

Men valde att ta av sadeln och sätta på en halsring vilket gick ypperligt även det! 😉

Som sagt, jag vet inte vart jag får allting i från… Men något jag däremot vet är att de flesta hästar faktiskt går att rida utan träns – om man vet vad man gör och varför man gör det. Kopia hade jag ridit utan träns typ en gång innan detta, och samma med hoppning (med träns), så här ligger verklingen inga år av träning bakom. Däremot är hon ju en väldigt trevlig häst! Jag gillar henne verkligen!

Vi skulle hoppat på pay and jump nu på torsdag, men tyvärr blir det inte så. Kanske en annan gång! 🙂

Tack!

Jag blir så glad över att läsa kommentarer. Att folk tar sig tid att kommentera, snälla och peppande ord, är för mig så… häftigt. Jag blir verkligen, verkligen glad. Tack så mycket! Jag ska göra allt jag kan för att hålla igång bloggen, det lovar jag. När det faktiskt finns folk där ute som läser och uppskattar det. Då är det ju bara så kul.

Har ni tips på vad jag ska skriva, något ni vill veta eller liknande – hojta!

Jag och Lilleman när vi chillade i solen här om dagen. Med hästarna står det still fortfarande. Dem betas, ryktas, pussas på och får petantiskt mockade boxar, packade höpåsar och allt som hör till. Men inte mycket mer än så. Lite små tricks tränar vi på stillastående, men det är det, typ. Däremot gör jag liiite annat i alla fall, håller lite lektioner och så. Ska tänka på att dela med mig av övningar och liknande, även om jag inte själv rider dem, just nu.

Jag både fasar och längtar till torsdag. Hoppas på att få ett svar. Val av veterinär/klinik är noga genomtänkt, så den biten känns bra. Nu är det bara biten på vad som är fel på Anna… Och så även Pijano den 15:e… Låt det bara få vara bättre!

Ett stort steg…

… till att kanske kunna blivit den 2:a hästen i Sverige som tävlat hoppning med repgrimma som huvudlag. Undra vem som var den första…? 😉 Haha! Nejmen, detta är något jag inte hann dela med mig utav, tyvärr. Och något som heller aldrig blev av. Jag hade planer på att starta Anna med repgrimma på pay and jump nu den 1 maj. Och sedan i sommar, kanske, även lokalt när hon var redo för det. Dessa bilder är tagna på den allra första gången vi tog ett språng, eller ens en bom, med repgrimman. Bättre huvudlag för hoppning på Anna är nog svårt att hitta! Jag har ändå provat mycket. Tredelade tränsbett (med lösa och fasta ringar), raka bett, novabett, andra typer av gummibett… aldrig något ”skarpare”, givetvis. Då Annas ”problem” är att hon blir för känslig, haha. Ponnyhack funkade verkligen inte heller. Repgrimman blev perfekt.

Nu är alla planer, drömmar och mål, lagda på vänt. Inte på hyllan, men på vänt. För jag vet inte hur det blir. Ska jag vara ärlig vet jag ju inte ens om hon någonsin kommer dit. Jag vet ingenting. Än. Det enda jag hoppas på är att det är något vi kan göra, för att hon ska bli bra igen. Att det inte är över… kört… Men ja, här är bilderna från första gången vi tog några skutt med repgrimman. Min fina, älskade, världens bästa Anna K. ❤

Vad som än händer, vart vi än hamnar, är jag så oerhört stolt över min prinsessa. Hon är värd mer än vad denna värld hittills har erbjudit henne. Tro mig, jag har aldrig mött en häst med en sån själ som henne. Ett hjärta av de allra renaste guld, och en vilja att göra det vi människor ber henne om, som nog aldrig någon annan individ haft. Så missförstådd och det är så sorgligt. För allt hon alltid har gjort har varit för att hon inte haft något annat val, det vet jag. Hon har aldrig varit dum. ALLTID försökt vara alla andra till lags. Hon är fantastisk och jag är evigt tacksam över att jag mött den här ängeln utan vingar. Jag kommer göra allt för att hon ska få det bästa liv som går att få, det hon om någon, förtjänar mest. En sån här häst vet jag att man bara möter en gång i livet.

Väldens finaste Lillen

Jag kan knappt förstå själv, hur han kan hålla modet uppe efter alla dessa månader. 17 veckor har han varit skadad nu, och stått helt, helt still. Det är i princip på dagen 4 månader nu. Och 118 dagar. 118 dagar… det är ganska många. Han är utan tvekan fortfarande den absolut gladaste hästen. Han är pigg och busig som sjutton, men inte det minsta stressad. Han liksom bara finner sig… Något jag aldrig trodde att just han skulle göra i en sån här situtation, det har han aldrig gjort förut. Nu måste, måste, måste han bara bli bra. Det här måste få ett slut. För jag klarar inte av att se honom stå i sin lilla hage, dag efter dag, månad efter månad. Det känns så fel, bara.

Den 15:e maj ska vi tillbaka till kliniken. Så snälla, håll alla tummar att det har fortsatt åt rätt håll. ❤ Världens absolut största kämpe, är det här. Jag vet att han aldrig kommer ge upp. Han vill leva. Och det måste han få göra. Det är inte över än, på många, många, många år. Det enda jag hoppas och önskar är att han en dag igen, ska få göra det han älskar mest. Och hoppet är det sista som sviker. Så, låt det inte svika oss. Snälla.

Partytricks?

Jag tänkte ju börja beta av alla ovisade bilder… nu! Dessa är tagna en kväll för.. säkert i alla fall en månad sen, minst. Alltså, som sagt, det har gått segt… Men lite förklaring till dessa då. Som ni säkert redan hängt med i, kan ju Pijano ungefär 1245t3456 olika tricks… nä, kanske inte riktigt, men nästan! Han kan allt. Det är faktiskt sant. Det finns knappt något, jag kan komma på, han inte kan. Jag har lärt honom massor av ”helt onödiga”, tokiga grejer… Men, Anna är motsatsen till Pijano. Pijano är en väldigt explosiv och även sjukt lättlärd häst, medan Anna är mer tillbakadragen och behöver trippelt så lång tid med allting. Pijano och jag har hängt ihop i 6 år. Anna och jag i 3 år. Då är det inte så konstigt att Pijano och jag hunnit med mer… men det är ändå en väääldigt stor skillnad. Anna kan inte så mycket.

Men, vi har fokuserat på lite annat, ändå. Och jag hade rätt roliga idéer på vad vi skulle träna in, och var på god väg. Nu är hon ju inte bra, så nu ligger alla planer på hyllan. Men ni ser ju på den andra bilden ovanifrån, en av grejerna Anna faktiskt kommit längre med än Pijano! 🙂 Jag tror nog att de flesta kan gissa sig till vad jag vill lära in…? Det är i alla fall att hon gå upp och lägga sina framben över mina axlar. Alltså, båda frambenen, och utan att jag blir mos, givetvis, haha! 😉 Och den bilden under, var det första jag lärde henne i ”partytrick-väg”, för i alla fall nästan 2 år sedan nu. Alltså att hon sänker nacken, jag lägger mig över halsen och på kommando kastar hon huvudet uppåt så jag kommer upp på ryggen. Inget avancerat alls, men väldigt praktiskt.

Dag 12 – En bild tagen för 3 år sedan.

Jag kunde inte välja en bild, haha… Alla dessa är tagna runt detta datum i april 2011, alltså för 3 år sedan. Detta var året vi hade ett uppehåll från tävlingar mer eller mindre. Startade någon medelsvår dressyr och hoppade ett par pay and jumper på 1 m – 110 bara. Sen spelade vi in någon reklamfilm och lite så också, men som sagt… uppehåll från tävlingar nästan helt i princip, av olika anledningar.

Bland annat hade Pijano en inflamation i ryggen, det hade han innan och när jag köpte honom, men det fick vi ordning på och tyvärr blev det ett ”bakslag” den här perioden. Det var egentligen ingen fara, bara att han inte kunde ha sadel på sig under en period. Det satte dock lite käppar i hjulen då han var uppstallad på min skola som då hade en regel att man inte fick rida barbacka, under några som helst omständigheter. Efter mycket tjafs och hjälp från veterinärer haha, lyckades jag i alla fall få tillåtelse att rida barbacka i ridhuset eller på ridbanan, alltså inte ute… Jobbigt läge! Men Pijano tömkördes i alla fall en del, löshoppade, tränades från marken.

Och ps… den här perioden var preciiis innan jag började rida och träna med Anna, hihi.

Jag har funderat…

Jag har funderat… på att antingen lägga ner bloggen helt, eller hålla den ”vid liv” – mer ordentligt. Min första tanke var… hur ska jag kunna skriva inlägg, komma med träningstips och annat när jag står med 2/2 skadade hästar. Inte tränar själv… Men, av det bestämde jag mig ändå för att hålla bloggen vid liv. Just av den anledningen! För att inte jag ska tappa motivation. Inte för att jag någonsin skulle göra det när det handlar om mina två hästar, utan mer allmänt. Så, nu är det bestämt. Och jag ska försöka hitta vägar så jag kan bjuda på bra inlägg, inspirera och kanske hjälpa någon, få någon att få upp ögonen, eller ja… bara dela med mig. För det är det, som är en del av elden för mig. Det som gör att viljan fortsätter brinna – när jag på något vis har kunnat hjälpt någon annan, på något sätt. Så som folk har gjort och gör för mig.

Ingen är fulllärd. Ingen kan någonsin bli det heller. Men vi har så mycket att lära oss av varandra. Små vinklar man kanske inte tänkt på, små grejer man aldrig hört förut. Alla kan alltid mer och mindre än någon annan, av allt. Och det är det som är så fascinerande. Och det ger så mycket!

Igår hade jag en toppendag i stallet efter jobbet. Helt underbart. Hästarna, jag och Lina är ett underbart team, måste jag säga. Lina var ute redan halv 12 för att ta in hästarna till hovslagaren. Sen betade hon även Pijano lite och kylde hans ben i 20 min. Och mockade båda boxarna och fixade alla vattenhinkar. Lina är bäst med andra ord! 🙂 Sen kom jag ut strax efter 4 och Lina stannade även hela kvällen. ❤

Vi började med att beta hästarna för hand i ca 1,5 timme. Sen fick dem 1 timmes rykt/borstning var. Sen skrittade Lina ut Anna i kanske 40 min, medan jag klickertränade lite med Pijano. Sen fixade vi det som var kvar i stallet och började ta in hästar och kvällsfodra runt 9. Mysmysmys.

My angels

När man inte trodde det kunde bli värre

Jag vet inte hur jag ska börja. Eller hur det här kommer sluta. Jag känner mig ganska trasig just nu. För nu känns det som allt bara faller isär. Alla år vi kämpat tillsammans, jag och min lilla familj. Man är inte beredd på att det en dag bara faller isär. Man kan aldrig vara beredd, hur mycket man än skulle hinna förbereda sig, om man nu hade kunnat göra det.

Ni alla vet ju inte bakgrundshistorien. Men det finns en sådan. Jag orkar eller vill inte dra allt. Bara säga att varför jag ligger så lågt är för att jag är så ledsen, knäckt… ledsen. Min prinsessa mår inte bra. Eller det är inte ens bara så att hon inte mår bra, utan det känns nästan lite som hon börjat ge upp. Jag ser inte längre någon fighting spirit i hennes ögon. Jag är knäckt. Hon mår inte bra. Och det enda jag vill är att kunna göra allt bra igen. Det måste gå att göra allt bra igen. Det finns inga andra alternativ.

Jag älskar den här hästen så mycket att jag får ont i hela kroppen. Hon är mitt allt. Båda mina hästar är mitt allt. Och det är mitt ansvar att ge dem allt tillbaka. Att dem ska leva och må som de änglar dem är.

If you want your horses to be angels, you’ll have to give them heaven.

Jag har kämpat för henne sedan dag ett, även när ingen annan gjorde det. Alla andra gav upp. Jag har kämpat MED henne, för jag behöver henne här, i mitt liv. Det visste jag redan första gången jag såg henne. Jag visste att det var menat att hon skulle vara hos mig. Jag behövde henne lika mycket som hon behövde mig. Och nu står vi här. Inte tillbaka på ruta ett… utan har fallit ännu längre. I 3 år har hon varit en av de två viktigaste delar av mitt liv. Jag har älskat henne varje sekund. Och fått så mycket tillbaka. Mer än jag någonsin trodde skulle vara möjligt.

Hon är mitt hjärta. Mitt allt. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen, just här och nu. Det har gått för fort. Alldeles för fort. Det känns inte bra. Det är någon del jag har missat. Något som är djupare än vad jag ens kunnat förutse. Det måste bara bli bra igen. Hon har inte ens fyllt 10 år än. Hon har hela livet framför sig. Här, hos mig. Så är det bara.

Den finaste av själar, i en kropp som inte samarbetar. Ett förflutet som inte gett henne rättvisa förutsättningar. Som hon har kämpat. För att ta sig hit, och visat alla att dem hade fel. Hon är mitt allt.

På bara några veckor gick hon från att vara musklad, i tävlingskondition och vara fräschare än någonsin… till det här. Det gick så fort. Jag hann inte ens med. Nu är det enda jag kan tänka på… att allt måste bli bra igen.

Jag älskar min prinsessa mer än allt.

Ögonblick i vardagen

Dessa bilder är tagna för några veckor sedan. Äntligen slipper han sina hemska bandage, min älskling. Och äntligen har det varit tillräckligt varmt för att Pijano har kunnat få sitt första vår-bad… 😉 Jag hoppas pissfläckarna är ett minne blott… ett tag framöver i alla fall.