Äntligen är han hemma

Vad mycket du fått genomlida nu, min prins. Jag är så ledsen. Tre olika kliniker. Fyra olika veterinärer. Misstänkt sträckning. Misstänkt hovbensfraktur. Misstänkt blödning och inflammation. Behandlas för blödning. Så många bedövningar att det inte ens går att räkna längre. Upprepade ultraljud och röntgen. Mer bedövningar. Mer smärtstillande. Mer oklarheter. I måndags kväll blev han så halt och hade så ont att det blev akut. Sedan dess har han stått uppe i sigtuna på Mälaren hästklinik. Hela benet är magnetröntgat. Väntat på svar från england på plåtarna. Men vi vet en skada, som nu är konstaterad. Kronisk senskada på ytliga böjsenan.

Det enda som redan är klart, redan går att säga, är att det aldrig kommer kunna läka till 100%. Att hoppkarriären är över. Jag är förstörd. Helt förstörd. Inte för min del, utan för hans. Att han aldrig igen får göra det han överlägset mest älskar i hela världen. Men nu är det enda jag kan tänka på – att han äntligen är hemma. Många tårar och mycket oro när jag och mamma suttit uppe på kliniken från morgon till kväll och det enda vi hoppats på är bra besked. Några såna har vi inte fått. Nu lever jag i någon form av bubbla tills svaret på MR kommer. Allt känns så… hopplöst. Men han har i alla fall fått komma hem igen.

Den största kärleken i mitt liv, på en livstid. Mitt allt.

Detta inlägg skriver jag främst för att slippa… få frågor. Jag är jättetacksam till alla vänner och bekanta som bryr sig. Men jag orkar inte förklara vad som har hänt eller svara på frågor mer än det jag skriver. Jag orkar verkligen inte. Är både psykiskt och fysiskt utmattad och kommer bryta ihop totalt. Därför är jag tacksam över att inte bli bedd att förklara, berätta och svara på frågor. Tack snälla. Det går inte att beskriva med ord hur sjukt jävla pissjobbigt det här är.

Svar på fråga + frågestund?

”Vem är Kopia :D?”
Svar: Kopia står i samma stall som mina hästar och ägs av Emelie som är en kär stallkompis till mig! 😉 Hon är d-ponny, det är jag övertygad om, men har inget mätintyg eller så för det. Hon är faktiskt snart hela 20 år, i år tror jag? och ett renrasigt arabiskt fullblod. Supergullig och underbar liten häst! Jag har egentligen ”inget å göra med henne”, men har ridit henne några gånger, tränat på lite byten, hoppat några skutt, ridit utan utrustning (haha) och tränat ett par gånger från marken (lite buga och början på spansk skritt). Men alltså ingen här JAG ”har”/”rider”. Däremot brukar jag och Emelie hitta på kul grejer med hästarna tillsammans och mina hästar (speciellt Pijano som ÄLSKAR henne) gillar henne också. Lilla underbara Kopia hade kolikkänning i helgen, stackarn! 😦 Sååån tur att det inte blev värre än så.

Jag tänkte svara på fler kommentarer i detta inlägg… men kom på… att vi kör en F R Å G E S T U N D här? I kommentarsfältet. Så tar jag med lite frågor jag fått tidigare också. Men är det något speciellt ni verkligen vill ha svar på – skriv här igen! LOVAR att svara på ALLT så fort det kommer in några frågor (om det är något ni undrar haha) eller om någon dag.

Det är så kul, för att när jag har ”frågestunder” och är iställd på att svara är det inte så mycket frågor som kommer… Men annars är det ändå en hel del undringar som tyvärr ibland missas väldigt länge då jag har sååå lite tid för bloggen oftast, vilket märks på hur lite jag uppdaterar… hehe. Men som sagt, är det något ni vill veta eller ha svar på – feel free to använda kommentarsfältet här! 😀 Ser fram emot att få någon kul fundering från er!

Godis?

Jag vill först och främst be så mycket om ursäkt för att jag inte hunnit svara på alla fina kommentarer jag fått av er. Jag läser och kommer svara på alla och jag är så tacksam över alla fina ord. Underbart snälla är ni som skriver. Tack. ❤

En återkommande fråga jag fått och även svarat på tidigare, är om jag tränar mina hästar med godis. Kort och gott, finns inget mer att säga egentligen – nej, jag tränar inte med godis. Pijano har jag alltid lös också. Båda av samma anledning… jag vill att att mina hästar ska tycka att träningen från marken/trickträning är lika kul som jag tycker. Det ska varken vara tvång eller mutor. Godis ÄR faktiskt, hur man än vrider och vänder på det, en slags muta. Och jag har upplevt att många hästar är för fokuserade på att få den belöningen (godis) att de hetsar och ”tigger”. Många blir ju glada när deras hästar bjuder på alla trick de kan i full fart utan något kommando… men. Detta men. Vart har hästen fokusen? Jag ser massor av hästar på t.ex filmer som bokstavligen talat hugger mot handen och godiset DIREKT den gör något. Min uppfattning, inte för att dem egentligen vill leka med sin människa utan för att få godis av sin människa, tyvärr.

Det finns givetvis undantag, men JAG tränar inte med godis. Det behövs inte ifall hästarna ser det som något kul, och lek. Jag tränar ju inte från marken för att nå något mål, resultat, utan för att vi ska ha kul tillsammans. Alltså borde väl jag isåfall också få godis när jag sprungit runt och ”stegrat med Pijano”, haha? 🙂 Trickträningen för mig är INTE träning. Det är lek. Något som ska vara lika kul för båda parter (mig och hästen) och därför inget mina hästar ska känna att dem gör och vill ha beröm i godis form för. Förstår ni hur jag menar? Fråga annars i kommentarsfältet, så kan jag försöka utveckla ännu mer/svara på något mer ifall ni har några funderingar. 🙂

Ridning! Hästar! Kul!

Alltså, hörrni, jag är sååå taggad på allt som har med ridning och hästar att göra just nu. Heeelt galet. 🙂 Allt är så himla kul, jag är så himla motiverad och Anna lär få ett noooggrant pedantiskt schema denna vecka. Senaste veckan typ, har jag ridit typ 5-6 hästar som inte är någon av mina. Hihi. Så kul. Har haft ett uppehåll på att rida andra hästar sen vi flyttade hit, från gården där jag hade flera att rida hela tiden samt även en till häst då, förutom Anna och Pijano. Men nu har det varit såå kul alltså. Och Anna har varit sååå fin. Åh, allt är så kul!!!

Vaaad kan dessa vara för hästar trooo..? 😉

Vill hoppa!

När jag ser bland annat den här bilden känner jag… ren och skär lycka. Det är lycka att hoppa. Speciellt med min vita lilla studsboll. Och utan huvudlag. Bättre känsla i världen finns nog inte. Vi känner varandra så bra, utan och innan. Verkligen. Vi bara… har kul. Lycka. Ultimat lycka. Nu hoppas jag bara att vi snart igen, en dag, får uppleva det tillsammans igen. Känslan av att bara flyga och.. tja.. frihetskänslan. För den är fantastisk. Och jag saknar det så mycket, vilket jag vet att Lillen gör också.

Tills den dagen kommer får jag hålla mig i form med hoppningen ändå, så gott jag kan. Med Anna! Såklart! Och ska dessutom få låna Kopia och finslipa lite på min hoppteknik. Behöver språng i kroppen regelbundet, haha. Så har någon en häst att låna ut för lite skutt är jag tacksam…! 😉

Bättre sent än aldrig – ovisade bilder på Anna

Nu har det gått… ganska många veckor sedan dessa bilder togs av snälla Julia. Inlägget har konstigt nog legat i utkast med bilderna färdiga (???). Nuuu publiceras dem i alla fall – bättre sent än aldrig. Detta var faktiskt typ första gången vi red ett ordentligt ridpass med repgrimman, så ska göra det (och försöka tajma in med någon fotograf 😉 ) snart igen för att se om det blivit någon utvecklig.

Överlag trivs hon ju väldigt bra på detta huvudlag och det är verkligen inga problem att ta tillbaka henne eller så, konstigt att hon är så fin på detta när hon tidigare varit väldigt stark på mekaniskt hackamore… Men det är väl som jag alltid sagt, repgrimman ÄR faktiskt ganska skarp. Därav är det INTE någon större risk för mig att rida med den än med ett tränsbett. Mina hästar lyssnar precis likabra på… vad det än är för huvudlag. 🙂

Annabanana och Pijanibanani

Jag uppdaterar lite kort om läget, då. Börjar med Anna! Hon utvecklas i rasande fart varje ridpass nu. Helt galet! Sååå fin börjar hon bli. Eller hon ÄR såklart, men hon visar bara mer och mer ”kvaliteer” numera! Har fortfarande mycket ovisade bilder på henne. Och det har dessutom tillkommit några mer. Ska ta tag i det! Och även inlägg till där jag förklarar lite mer ingående hur vi tränat senaste tiden och varför.

Denna vecka har hon promenerats för hand i måndags i 40 min i skogen, skrittats i 40 min uppsuttet i tisdags och red ett dressyr/markarbetspass igår på ridbanan i 1 timme och 20 min. Rusktigt fin!!! Travade bommar och hade även ett par galoppbommar. Jobbade bara på raka spår i princip, då det är svårast för henne. Trodde jag ja, det gick klockrent med allt från galoppfattningar från skritt till taktmässiga varvbyten snett igenom (som tro det eller ej – är bland det svåraste med Anna hahaha.)

Har lite bilder av megadålig kvalite här i luren som jag lägger upp så länge, tills kamera-bilderna dyker upp! 😉 Idag ska Anna ridas ut, och troligtvis även imorgon. Hoppning lördag och uteritt igen på söndag. Vad vi tränar på, på uteritterna, återstår att se!

Pijano då? Hela den här historien får vi ta stegvis, känner jag. Finns så sjukt mycket att berätta. Sjukt mycket. Men läget atm är att han äntligen får vara ute (dock lite ”begränsat” och i liiiten hage) med Anna. En stor, tung sten släppte från mitt hjärta i och med det. Han får butta två gånger om dagen och ska ha det 11 dagar framåt. OM han är ohalt efter medicineringen ska jag promenera honom lite försiktigt om han håller sig på mattan. Om 3 veckor ska vi tillbaka till kliniken och röntga om. Hoppas av hela mitt hjärta att han svarat på buttan då och allt fortsätter åt rätt håll! Min prins!

Tror ”lillasyrran” Anna var lite glad över att ha ”brorsan” tillbaka ute med henne igen… 🙂

You know when you’ve found a soulmate. There’s a deep connection that goes beyond the heart.

Har ni hittat er själsfrände? Den individ som är det viktigaste i ens liv, som är ens liv? Det har jag. Han är vit med massor av små bruna prickar, vit silkeslen svans och han går på fyra ben. Han heter Virgio Pijano och har varit en del av mitt liv under hela mina tonår, genom eld och vatten. Han har varit det absolut viktigaste i mitt liv i många år nu. Det finns ingen som jag förstår så bra som jag förstår honom, och det finns ingen som förstår mig så bra som honom.

Den förståelsen, det… bandet, eller hur man ska förklara, som finns där, är något jag aldrig fått uppleva tidigare och som jag vet kommer ha satt grunden för i princip allt i mitt framtida liv. Jag hade inte stått här där jag står idag utan honom. Det låter kanske töntigt, och vanligt, att man skriver en ”kärleksförklaring” om sin häst. Men alltså. Han är min själsfrände. Det är sanningen, och därför har jag inga problem med att säga det. Jag har honom att tacka för så mycket.

Kan ni föreställa er att behöva börja mentalt förbereda sig på ett liv utan… sin livsglädje? Det var vad jag fick börja göra. Att behöva ta ett beslut som är på liv och död. Det hade sakta men säkert förstört mig inifrån och ut. Känslan var så ofattbar. Och känlsan när hoppet kom tillbaka kändes ännu mer ofattbar. Vart vill jag komma med det här då? Jo, tänk en extra gång. Tänk en extra gång innan man slår sin häst. Tänk en extra gång innan man rycker den i munnen. Tänk en extra gång, är det värt det? Vad för relation och minnen vill jag ha med min häst? Allt kan vara över på en sekund. Det kan på en sekund, ett snesteg, vara för sent. För sent att ändra sin inställning och sin relation. Är det ilska, våld och irritation man vill minnas då? Eller en kärlek så stark att man ibland inte ens märker att man pratar olika språk? När man kan kommunicera utan ansträngning. För det är fantastiskt.

Det kommer aldrig gå att hitta en Pijano igen. Men man kan hitta sin själsfrände, den förståelsen och kommunicationen, alla kan. Bara man lyssnar lite extra noga, har tid, tålamod och en oändlig massa kärlek. Det finns där. Fundera allihopa, på vart ni vill nå. För allt är möjligt om man bara vill tillräckligt mycket. Jag vill. Och jag har fått tillbaka mer än jag någonsin kommer kunna ge igen. Och jag är så tacksam och oändligt lycklig att det mörka hålet börjat se ljusare ut nu. Oändligt och obeskrivligt.

Tårar av lycka

Hur mycket jag än skulle försöka förklara känslan när jag fick hoppet tillbaka igår, kommer det aldrig gå att sätta ord på.

Måndag igen!

Godmorgon! När detta kommer upp är jag på jobbet, ny vecka, och allt. 😉 Jag har så mycket att berätta. Så mycket bilder att visa. Så mycket inlägg att skriva. Ändå har jag inte gjort det. Men det kommer, någon gång. Jag kan bara inte hålla mig med en grej – jag trillade av igår! 😀 Alltså, vet ni hur mååånga gånger senaste åren jag har sagt ”ååh filma!! Och speciellt ifall jag flyger av!!” när jag ridit knepiga, tokiga hästar och ponnyer. Men då aldrig åkt av, haha… Men igår! Och igår åkte jag av Anna, för andra gången någonsin, första var år 2011. Ooooch – det finns på film! Den kommer komma upp, tro mig! 😉

Well. Mer hinner jag inte skriva just nu. Men håll koll på bloggen. Idag kan det faktiskt komma upp några inlägg. Sen vet jag inte hur det blir sen. Imorgon ska vi åka till kliniken med Lillen. Och hela mitt liv känns som det står på en skör tråd över ett träsk med krokodiler. Helt ärligt. Så jag vet inte. Men idag. Vi hörs!

Linneas häst, och Anna. Kul med sällskap igår! 🙂

Världens bästa. Min prins.

Annakondan

Jag har självklart inte slarvat med Anna på senaste tiden bara för att jag inte skrivit så mycket om henne. Tvärtom, vi har tränat väldigt noggrant och det ger ju verkligen resultat. Nu ska vi allt komma igång ordentligt! 🙂 Anna känns som hon är i fin form nu, och massören tyckte hon var bättre än sist (några veckor sedan) i kroppen och musklerna – skönt att det inte verkar vara bara en känsla. Hon mår trots allt bäst av att gå ordentligt. Men inte för hårt. Svår balansgång där. Men nu har jag ett bra upplägg för resten av månaden och även nästa. Kan skriva mer om mina tankar om ett bra träningsschema senare, om det finns något intresse utav det?

I alla fall, om vi vrider tillbaka klockan lite till förra helgen. I lördags blev det markarbete/små hoppning i ridhuset och Anna var så himla fin!!! Första gången hon hoppade studs och travhoppade. 🙂 Hon är så positiv och glad att jag bara blir alldeles… lycklig. Och efter hoppningen var hon så kanonfin på marken också, helt sjukt bra. Red runt på hängande tyglar som jag höll med en hand på en häst helt i balans och takt, varv efter varv efter varv… Wow! Det är allt jag har att säga. 🙂

Sen dess, under veckan har det varit ett väldigt varierat schema. En dag på ridbanan, då vi satte några klockrena fattningar från skritt, höll balansen och formen och fick med ytter bak perfekt! Så himla kul. 🙂 En vilodag då hon fick springa lite på ridbanan lös. En dag ut på långtur och rejsade i fritt tempo. En dag med klättring i skritt. Och så igår, när det var intervallträning på en stor snötäckt äng. Idag ska hon ridas ut rätt kravlöst och både lördag och söndag blir det ridhuset med markarbete ena dagen och lite småhoppning andra. Tipptopp!

Äntligen fredag!

När detta kommer upp har jag inte riiiktigt fått helg än – men nu är det nära! 😉 Åh, är så taggad på att spendera precis hela kvällen (som alla andra dagar) i stallet, med mina älsklingar! Det blir nog en sen kväll idag då jag och Emelie ska rida ut, och långt (eller tja, beror på vad man jämför med) dessutom – till kalvsviks ridslinga. Tipptopp, jättekul! Och så ska jag göra allt för att få min prins lite nöjdare och gladare. Duktiga duktiga killen som nu stått konstant i boxen i 10 dagar… Men han har tappat humöret lite nu. Så han ska få en massa godis, han förtjänar precis allt gott i hela världen.

Igår blev det helkväll i stallet också. Massa pyssel med Lillen och red galoppintervaller i snön med Anna. Red i ca en och en halv timme med noggrant planerade intervaller i skritt och galopp. Nyttigt och nöjdvändigt! Här nedan ser ni lite av passet dokumenterat. 😉 Och på ena bilden ser ni hur intervallerna såg ut. Tyvärr dog telefonen precis när jag ridit sista galoppbiten (i högre tempo, vilket syns) så den sista nästan halvtimmen med avtravning och avskrittning är inte inräknad i ”statistiken”.

Och så måste jag ju lägga upp en bild på världens finaste pålle, för det kan man aldrig få för många av!

En hyllning till mina stallkompisar!

Till allihop! För att ni är ett så kul gäng och gör det extra kul att åka ut till stallet! Varenda en har tillfört något och det är nog inte ofta man hittar såna stallkompisar. Så tack så mycket för att ni alla är så glada, trevliga och hjälpsamma!

För några dagar sedan när jag satt på jobbet fick jag den här bilden utan någon text till, på sms. Hahahaha. För bra! Danielle, Paloma och Emelie, tre av alla fantastiska stallkompisar (ja, hästarna räknas också!) ❤

En onsdag på en vecka

Så känns det idag. Liksom en dag. Ingen koll på dagens datum, ingen koll på vad det ens är för vecka. Men jobb står som vanligt högst upp på dagsplaneringen, och sen ut till pållarna. Mys. Pysslat på i stallet alla dagar, i förrgår åkte jag och mamma på lite shoppingrunda och igår ströade jag upp boxarna lite, tricktränade med Pijano som börjar lessna på detta i boxen och red Anna. Och fixade allt annat i stallet, såklart. Det blir lååånga dagar varje dag. Lina och Felicia var ute i stallet igår också, så det var mysigt.

Pijano får så mycket uppmärksamhet det går. Ryktas (trots att han inte kanske föredrar det, men det är bra för blodcirkulationen), gos, lite hjärnstimulans och så brukar jag bara ”hänga” med honom i boxen, alltså bara vara. Det gillar han, bättre än att vara själv i alla fall. 🙂 Han har alltid någon av sina favorittjejer inne (Anna, Kopia eller Paloma) då det inte fungerar att lämna honom själv. Skönt att det gått att lösa så här. Anna får även hon lite extra rykt än vanligt då hon fått några små knutor i huden, och hon ääälskar ju rykt och gos. Ställer sig med huvudet i golvet och håller ibland på att tappa balansen för att hon blir så avslappnad. Och så förtjänar hon definitivt lite extra uppskattning då hon sköter sig så bra med att stå inne på mornarna och dessutom i träningen, vi har en riktigt bra period just nu (pepparpeppar).

Här är lite vad jag shoppade i måndags… Nödvändigheter! Köpte förutom en svart, även en limegrön vattenhink. Så nu har Anna en rosa och en svart och Pijano en limegrön och en svart. 🙂 Back on track stallbandagen var väldigt nödvändiga men sviiindyra… Haha!

Och förresten, idag kommer massören Johanna ut till hästarna också. Fattig blir jag här och nu, haha. Men en snabb update på hur samtalet med klinikchefen gick igår – hon höll med om att det gått väldigt tråkigt till, och drar tillbaka fakturan och så ska vi höras igen och se hur allt blir. Det var skönt att få lite ”rättvisa” i den här tråkiga tiden i alla fall.

Mina djävulshorn har börjat växa

Har avvaktat med vad som nu väntar idag, i en vecka för att verkligen tänka och hinna lugna ner mig. Men idag ska jag prata med en klinikchef. Ni förstår självklart ingenting av detta, då jag inte skrivit något om det. Men jag var ju på två kliniker med Pijano förra veckan. Varav den första gjorde en riktigt stor felbedömning som ifall jag inte hade tagit saken i egna händer, kunnat gå väldigt knasigt. Jag är arg, ledsen och framförallt chockad över hur det kan bli så, och hur en så inkompetent veterinär kan få jobba som just veterinär. Helt ärligt. Det är inte första gången denna har gjort helt knäppa bedömningar heller. Grrrr. Och speciellt sugen på frakturan från dem? Som gjort mer skada än nytta? Nja.

Riktigt pisssurt och jag kommer aldrig åka dit igen, rekommendera kliniken till någon och det är varför jag har valt att prata med klinikchefen. För att fråga om hon anser att en sån här miss ska vara okej från deras veterinär. Får se vart detta leder. Men rätt ska vara rätt.

En veckas boxvila

Förlåt. Hoppas du vet att jag inte stänger dig inne för att vara elak. Förlåt, älskade prinsen.

Stalltomtar

Det känner jag att jag och Lina kvalificerar till. Stalltomtar. Eller nissar. Vi får rätt mycket gjort ändå i stallet… 🙂 Pijano är min högsta prio. Han ska få chansen att i alla fall vara så… glad det bara går. Han är så himla duktig alltså, nu har det ändå gått en vecka, och han bara står där inne… Tittar lite ledsamt på mig när jag håller för dörren och inte låter honom gå ut och det skär i hjärtat när han skriker efter mig och Anna när vi ska ut och rida. Men han är aldrig själv inne i alla fall. Antingen står Anna, Kopia eller Paloma inne som sällskap, som tur är. Han är så välryktad nu att pälsen skiner och är silkeslen…

Annars har Lina städat hästarnas skåp och jag skurat boxarna. Lite annat smått och gott också. Idag fortsätter pysslet. Mamma och jag ska åka på roadtrip, ah okej, inte så långt, köpa mineraler/foder/godis, någon leksak till Lillen och Back on track stallbandage ifall det finns inne i rätt storlek på Lyckås eller Hööks. Får ringa och kolla på lunchen. Tack för era fina kommentarer förresten. Börjar gråta av vissa, blir rörd.

Snön har kommit också, ifall någon missat det…

Och jag har slarvat ordentligt med frisering under detta tränings/tävlings-uppehåll…

Men det ordnade sig på några sekunder.

Lillen hade blåmärken… Åh. Nej. Nu orkar jag inte skriva mer. Hörs.

När livet inte längre rullar

Ni vet känslan när livet bara rullar på? När man utan tankekraft eller ansträngning bara lever? Så har mitt liv varit i över ett halvår nu. Men inte idag. Inte igår. Och inte förra veckan. Nu är det som att hjulen står still. Och jag måste putta och ta i för att komma framåt. För att göra något. För att orka göra något. Allt känns just nu som en kraftansträngning, vad jag än ska göra. Men jag har lovat mig själv att inte vara så här när jag är i stallet. Pijano känner mig bättre än jag känner mig själv och jag vill inte att han ska bli orolig.

Jag njuter som vanligt av varje sekund jag får vara med honom. Det har aldrig spelat någon roll vart vi är eller vad vi gör. Om det är när vi leder ett ärovarv, galopperar i fram på en sommaräng… eller som nu när jag sitter i en box med hans huvud liggandes i mitt knä. Jag är tacksam för allt. Att jag har mött och får vara med min själsfrände.

Igår red Lina Anna. Jag ägnade mig åt att fixa i stallet och skura båda hästarnas boxar helt invändigt, kallt och tog tid men dem blir ju så mycket finare efter, så det är det värt. Det ska inte finnas damm, spindelnät eller bajs på väggarna, så är det bara. Pijano blir ryktad minst två gånger om dagen för att hålla blodcirkulationen igång. Och jag ska idag höra med massören ifall hon kan komma ut. Jag har satt upp lite grejer i boxen som ger mig lite styrka, och jag vill verkligen tro på att det ger Lillen också. På måndag ska jag åka och köpa lite leksaker, slickgrejer och mer godis. Vi fortsätter träna på tricks som görs stillastående. Absolut minst 2-3 timmar om dagen är jag inne hos min prins och så kommer det fortsätta tills den dagen han får gå ut i hage med Anna igen. För den dagen ska komma, det finns inga andra alternativ.

Jag vill öppet tacka våra älskade stallkompisar för allt ni gjort/gör/erbjuder för Pijanos skull. Ni är så guldvärda att jag inte ens har ord. Tusen tack. Och alla andra jag känner som håller tummarna för Pijano. Tack.

Jag försöker hålla mig uppe som vanligt. Men då och då är det omöjligt. Ingen kan ens i närheten förstå hur viktig han är för mig, för att mitt liv ska fungera. Ingen vet hur mycket han gjort för mig. Jag höll på att bara släppa allt, men tog mig samman. Jag måste jobba för att ha säkerheten att veta att jag kan göra allt för honom. Jag måste ta hand om och rida Anna på bästa sätt, för alla skull. Om inte Anna mår bra kommer ingenting bli bra. Om jag inte rider kommer jag inte vara i form den dagen jag och Pijano ska komma igång igen. Så nu ska jag fortsätta hoppas på ett mirakel. Mirakel kan ske och jag ber för ett nu.

Låt min stjärna få fortsätta lysa och luften jag andas fortsätta existera. Snälla.

.

Hej. Jag önskar här och nu att jag skulle kunna skriva något liknande ”jag har inte bloggat för haft så fullt upp och så mycket skoj att berätta, livet kom emellan”… som jag alltid brukar skriva. Men denna gång är det annorlunda. Jag höll på att stänga ner och ta bort bloggen igår. Men bestämde mig för att ha den kvar, då jag kan behöva skriva av mig och peppa mig själv lite i den här verkliga mardrömmen som det inte bara går att vakna upp i från. Denna gång skriver jag istället ”jag har inte bloggat, för att livet bestämt sig för att försöka bryta mig i tusen bitar och sen bli trampad på”. Så känns det. Så jävla värdelöst att jag inte ens orkar skriva.

Den värsta dagen i mitt liv var när jag lämnade Pijano på ultuna och inte visste om vi skulle ses igen. Det värsta jag gått igenom var när jag trodde jag skulle mista honom i våras. Tidigare denna vecka tog priset. När vi mot alla odds stod där, tillbaka på tävlingsbanor, lyckliga och tacksamma för livet… ska något sånt här bara inte hända. Det är så förbannat fel och orättvist. Pijano står på konstant boxvila gipsad för fraktur och jag känner mig som att någon slitit ut mitt hjärta, huggit tusen knivar i det och sedan satt tillbaka det igen. Vårt öde ligger i någon annans händer. Den 21:a ska vi tillbaka. Det är då några ord kan förändra våra liv för alltid. Jag hoppas och ber bara för ett mirakel. Att det är ord som får mig att gråta av glädje. Jag ber på mina bara knän. Jag klarar inte av att mista min bästa vän.

Nu orkar jag inte skriva mer. Huvudet dunkar och helst av allt hade jag bara velat lägga mig på golvet och skrika tills det inte längre finns någon luft. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig så här förstörd inombords. Nu kan jag bara be för ett mirakel.

Allmän update + mina åsikter om negativ förstärkning

Denna vecka. Detta år. Alltså. Det enda jag önskade mig var ett år fritt från skador/sjukdom. Vad fick jag? 2 av 2 hästar dåliga. Pijanos mystiska hälta. Och Anna fick hosta och började snora. Så jag har haft fullt upp med boxbyten, kolla hälta, tvätta snor, tempa och vara orolig… typ. Förhoppningsvis har jag hittat anledningen till Annas ”sjukdom” nu i alla fall. Puuh. Pepparpeppar. Åh, vet inte ens vad jag ska skriva mer.

Men, har ju fått många frågor om hur jag tricktränar, och det vill jag mer än gärna svara på! Men vill då skriva ett utförligt inlägg och inte bara slarvigt och fort bara för att, liksom. Men jag tänkte att jag lite snabbt svarar på hur jag ser på negativ förstärkning samt negativt straff. Det är något jag inte är för. Men heller inte emot, i alla situationer. Mitt mål är i alla fall att aldrig behöva använda det, oavsett grad, men dit har jag inte nått i kunskap och djupare förstående ännu.

Jag tror de flesta (alla?) använder sig av negativ förstärkning och straff omedvetet. Det är trots allt något som är väldigt brett – det kan vara allt ifrån att man gör en halt och backar hästen i ridningen när den inte lyder en förhållning, även om man gör det på ett ”schysst” sätt utan att bli arg på den, till att smälla till hästen när den inte förstår, liksom. Hur många har inte någon gång tagit tag ordentligt i en häst för att stanna den, trots att den kan stanna med endast sitshjälper, till exempel? För att lättare förklara gör jag det genom motsatsen, positiv förstärkning. Då är du neutral och ”ignorerar” allt fel/dumt/vad det nu är, och berömmer så fort hästen gör ”rätt”. Negativ förstärkning och straff är för mig alltså tillrättavisning/straff på olika nivåer. Och ja, då och då använder jag mig av det både medvetet och omedvetet. Dock inte på en hög grad kanske.

Igår var ett solklart exempel på när mina impulser tog kommando och jag ”blev tvungen” att använda negativ förstärkning på Anna. Inne i boxen. Tänkte att jag skriver ett inlägg om händelsen senare och mina tankar kring det. Men summan av detta inlägg… Jag föredrar inte negativ förstärkning och absolut inte negativt straff, strävar efter att aldrig behöva använda det, i någon form av grad eller tillfälle. Men, ibland behövs det en liten korrigering i dagsläget, då till 90 % endast om något kan vara en fara för mig eller hästarna, eller någon annan. I nästa inlägg om detta kan jag skriva lite exempel på händelser jag skulle använda negativ förstärkning och händelser jag aldrig skulle komma på tanken.

Parelli är vad jag förstått lite baserat på just detta. Och ”nh” tvärt om. Jag kan redan nu säga att jag inte strävar efter någon filosofi, jag lever inte efter sådant. Utan efter vad jag och mina hästar trivs med. Och har heller aldrig ens läst en bok om någon filosofi eller likande. Skulle aldrig kunna träna för en sk. ”Nh”-tränare, då jag gör allt med mina hästar på känsla och med… kärlek. Hur töntigt det än låter. 🙂

Vad tycker ni om negativ förstärkning?

Helt random bilder på Lillen. Dem har inget med inlägget att göra. Bara hamnade här. 😉