Lugna hästar = bra språng

Jag sitter och filar på ett inlägg om hästens hoppteknik, mina erfarenheter och även tips för att träna upp hopptekniken. Då främst frambenstekniken, då den är lättast att ”rätta till”, bakbenen är lite knepigare… Notera! Eftersom jag självklart aldrig skulle göra något som inte är naturlig träning, alltså inte någon form av barrering (barrering finns ju i väldigt många olika former).

Men, det är inte vad som kommer här idag. 🙂 Utan detta inlägg har en lite röd tråd, fast ändå inte. Jag kommer skriva lite om hästens hoppteknik, och hur den kan ändras. Jag tar bara upp Lilleman i det här inlägget, fler hästar kommer tas upp som exempel i det ”större” inlägget jag tänkte skriva om hoppteknik.

Pijano är som sagt ett arabiskt fullblod, en väldigt liten storhäst. Jag började tävla honom som typ 13-åring, då han var 12 år, bland storhästarna. I slutet av mitt sista ponnyår fick jag veta att han kunde mätas ner till d-ponny. Den sved lite, haha. Då hade jag alltså i många år tävlat honom som häst när han kunde tävlat som ponny. Men jag valde ju att då inte mäta ner honom eftersom han inte skulle säljas, och jag som sagt inte fick rida ponny längre. Pijano har tävlat upp till 125 cm i hoppning, då med omhoppning på 130. Högre var helt omöjligt för honom, då han som sagt är väldigt liten (dessutom hög manke) och har liiiten galopp i jämförelse med stora hästar. Hemma, och på höjdhoppning, hoppade han utan minsta problem upp till 145 med mig och löshoppade 160 – så höjden var ju inget problem direkt.

Problemet var ju i kombinationerna. Det är ju rent ut av farligt med en så här liten, kortgalopperad, häst i kombinationer på 130+ som, om man har otur, redan kan vara stort avstånd för de stora hästarna. Men, åter till ämnet…

Här är två bilder från några av våra första tävlingsäsonger tillsammans. Här tävlade vi 90-110. Och det var några år sedan nu… 😉 Men det var stor skillnad på Pijanos språng och hoppteknik. Han var väldigt, väldigt het. Jag vet, det kan nog vara svårt att förstå efter allt med repgrimma, för vissa, man han var det, haha. Så han drog ju på… Och det blev ofta lite ”av och på” och ryckigt, studsigt. Och många nedslag har då kommit som brev på posten.

Han hade så snabba språng, alltså han slängde ju sig över hindren på en millisekund. Jag har en filmat runda från en pay and jump som är rent ut sagt katastrof. Men den är bra som exempel, så den får ni se i nästa inlägg om ”detta”. Grejen är den, att så länge han hade så här kvicka, speedade språng fick vi nästan alltid något nedslag när det var högre än 1 m. För han hann ju inte få upp benen alla gånger. Och sedan överhoppade han sig ibland också – men då med hängande framben. Nu ska jag som sagt inte skriva om hur frambenstekniken tränades…

Men! När han coolade ner sig och kunde gå i en lugn, taktmässig galopp inne på hoppbanan – då kom de där helt otroliga sprången. När han hoppade igenom med hela kroppen, lugnt, mjukt och fint. Arabiska fullblod sägs ju ha väldigt dålig hoppteknik, med hängande framben, men dit jag vill komma är att det mesta går att träna, och handlar även mycket om ridningen – även hästens teknik. Senare visar jag skillnader i både bild- och filmform, och förklarar mer ingående… Detta inlägg vet jag faktiskt inte vart jag vill komma med… Haha…

Jag älskar den här hästen så mycket att det på riktigt gör ont i hjärtat. Perfection. ❤

Mitt hjärta!

Igår när jag kom till stallet låg Anna ner och vilade i sommarhagen. Jag väntade ett bra tag vid grinden, då jag inte ville störa henne, men hon kollade på mig och låg kvar. Så gick fram och satte mig hos henne, mös och kliade lite. Jättemysigt. Pijano stod precis brevid. ❤ Sen så la hon sig för första gången med huvudet i mitt knä… Finaste lilla prinsessan. Tiden bara gick, jag satt nog där ute i över en timme och helt plötsligt hade jag glömt allt vad planering, stress och tid var…

Balsam för själen.

Anna gillar sitt ”nya liv” som skogsmulle

Det är bara så härligt, att hon kan få springa fritt, där inga staket eller annat skulle hindra henne. Det verkligen lyser om henne dem här tillfällena! 🙂

‘world’s greatest

Jag har börjat inse att det är dags att förstå själv… att en stjärna har klivit av tävlingsbanan för alltid. Att min stjärnas karriär har kommit till sitt slut. Faktum är att det gjordes redan vintern 2013. Då gjorde han sitt livs sista start, i hoppning, i någon gren. Vi fick avsluta med flaggan i topp, men ändå känns det just nu inte bättre för det. För det är så orättvist. Jag vill inte förstå, eller tänka på det. Jag vill inte förstå att den 29:de december 2013 skulle vara dagen livet förändrades för alltid. Men någon gång kommer även de bästa av sagor till sitt slut. Våran tävlingskarriär är slut för alltid. Och jag börjar förstå det nu, hur ont det än gör.

Jag funderar på att skriva ett inlägg för att hylla Virgio Pijanos fantastiska prestationer och karriär. Men hur kan man någonsin sammanfatta något så fantastiskt, som pågått i så många år? Jag vet inte. Han har gjort allt för mig. Och nu kommer jag, för resten av hans liv göra allt för honom. Det kommer aldrig finnas någon som han igen. Min fantastiska hjälte.

Du har tillfört så mycket. Bevisat så mycket. Kämpat så mycket. Tack för allt, min stjärna. Du är och kommer alltid vara världens bästa, så är det bara. Jag kommer alltid göra allt för att på något vis kunna ge tillbaka, för allt du gett mig.

Det är så här jag vill att det ska vara

Jag kommer aldrig bli någon bra ryttare. Jag kommer aldrig kunna bli någon toppryttare på världscupsnivå. Det kommer aldrig hända. För jag har, om det är möjligt, för mycket känslor. Jag skulle aldrig kunna se mina hästar som ett jobb. Jag skulle aldrig kunna sälja en familjemedlem om jag så fick miljoner. Jag skulle aldrig kunna bli en sån ryttare. Det var min dröm för några, eller ja – kanske numera många, år sedan. Jag ville bli bäst. Jag ville fightas i de högsta klasserna och tävla. Jag vill fortfarande tävla… men det finns ingenting som mäter sig mot det här.

Det är så här jag vill umgås med hästarna. När det är på helt lika villkor för alla. När man glömmer bort allt som heter både positiv förstärkning, negativ förstärkning, dominans, ”ledarskap”. Jag drömmer inte längre om vinster i de högsta klasserna. Pijano har tagit mig en bra bit på den vägen, han har givit mig allt… i allt. Och under vägens gång har jag ändrats. Min vinnarskalle har övergått till bara… kärlek. Kärlek till hästarna som tagit mig hit, där jag är idag. Det finns inget som mäter sig mot när hästarna själva väljer att vara med mig. Jag säger varken åt dem, eller berömmer dem för det. Utan vi bara är, på lika villkor. Det är en känsla som inte ens går att beskriva.

Att sitta på Kopia, utan sadel och träns och ha Anna med, lös… det är liksom… Allt. Typ allt som betyder något. Lycka. Energi. Livsglädje. Jag låter säkert alldeles tokig, men det är verkligen fantastiska djur. Vänner. Dem har gett mig så mycket. Och det finns inget som känns så bra, som när dem får vara så fria som det bara är möjligt att dem kan vara. Det känns bra enda in i själen. Stunder som dessa finns det inget att skämmas för. För här kan jag, helt säkert säga att dem är lyckliga. Mår bra och är nöjda.

If you love someone, set them free. If they’re come back to you, they’re yours forever.

Tisdag… Hejhå

Jag har har lunchrast, efter att ha jobbat förmiddagen. Idag slutar jag 15:30, och sedan har jag en lektion vid 16:15, så åker direkt från jobbet och sedan vidare till hästarna när lektionen är klar. Ehm… alltså. Bloggen hinns ju inte meeed. Jag har fortfarande massor av ovisade bilder… inlägg… allt möjligt. Men jag hinner inte sätta mig och slå på datorn, jag prioriterar inte det helt enkelt.

Så som sagt, 99,9% av alla inlägg skrivs på telefonen… Snälla hjälp mig nu! Vad tycker ni… är dessa mobiluppdateringar onödiga? Vill ni hellre att jag inte skriver något alls, förrän jag har tid att göra det ordentligt? Eller uppskattar ni inläggen, även dessa tråkiga? Haha… Snälla säg vad ni tycker! 🙂

Mamma, Pijano och jag. Bilden är tagen för typ 6 år sedan… sjukt vad tiden går fort. Jag var liksom 13 år där?! Nu fyller jag 20… Pijano var 12 år… och nu 18.

Ps. Mamma var 25 år… Och är fortfarande 25… 😉

Inridning

Denna lilla kille var här och hälsade på i helgen. Han är en 3-årig arabhingst som ska ridas in. Jag tänkte att jag skriver ett mer utförligt inlägg senare, när jag har tid… men så länge får ni, som är intresserade utav detta, se hans stam. Och en bild. 🙂

Hästen äga av Maja Mattisson, och hon har godkänt att han syns här! 😉

Stödbandage

När jag lindar stödbandage på Lilleman gör jag numera såhär. Alltså, en tjock och stor padd, och sedan fleecelinda ovanpå. Det lindas hårt, framför allt under kotan, för att ge stöd. Förut använde jag bomull – gasbildor – flexlindor, men det blir fasiken för dyrt haha, när det här funkar precis lika bra. Men som när han hade stödbandage dygnet runt (eller ska ha det i mer än bara några timmar), så använder jag ca 3-4 varv bomull runt benet, en gasbilda över, två varv bomull igen, 2-3 gasbildor över som dras åt stenhårt, alltså så dem precis inte går sönder. Sen flexlinda ovanpå. Det blir hårt som ett gips… 🙂

Men nu kör vi budget-variant ett tag. Det går ju precis lika bra faktiskt. Det är lite knixigt att linda på bara, då jag inte vill att han lägger all belastning på det benet när jag lindar – då får inte bandaget samma effekt. Bandaget sätter jag alltså på det friska benet, i förebyggande syfte. Det skadade benet lindas inte längre.

Före/efter – mugg

Jag glömde helt bort att visa er resultatet av mina små huskurer för muggen… Det gick helt enligt planen… 🙂

Så här såg det ut innan och efter första tvätten…

Och så här efter ”sista” tvätten, alltså blött på bilden… 🙂

Nu ska jag alltså fortsätta hålla det lite mjukt, rent och torrt för att huden ska återgå till det normala och hålla sig frisk. Är väldigt nöjd med resultatet på så här få dagar. 🙂 Produkterna här nedan är vad jag använt.

Glöm inte…!

… att alla filmklipp, från allt möjligt med hästarna – endast finns på min instagram! Allt från trickträning till vardagliga små klipp, och även bilder, givetvis! 😉

@ emmacsendes

Annas veckoplanering

Måndag – Promeneras för hand, asfalt/grusväg.
Tisdag – Promeneras för hand, skogen.
Onsdag – Trickträning på ridbanan.
Torsdag – Vila.
Fredag – Promeneras för hand, asfalt/grusväg.
Lördag – Promeneras för hand, skogen.
Söndag – Promeneras för hand, asfalt/grusväg.

Haha, jag och prinsessan för några år sedan… 🙂

Jag skriver även, för Linas skull (som ska vara hästvakt i helgen när vi åker bort) Pijanos ”veckoschema”.

Måndag – Kyla, stödbandage, BoT.
Tisdag – Kyla, BoT.
Onsdag – Kyla, stödbandage, BoT.
Torsdag – BoT.
Fredag – Kyla, BoT.
Lördag – Kyla, BoT.
Söndag – Kyla, BoT.

Grejen är den att Pijano måste gå in med Anna, när hon ska in. Då måste även Kopia in, såklart. Och egentligen ska Pijano inte gå den sträckan varje dag, från hagen in till stallet. Så när Anna vilar, går dem bara kvar i hagen, allihop. Inte in i stallet över huvud taget alltså… Så t.ex torsdagen denna vecka då, då sätter jag på back on track i hagen på Pijano, och Anna får leva livet som vildhäst… i en dag… 🙂

Lite orolig

Jag är lite orolig för Pijanos ben nu. För några månader sedan tyckte jag man såg lite framsteg hela tiden… nu har det stått still… ett bra tag. Till och med, tycker jag att han vissa dagar verkar sämre. Jag får rätt ofta frågor ”jaha, när ska han börja sättas igång då?”… alltså, hur mycket det än svider enda in i hjärtat att säga, så är det ju inte säkert att han någonsin kommer kunna sättas igång. Kanske kommer han aldrig ha en ryttare på ryggen igen. Det är en väldigt allvarlig skada. En skada inte många skulle lägga all den energi och alla dessa pengar på att fixa. Men jag kommer göra allt. Så länge han är glad.

Något jag aldrig igen tar ifrån honom, är att få gå med sina kompisar i stor hage. Det finns inte längre som ett alternativ. Så tills vi får en tid på kliniken för återbesök, går han såklart kvar på betet och jag har nu börjat kyla hans ben varje dag istället för varannan. Back on track sätts på igen och stödlinda på det friska benet, som sjunkigt väldigt mycket i trakterna. #nevergiveup

Jag hoppas att den här regnbågen kanske betyder lite tur… ❤

Lugnare vecka

Jag har jobbat typ konstant förra veckan, även nu i helgen, så någon vidare uppdatering har ju inte hunnits med. Denna vecka blir nog bättre, dock. Jag jobbar ”bara” på ett jobb, och sedan har även världens bästa Lina kommit hem! Så jag antar att hon vill och kommer göra ”mycket” (det som kan göras haha) med hästarna den här veckan… 😉 Jag själv ska nog rida Kopia idag, himla mysigt. Och sedan kanske en liten arabhingst kommer i veckan också, berättar mer om det sen. Fredag-söndag är jag dock bortrest faktiskt, jag och Emelie ska åka och andas arabhästar på riks/sportcupen, och kommer då bo på hotell där, eftersom det är en bit att åka… 🙂

Mina hästar kommer ta det lugnt, som vanligt, hihi. Jag kommer kyla Pijanos ben varje dag nu, och sedan linda det friska benet med ett stödbandage. Anna ska promeneras lite för hand och kanske tricktränas lite… 🙂

Massavspolning i kvällssolen, i lördags… 🙂

Och juste. Anna har ju börjat få vara lös i skogen numera. Hon tycker det är buskul! Och springer iväg och gömmer sig lite titt som tätt. Men antingen vänder hon eller stannar och väntar, hihi. Mest går hon faktiskt med mig/oss (ifall vi har sällskap), men hon tycker det är latcholajban att få springa fritt. 🙂 Jag hade henne lös på gården vi bodde på, men har varit lite kinkig sen vi flyttade hit, till stallet vi står i nu, då alla typ skogsstigar/vägar ligger på andra sidan en 70-väg där många kör som idioter. Alltså, skulle hon få för sig att sticka hem av någon anledning är det ju inte optimalt. Men nu har vi stått här över ett år… Hehe. Inte för att det är någon mindre risk då… Men det är så tråkigt att inte kunna ge hästarna den friheten (Pijano har iofs gått lös här sen dag ett, men Pijano är Pijano…). Så därför börjar vi lite smått. 🙂

Vanliga frågor jag brukar få på såna här inlägg:

Hur har du tränat det där?
– Jag har inte tränat på något speciellt sätt, jag bara… går, haha. Det går ju inte att träna på att ha hästen lös utan att släppa den lös, liksom.

Är du inte rädd att hon ska springa bort?
– Nja, alltså… man vet ju aldrig. Men just nu, nä. Och skulle hon göra det skulle hon springa till Pijano… 🙂 Jag är inte minsta orolig att hon skulle springa bort och försvinna liksom.

Har du godis med när hon är lös?
– Svar nej. Inge godis på promenader!

Hur kan du lita på att hon lyssnar?
– Det kan jag inte, men måste jag göra om jag ska släppa henne lös… 😉

Lyssnar hon alltid?
– Nej, haha, hon har mycket egna åsikter den här lilla prinsessan.

Varför ha henne lös?
– Varför inte?

Tänk nu på att alla har ett EGET ansvar för sin häst, och jag rekommenderar INGEN att göra som jag gör, utan att veta ”vad man gör”. Jag bloggar här för att dela med mig om vad jag gör med mina hästar, men det betyder inte att jag önskar att folk tar efter. Gör bara sånt ni själva är säkra på. Tillexempel att släppa hästarna lösa har jag en plan bakom, varför dem ska kunna gå lösa vart som helst. Det är inte ”för skojs skull” i första hand. Tänk på det! Och var rädda om er och era hästar. 🙂

Kvällsrastning av vilddjur

Mina hästar har aldrig riktigt varit som ”alla andra”. Som ni vet var ju Anna borta i 5 veckor, när hon skulle betäckas och betäcktes… 🙂 Och ifall någon har missat det, är Anna Pijanos livs största kärlek. Han lever för Anna. Anna är hans allt. Och dem har aldrig varit ifrån varandra sen jag köpte Anna i maj 2012 (förutom när Pijano stått inne på klinik i perioder), men alltså, Anna har aldrig ”flyttat iväg” från honom. Han har alltid bara brytt sig om henne. Det har kvittat ifall så 50 andra hästar är runt honom, eller skulle dela hage med honom… han kan ändå inte lämnas i hagen om jag tar ut Anna.

Men när Anna var hos Madde gick ju Pijano med Kopia och Bettan. Och han älskar dem med! Då var det så skönt, för Pijano stannade i hagen med en av dem, när den andra togs ut. Jag trodde verkligen att det skulle vara lugnt att han stannade med Kopia när jag tar in Anna, nu när hon är hemma igen. Men tji fick jag typ… Han blev heeelt galen. Helt tokknäpp. Anna fick minsan inte gå ut ur hagen utan honom. Och återigen ”skiiiiter i om det så skulle varit en miljon andra hästar här – jag ska vara med ANNA!”… 😉 Det slutade med att han halvvägs hoppade ut. Alltså han stod med frambenen på ena sidan staketet och bakbenen på andra. Jag fick glatt finna mig och släppa lös vilddjuret. Sen fick han följa med upp på crossbanan, men jag sa åt honom att han bara fick stå still där, medan jag promenerade Anna… Inga problem, sa Pijano och återgick till sitt lugna, smarta jag igen…

Bettan, dressyrträning

Här kommer de ovisade bilderna från när jag tränade för Bella, med Bettan! Hon är så fantastiskt gullig den här hästen. Hon är ännu inte tillbaka hos oss, jag ska ringa Sussie snart och höra hur vi ska göra. Hon är i alla fall kollad av veterinär och equiterapeut nu. I alla fall. Vi alla får njuta av dessa bilder, så länge, hur det än blir. Bettan är ju 5 år, och ligger lite efter i utbildningen, så vi tränade självklart inget jätteavancerat direkt. Jag tror inte ens jag satt på henne i traven, hihi. Utan vi tränade lite ställning, övergångar, takt och tempo – sånt som i och för sig alltid behöver tränas med alla hästar, oavsett utbildningsnivå. Jag vill väl inte påstå att jag är supernöjd med min ridning på den här träningen. Men var nog inte katastrof heller. Bettan skötte sig superbra, som vanligt.

Beyoncé. ❤

Liten översikt på planeringen

Nu är Anna alltså dräktig på dygn 31, om allt är som det ska. På dygn 45 kommer veterinären och ultraljudar henne igen. Och jag och Emelie är såklart nervösa… och nog ännu mer nu, efter Annas konstiga svettningar igår. Denna väntan… Det känns liksom ”fel” att planera efter att fölis, för att man lär bli, om möjligt, ännu mer knäckt ifall det inte går som det ska. Fast samtidigt, måste man ju få hoppas. Annars kommer ju vardagen bli så mycket tyngre än den måste vara.

Närmsta tiden kommer jag inte rida Anna alls. Speciellt inte innan dygn 45-50. Och sedan väldigt, väldigt lugnt fram till dygn 90. Egentligen, kommer hon ta det väldigt lugnt, speciellt i jämförelse med hur hon brukar tränas, hela dräktigheten…

I höst/vinter ska vi jobba absolut mest i skritt. Men självklart även jobb i skritt. Alltså, klättring, upphöjda bommar, träna på working equitation-hinder, riktig lågintensivträning, och sedan ska jag faktiskt börja utbilda henne lite ”hobby”-akademiskt. Hon rids redan lite med sånt ”stuk”. Men jag vill att vi lär oss mer! Skolorna, och precis allt man kan göra i skritt ska vi finslipa. Och såklart massor av mysiga uteritter i skogen utan träns, hihi. ❤ Sen kommer vi såklart trava och galoppera lite också, men det kommer bli just lite. Hon kommer inte tränas i hård konditionsträning och heller ingen hoppning. Kanske lite löshoppning, för att hon tycker det är så kul. Och lite cavaletti uppsutten, möjligen, men inte mer än så.

Våren 2015 blir svår att planera, då det beror helt på vad Anna vill. Jag kommer ”träna” henne aå länge hon känner för det. Det är alltså omöjligt att säga. Men jag räknar alltså med att i alla fall halva våren går bort. Sommaren 2015 går definitivt bort, för det är ju då våran älskling ska komma till världen… Hösten 2015 lär se hyfsat likadan ut som hösten 2014. Och långsamt bygger vi upp musklerna igen. Vi har ju inte bråttom alls.

Målet är att kanske sommaren/hösten 2016 ha hoppat igång lite och komma ut på någon lokal hoppning. Alltså vara tillbaka där vi var i våras. Det är ju en lååång väg dit, och precis allt kan hända på vägen. Men ändå. Anna är 10 år nu, och då kommer hon vara 12… Det är ju lite konstigt! Hon kommer nog alltid vara en unghäst i mina ögon… Sen år 2017 är målet att vi startat både medelsvår dressyr och working equitation. Nu får vi se om vi når det. Det är det här som är så kul med att sätta upp mål – du vet aldrig vart man hamnar.

Små, små hjärtattacker

Jag kommer bli så härdad. För sjutton vad jag får små ”hjärtattacker”, jämt och med jämna mellanrum… Igår var det Anna jag oroade mig för hela kvällen och natten. Hästarna går ju ute på bete dygnet runt. Dem stod och betade och kom inte ens och mötte oss igår när vi tog in dem (för att pyssla lite, sen ut i hagen igen). Anna var pigg och helt normal. Ställde in henne i boxen med hennes mineraler medan vi kylde Pijanos ben (ca 30 min). Sen skulle vi byta plats på hästarna, ta ut Anna och ta in Pijano… Då var Anna liksom dyblöt bara fläckvis på kroppen av svett. På fläckar på bogen, flanken och vid juvret. Och dessa var helt svarta (Anna är brun, som sagt), och alltså riktigt, riktigt blöta av svett.

Då var hon alltså 30 minuter innan, inte det minsta svettig. I stallet var det svalt, skönt och insektsfritt – de andra hästarna blev svalkade där inne, alltså. Hon stod helt lugnt under dessa 30 minuter. Och förutom fläckarna var hon inte varm på kroppen? Jättekonstigt. Normal puls, normal andning, normala slemhinnor, ingen feber, rörde sig normalt, normala tarmljud… Det enda som var något att reagera på var att hon ”sparkade” mot mig när jag tryckte på flanken första gången. Och det skulle hon aldrig göra om det inte var något. Sen kände jag en liten knöl innanför huden, i flanken… Hm… Ringde massor av veterinärer – ingen svarade. Fick tag på Pijanos veterinär på kliniken som aldrig hade hört något liknande. Gårdsveterinären ringde upp sen också – och samma där, hade aldrig hört något sånt här.

Det finns många teorier. Ett litet kolikanfall. Förgiftning av växter. Bett av t.ex orm, reaktion på något… Eller så simpelt att det var ”eftersvettningar”. Men hela situationen var väldigt konstig och veterinärerna höll med. Hon verkar dock vara bra nu på morgonen, tack och lov. Svetten hade inte ens torkat 2 timmar senare, när klockan var typ 22 igårkväll… Mycket konstigt…

Bara någon bild ur arkivet, från förra hösten tror jag…

Nu är jag i alla fall snart på jobbet. Hoppas på en lite mindre ”dramatisk” kväll idag, hihi…

Nöjd med livet!

Jag har verkligen haft fullt upp senaste dagarna… Jobbat som vanligt på mitt nuvarande jobb (slutar den 15/8) och sedan till 19:15 på mitt nya (som jag förresten är såå glad över!) jobb både tisdag och onsdag. Och efter det ut till stallet och pysslat med mina älsklingar såklart. Så det har varit långa dagar, uppskattad sömn och såå roligt ju. 🙂 Jag var på nya jobbet och skrev på papper nyss och har precis varit hemma för att byta om i rekordfart. Möter upp Issi om ca 2 minuter och Emelie om 15, haha… Ville bara säga hej! Även om det här inlägget var heeelt onödigt… 😉

En gammal favorit, jag och Lilleman år… 2011 kanske? Fotot är taget av Felicia Skoog. ❤

Alldeles för länge sen…

…jag shoppade något nytt till min prins. Pijano har förvisso typ 500 fleecetäcken (okej, haha, där överdrev jag… kanske 40 då 😉 ) men jag kunde inte låta bli igår. Jag hittade nämligen ett täcke som var sååå mjukt och mysigt… så då var det dags för mitt hjärta att få en till pyjamas till vintern. Och matchande grimma såklart… ❤

Från Hööks.

Anar att det kommer svida i plånboken…

Hehe. Insåg precis att närmaste månderna kan… svida i plånboken, brännas i fickan – hur man nu väljer att sätta ord på det. 😉 Det är en liten lista på vad som bör göras innan hösten börjar…

• Veterinärvård.
Den 8/8 kommer veterinären Marianne ut till oss och gör ultraljud på Anna (45 dygns-ultraljudet).

Det börjar bli dags att boka återbesök för Pijano på kliniken, för att kolla senan. Sen ska jag försöka klämma in att samma dag kunna kolla hans cancer då den verkar ha börjat förändras… Och vi har ju en hel del mil till kliniken jag vill åka till, så vore bra att få in dem samtidigt, typ i början på september.

Sen appropå veterinärer, så behöver inte Anna något återbesök sen vi var på kliniken i maj. Vi har varit skonade med klinikbesök ett tag nu… förutom att Bettan var inne och kollades.

• Tandläkare.
Behövs. Men ett problem. ”Min” tandläkare vill inte kolla munnarna utan sedering. Mitt projekt blir att hitta någon som vill göra det, alltså utan sedering. Anna ska inte sederas då hon är dräktig, och Pijano är överkänslig och det känns med andra ord dumt att sedera honom ”i onödan”. Men tandläkarvård är prio. Inte för att jag tror något är fel, eller misstänker något problem – men det är mycket noga med årliga kollen. Jag kommer vilja att Pijano börjar kollas varje halvår, då han börjar bli lite äldre.

• Hovslagare.
Hästarna skoddes i måndags. Eller ja, jag valde att plocka bort skorna på Anna, så hon verkades bara. Men räkningen kommer väl snart… Pijanos specialskor ser minsan alltid till att den inte hamnar på en för låg summa… haha.

Jag har letat hovslagare till Bettan också, men inte hittat någon. Hoppas Sussie fått tag på någon som kan sko!

• Equiterapeut/massage.
Bettan har kollats av equiterapeut och jag har funderingar på Pijano med. Men får fortsätta fundera lite… Hästarnas massör kommer nog ut i veckan i alla fall! Dock bara till Pijano och Kopia, Anna får avstå trots att hon ääälskar det… eftersom hon har bebis i magen. ❤

• Avmaskning.
Dags att kolla masken på hästarna igen.

Världens bästa Emelie tog ju emot hovis i måndags… hon skickade dessa vackra bilder på mina skönheter, haha… 🙂