Jag sitter och filar på ett inlägg om hästens hoppteknik, mina erfarenheter och även tips för att träna upp hopptekniken. Då främst frambenstekniken, då den är lättast att ”rätta till”, bakbenen är lite knepigare… Notera! Eftersom jag självklart aldrig skulle göra något som inte är naturlig träning, alltså inte någon form av barrering (barrering finns ju i väldigt många olika former).
Men, det är inte vad som kommer här idag. 🙂 Utan detta inlägg har en lite röd tråd, fast ändå inte. Jag kommer skriva lite om hästens hoppteknik, och hur den kan ändras. Jag tar bara upp Lilleman i det här inlägget, fler hästar kommer tas upp som exempel i det ”större” inlägget jag tänkte skriva om hoppteknik.
Pijano är som sagt ett arabiskt fullblod, en väldigt liten storhäst. Jag började tävla honom som typ 13-åring, då han var 12 år, bland storhästarna. I slutet av mitt sista ponnyår fick jag veta att han kunde mätas ner till d-ponny. Den sved lite, haha. Då hade jag alltså i många år tävlat honom som häst när han kunde tävlat som ponny. Men jag valde ju att då inte mäta ner honom eftersom han inte skulle säljas, och jag som sagt inte fick rida ponny längre. Pijano har tävlat upp till 125 cm i hoppning, då med omhoppning på 130. Högre var helt omöjligt för honom, då han som sagt är väldigt liten (dessutom hög manke) och har liiiten galopp i jämförelse med stora hästar. Hemma, och på höjdhoppning, hoppade han utan minsta problem upp till 145 med mig och löshoppade 160 – så höjden var ju inget problem direkt.
Problemet var ju i kombinationerna. Det är ju rent ut av farligt med en så här liten, kortgalopperad, häst i kombinationer på 130+ som, om man har otur, redan kan vara stort avstånd för de stora hästarna. Men, åter till ämnet…
Här är två bilder från några av våra första tävlingsäsonger tillsammans. Här tävlade vi 90-110. Och det var några år sedan nu… 😉 Men det var stor skillnad på Pijanos språng och hoppteknik. Han var väldigt, väldigt het. Jag vet, det kan nog vara svårt att förstå efter allt med repgrimma, för vissa, man han var det, haha. Så han drog ju på… Och det blev ofta lite ”av och på” och ryckigt, studsigt. Och många nedslag har då kommit som brev på posten.
Han hade så snabba språng, alltså han slängde ju sig över hindren på en millisekund. Jag har en filmat runda från en pay and jump som är rent ut sagt katastrof. Men den är bra som exempel, så den får ni se i nästa inlägg om ”detta”. Grejen är den, att så länge han hade så här kvicka, speedade språng fick vi nästan alltid något nedslag när det var högre än 1 m. För han hann ju inte få upp benen alla gånger. Och sedan överhoppade han sig ibland också – men då med hängande framben. Nu ska jag som sagt inte skriva om hur frambenstekniken tränades…
Men! När han coolade ner sig och kunde gå i en lugn, taktmässig galopp inne på hoppbanan – då kom de där helt otroliga sprången. När han hoppade igenom med hela kroppen, lugnt, mjukt och fint. Arabiska fullblod sägs ju ha väldigt dålig hoppteknik, med hängande framben, men dit jag vill komma är att det mesta går att träna, och handlar även mycket om ridningen – även hästens teknik. Senare visar jag skillnader i både bild- och filmform, och förklarar mer ingående… Detta inlägg vet jag faktiskt inte vart jag vill komma med… Haha…
Jag älskar den här hästen så mycket att det på riktigt gör ont i hjärtat. Perfection. ❤
emmacsendes.wordpress.com 