Jag får så mycket frågor… Folk som bryr sig, vill veta hur det går… Vad som händer och hur det kan hända. Idag har det gått 226 dagar. Eller 5424 timmar. Eller 325440 minuter. Eller 19526400 sekunder. Och varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av dem har jag fasat. Sorg. Smärta. Förtvivlan. Och hopp. Kärlek. Lycka. Vi har kämpat, tillsammans. I 33 veckor. I 8 månader. Så mycket kärlek.
Jag tror inte längre att han kommer kunna bli bra. Faktum är att han inte blivit bättre, på hela sommaren. Han har ont. Men han kämpar på. Inte en enda gång har jag sett att han börjat ge upp, i hans ögon. Inte en enda gång. För han skulle aldrig ge upp. Han har den där livsglädjen vi alla borde lära oss av. Och hur mycket det än är försvarsbart eller inte, kommer jag heller aldrig kunna ge upp. Jag kommer aldrig kunna ge upp på min bästa vän, på min största kärlek och mitt ljus i livet. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, tänka mig ett liv utan honom.
Vi har växt tillsammans. Han har stått vid min sida genom sorg, rädsla, oro, förtvivlan. Och fram för allt genom lycka, eufori, livsglädje, hopp och kärlek. Han har gjort mitt liv fullständigt. Så många år, så mycket lycka. Så mycket minnen. Och varje steg på vägen, har han tagit med mig. Genom allt, och alltid. Ibland slår det mig att han är för bra för att vara sann. Jag trodde inte jag kunde känna så här starkt, för någon, någonsin. Han är mitt liv. Och jag kan inte förstå hur livet kommer fungera utan honom. Det finns inget mer jag önskar än att han ska få leva resten av sitt liv utan smärta.
Jag har, och kommer alltid göra allt för honom. Jag är evigt tacksam till min mamma, som hjälper mig. Som gör det möjligt att veta att man gjort, gör och alltid kommer göra allt. Kärlek har inget pris. Men resten av hans liv kan inte var så här. Det är inte det jag vill, när jag vill ge honom allt. Han har ont. Det blir inte bättre. Hoppet som funnits där, börjar sakta rinna ut. Jag är så rädd, att dagen jag fasat för snart inte går att skjuta upp längre. Jag har aldrig varit så här rädd, i hela mitt liv.
Han har nu varit ute, i en helt fantastisk hage med ängar, skog, berg och vänner, hela sommaren. Fast han egentligen skulle stått på boxvila. Och jag är så lycklig, för det. Jag har sett så mycket lycka. Livsglädje. Men smärta. Och för några dagar sedan var det värre än jag trodde. Han kom inte upp, när han låg ner. Han kunde inte stå på benet. Han hade inte längre den där extra kraften. Han såg mest hjälplös ut. Och han har förändrats. I början på sommaren var han nöjd med livet som vildhäst, han var mer vild än tam, och jag lät honom vara det. Med en sån lycka. Hoppet var starkare än någonsin.
Nu tyr han sig mest bara till mig. Han trycker sitt huvud mot mig, och bara står där. Så stilla. Så mycket kärlek. Jag vill tro att han vet, att jag gör allt för honom. Att jag gör allt för att ta bort hans smärta. Så han orkar, och kan springa ikapp med vinden, igen. Kan jag aldrig ge honom det igen, räddar jag inte hans liv, utan kommer sakta förstöra det. Det får aldrig hända. Jag kommer aldrig kunna släppa taget. Jag kommer aldrig kunna ge upp. Jag kan inte. Det går inte. Jag kommer aldrig kunna ge upp på livet. Tårarna bara rinner, okontrollerat. Det känns som jag inte längre har någon makt. Det känns som att det inte finns några pengar, någon vilja i världen som kommer kunna rädda hans liv.
Nu är det vår sista chans. Den 29:e åker vi in till kliniken. Två veterinärer är bokade. En för senskadan och en för cancern. Jag åker inte därifrån förrän jag får ett svar. Får ett beslut. Nu lägger jag det i andras händer. Jag kommer inte säga emot, jag kommer inte säga någonting. För jag kommer inte kunna ta några rättvisa beslut. Dem ska kolla allt. Det skadade benet, det friska benet, cancern, som har spridit sig i hela kroppen. Jag måste få veta att han kommer kunna leva ett smärtfritt liv. Jag måste få veta att jag inte låter honom gå igenom det här i onödan. Vi åker inte hem den 29:e utan ett svar. Utan en plan. Det enda jag kan göra nu är att hoppas på ett sista mirakel. På att vi kommer kunna rädda hans liv, trots att oddsen står emot oss. Jag vet att det här är vår sista chans, jag bara känner det.
Snälla. Hjälp oss be för ett mirakel. Att det inte är så illa som det ser ut. Att det väntar ännu en fantastisk sommar, och ännu en, många fler, i min älskade prins liv. Bara att han får leva. Leva utan smärta. Hoppet har börjat lämna oss nu, men mirakel har skett, och kan ske. Jag är inte redo att mista min bästa vän än. Inte så här. Det är inte rättvist. Något vi hade kunnat förebygga, ifall jag bara hade fått veta, veta det som faktiskt någon visste, hela tiden, men inte sa. Det kan ta hans liv. Och jag hoppas att du får leva med att veta det för alltid. Och att du kanske lär dig något av det.
Jag har inga mer ord. Jag går sönder inuti. Detta är det mest ärliga inlägg jag någonsin skrivit. Så nej, allt är inte bra. Jag går sönder, tårarna rinner och jag är så rädd. Jag ber för ett mirakel.
emmacsendes.wordpress.com 