Vår sista chans

Jag får så mycket frågor… Folk som bryr sig, vill veta hur det går… Vad som händer och hur det kan hända. Idag har det gått 226 dagar. Eller 5424 timmar. Eller 325440 minuter. Eller 19526400 sekunder. Och varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av dem har jag fasat. Sorg. Smärta. Förtvivlan. Och hopp. Kärlek. Lycka. Vi har kämpat, tillsammans. I 33 veckor. I 8 månader. Så mycket kärlek.

Jag tror inte längre att han kommer kunna bli bra. Faktum är att han inte blivit bättre, på hela sommaren. Han har ont. Men han kämpar på. Inte en enda gång har jag sett att han börjat ge upp, i hans ögon. Inte en enda gång. För han skulle aldrig ge upp. Han har den där livsglädjen vi alla borde lära oss av. Och hur mycket det än är försvarsbart eller inte, kommer jag heller aldrig kunna ge upp. Jag kommer aldrig kunna ge upp på min bästa vän, på min största kärlek och mitt ljus i livet. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, tänka mig ett liv utan honom.

Vi har växt tillsammans. Han har stått vid min sida genom sorg, rädsla, oro, förtvivlan. Och fram för allt genom lycka, eufori, livsglädje, hopp och kärlek. Han har gjort mitt liv fullständigt. Så många år, så mycket lycka. Så mycket minnen. Och varje steg på vägen, har han tagit med mig. Genom allt, och alltid. Ibland slår det mig att han är för bra för att vara sann. Jag trodde inte jag kunde känna så här starkt, för någon, någonsin. Han är mitt liv. Och jag kan inte förstå hur livet kommer fungera utan honom. Det finns inget mer jag önskar än att han ska få leva resten av sitt liv utan smärta.

Jag har, och kommer alltid göra allt för honom. Jag är evigt tacksam till min mamma, som hjälper mig. Som gör det möjligt att veta att man gjort, gör och alltid kommer göra allt. Kärlek har inget pris. Men resten av hans liv kan inte var så här. Det är inte det jag vill, när jag vill ge honom allt. Han har ont. Det blir inte bättre. Hoppet som funnits där, börjar sakta rinna ut. Jag är så rädd, att dagen jag fasat för snart inte går att skjuta upp längre. Jag har aldrig varit så här rädd, i hela mitt liv.

Han har nu varit ute, i en helt fantastisk hage med ängar, skog, berg och vänner, hela sommaren. Fast han egentligen skulle stått på boxvila. Och jag är så lycklig, för det. Jag har sett så mycket lycka. Livsglädje. Men smärta. Och för några dagar sedan var det värre än jag trodde. Han kom inte upp, när han låg ner. Han kunde inte stå på benet. Han hade inte längre den där extra kraften. Han såg mest hjälplös ut. Och han har förändrats. I början på sommaren var han nöjd med livet som vildhäst, han var mer vild än tam, och jag lät honom vara det. Med en sån lycka. Hoppet var starkare än någonsin.

Nu tyr han sig mest bara till mig. Han trycker sitt huvud mot mig, och bara står där. Så stilla. Så mycket kärlek. Jag vill tro att han vet, att jag gör allt för honom. Att jag gör allt för att ta bort hans smärta. Så han orkar, och kan springa ikapp med vinden, igen. Kan jag aldrig ge honom det igen, räddar jag inte hans liv, utan kommer sakta förstöra det. Det får aldrig hända. Jag kommer aldrig kunna släppa taget. Jag kommer aldrig kunna ge upp. Jag kan inte. Det går inte. Jag kommer aldrig kunna ge upp på livet. Tårarna bara rinner, okontrollerat. Det känns som jag inte längre har någon makt. Det känns som att det inte finns några pengar, någon vilja i världen som kommer kunna rädda hans liv.

Nu är det vår sista chans. Den 29:e åker vi in till kliniken. Två veterinärer är bokade. En för senskadan och en för cancern. Jag åker inte därifrån förrän jag får ett svar. Får ett beslut. Nu lägger jag det i andras händer. Jag kommer inte säga emot, jag kommer inte säga någonting. För jag kommer inte kunna ta några rättvisa beslut. Dem ska kolla allt. Det skadade benet, det friska benet, cancern, som har spridit sig i hela kroppen. Jag måste få veta att han kommer kunna leva ett smärtfritt liv. Jag måste få veta att jag inte låter honom gå igenom det här i onödan. Vi åker inte hem den 29:e utan ett svar. Utan en plan. Det enda jag kan göra nu är att hoppas på ett sista mirakel. På att vi kommer kunna rädda hans liv, trots att oddsen står emot oss. Jag vet att det här är vår sista chans, jag bara känner det.

Snälla. Hjälp oss be för ett mirakel. Att det inte är så illa som det ser ut. Att det väntar ännu en fantastisk sommar, och ännu en, många fler, i min älskade prins liv. Bara att han får leva. Leva utan smärta. Hoppet har börjat lämna oss nu, men mirakel har skett, och kan ske. Jag är inte redo att mista min bästa vän än. Inte så här. Det är inte rättvist. Något vi hade kunnat förebygga, ifall jag bara hade fått veta, veta det som faktiskt någon visste, hela tiden, men inte sa. Det kan ta hans liv. Och jag hoppas att du får leva med att veta det för alltid. Och att du kanske lär dig något av det.

Jag har inga mer ord. Jag går sönder inuti. Detta är det mest ärliga inlägg jag någonsin skrivit. Så nej, allt är inte bra. Jag går sönder, tårarna rinner och jag är så rädd. Jag ber för ett mirakel.

When nothing else matters

Som vanligt… när det kommer till Pijano, finns det inte längre några ord som räcker till. Jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat varje gång jag hör hans namn. Han är verkligen mitt allt. Och den här kärleken jag känner kommer aldrig någonsin gå att sätta ord på. Det är ingen vits att ens försöka.

Liten Annakonda

Anna gillar sitt ”nya liv” som skogsmulle

Det är bara så härligt, att hon kan få springa fritt, där inga staket eller annat skulle hindra henne. Det verkligen lyser om henne dem här tillfällena! 🙂

Lugnare vecka

Jag har jobbat typ konstant förra veckan, även nu i helgen, så någon vidare uppdatering har ju inte hunnits med. Denna vecka blir nog bättre, dock. Jag jobbar ”bara” på ett jobb, och sedan har även världens bästa Lina kommit hem! Så jag antar att hon vill och kommer göra ”mycket” (det som kan göras haha) med hästarna den här veckan… 😉 Jag själv ska nog rida Kopia idag, himla mysigt. Och sedan kanske en liten arabhingst kommer i veckan också, berättar mer om det sen. Fredag-söndag är jag dock bortrest faktiskt, jag och Emelie ska åka och andas arabhästar på riks/sportcupen, och kommer då bo på hotell där, eftersom det är en bit att åka… 🙂

Mina hästar kommer ta det lugnt, som vanligt, hihi. Jag kommer kyla Pijanos ben varje dag nu, och sedan linda det friska benet med ett stödbandage. Anna ska promeneras lite för hand och kanske tricktränas lite… 🙂

Massavspolning i kvällssolen, i lördags… 🙂

Och juste. Anna har ju börjat få vara lös i skogen numera. Hon tycker det är buskul! Och springer iväg och gömmer sig lite titt som tätt. Men antingen vänder hon eller stannar och väntar, hihi. Mest går hon faktiskt med mig/oss (ifall vi har sällskap), men hon tycker det är latcholajban att få springa fritt. 🙂 Jag hade henne lös på gården vi bodde på, men har varit lite kinkig sen vi flyttade hit, till stallet vi står i nu, då alla typ skogsstigar/vägar ligger på andra sidan en 70-väg där många kör som idioter. Alltså, skulle hon få för sig att sticka hem av någon anledning är det ju inte optimalt. Men nu har vi stått här över ett år… Hehe. Inte för att det är någon mindre risk då… Men det är så tråkigt att inte kunna ge hästarna den friheten (Pijano har iofs gått lös här sen dag ett, men Pijano är Pijano…). Så därför börjar vi lite smått. 🙂

Vanliga frågor jag brukar få på såna här inlägg:

Hur har du tränat det där?
– Jag har inte tränat på något speciellt sätt, jag bara… går, haha. Det går ju inte att träna på att ha hästen lös utan att släppa den lös, liksom.

Är du inte rädd att hon ska springa bort?
– Nja, alltså… man vet ju aldrig. Men just nu, nä. Och skulle hon göra det skulle hon springa till Pijano… 🙂 Jag är inte minsta orolig att hon skulle springa bort och försvinna liksom.

Har du godis med när hon är lös?
– Svar nej. Inge godis på promenader!

Hur kan du lita på att hon lyssnar?
– Det kan jag inte, men måste jag göra om jag ska släppa henne lös… 😉

Lyssnar hon alltid?
– Nej, haha, hon har mycket egna åsikter den här lilla prinsessan.

Varför ha henne lös?
– Varför inte?

Tänk nu på att alla har ett EGET ansvar för sin häst, och jag rekommenderar INGEN att göra som jag gör, utan att veta ”vad man gör”. Jag bloggar här för att dela med mig om vad jag gör med mina hästar, men det betyder inte att jag önskar att folk tar efter. Gör bara sånt ni själva är säkra på. Tillexempel att släppa hästarna lösa har jag en plan bakom, varför dem ska kunna gå lösa vart som helst. Det är inte ”för skojs skull” i första hand. Tänk på det! Och var rädda om er och era hästar. 🙂

Bettan, dressyrträning

Här kommer de ovisade bilderna från när jag tränade för Bella, med Bettan! Hon är så fantastiskt gullig den här hästen. Hon är ännu inte tillbaka hos oss, jag ska ringa Sussie snart och höra hur vi ska göra. Hon är i alla fall kollad av veterinär och equiterapeut nu. I alla fall. Vi alla får njuta av dessa bilder, så länge, hur det än blir. Bettan är ju 5 år, och ligger lite efter i utbildningen, så vi tränade självklart inget jätteavancerat direkt. Jag tror inte ens jag satt på henne i traven, hihi. Utan vi tränade lite ställning, övergångar, takt och tempo – sånt som i och för sig alltid behöver tränas med alla hästar, oavsett utbildningsnivå. Jag vill väl inte påstå att jag är supernöjd med min ridning på den här träningen. Men var nog inte katastrof heller. Bettan skötte sig superbra, som vanligt.

Beyoncé. ❤