2009

Oj. Jag hade till och med glömt detta. Letade bakåt i arkiven och första tanken var tacksamhet. Tacksamhet för att jag har bilder från… allt i princip. Dagar, händelser och annat flyter ihop med åren. Men för 4 år sedan var det första gången jag red Pijano med halsring. Att det var så länge sen. Det var efter sommaren -09 som vi började vår resa på riktigt. Det var det faktiskt. Det var efter att vi båda skadat oss allvarligt som vi faktiskt började jobba ihop, när vi väl kom igång igen. Men det har varit en lång väg även efter det. Men det var här det började, med ett nytt tänk i träningen. Även om jag har gjort mycket fel under vägens gång så har vi nått toppen, toppen av allt.

Och det var här resan började. Resan för något nytt.

Var ju rea… What to do.

Rullar från Lyckås ridsport vidare mot stallet. Godmorgon förresten! 🙂

28 september 2008

Okej. Nu blöder mitt hjärta och tårarna trycker bakom ögonlocken. Ibland gör det så ont att minnas, även om minnena är fantastiska. Här hittade jag förresten bilder från när jag red Queene med repgrimma, som jag inte kunde hitta till ett inlägg jag skrev förut, om ni minns. Detta är exakt 5 år sedan. Jag har inte ens ord för känslan av att sakna en individ så mycket, fast det nu gått så lång tid. Min ängel.

Denna dag red jag även ut med mamma som var medryttare (dock bara lite skogsridning i typ skritt) på Bingo. Ni kanske känner igen honom från Stockholm International Horse Show? Han har varit med i stjärnornas hoppning typ varje år, och vinner och är allmänt duktig! 😉 Queene var också med, fast endast år 2008. Lite onödigt vetande så där.

Nu vet jag nog hur det känns att nästan få en hjärtattack

Jag fick denna bilden skickad till mig en timme efter att jag skrev inlägget om att jag skrivit inlägget om att jag hade en allmänt dålig känsla. Andras reaktioner, inklusive underbara Sara som skickade bilden, är givetvis något liknande ”åh, mys. Trött häst som ligger och vilar.” Min reaktion var ungefär skjut mig långsamt. Fyfan, trodde mitt hjärta skulle stanna, eller explodera. Eller att jag skulle få en hjärnblödning. Helt ärligt.

Jag förstår om de flesta av er inte förstår någonting nu. Men det är nämligen så att två gånger tidigare, har Anna blivit riktigt sjuk av okänd anledning. Och båda dem gångerna har hon i början bara legat ner och jag själv har trott ”åh, hon myser”. Sen, några timmar senare har det bara smällt till och hon blivit så dålig att jag inte trott att hon ska klara sig i princip. Veterinärerna som varit ute då och jag diskuterat med fattar ingenting och ännu mindre gör jag. För det har inte varit 100% kolik, utan snarare symptom på lite allt möjligt – kolik, korsförlamning, magsår, hjärtfel och så vidare. Alltså har det varit väldigt oklart vad det beror på.

Anna hade idag först rullat sig när Sara hade sett henne först, och lite reagerade hon, speciellt i efterhand, eftersom jag berättat om Annas mystiska insjuknande. Sen hade allt sett lugnt ut men senare, efter ett par/några timmar vad jag förstått, hade hon alltså legat ner. Flera andra hästar hade legat ner/låg ner, och det är ju egentligen inget konstigt. Men med Anna är det för mig.. en varning. Och hon blev så dålig speciellt ena av gångerna det hänt tidigare. Och det är en skräck för mig eftersom jag inte vet VAD som är fel eller VARFÖR det hänt.

Nä, fy. Uppdaterar mer sen. Håll tummarna för att det bara är mitt ”undermedvetna” som nojar i onödan, och att det inte är något fel. Blir ju bara mer och mer nojig… Min prinsessa ju.

Nu har jag fått känna att jag lever

Berättar mer senare…

Lunchrast

I exakt 7 minuter. Ska skynda ut till stallet efter jag slutat, för jag har en dålig känsla. Det känns som något är fel, och det är mest Anna jag tänker på. Sjukt jobbigt. Och konstigt. Hoppas av hela mitt hjärta att denna dumma känsla inte stämmer alls. Men vill ändå skynda ut och pussa på mina älsklingar, för den här känslan blev som en flashback, och under året som gått har jag tänkt mycket på att uppskatta vad man har, innan det är för sent.

I juni förra året gick jag till skolsköterskan som även var stand in psykolog och sa ”jag har inga problem alls, det känns bara som det kommer hända något för allt är nästan för bra för att vara sant just nu”. Bara någon dag senare fick jag samtalet som förändrade mitt liv för alltid. Att min bästa vän sedan dagis och genom hela mitt liv inte fanns mer. Att hon lämnat oss och det här livet. Det har inget att göra med hästar, men det är något som har påverkat mig mer än någon någonsin kan förstå. Tomheten efter den vän som alltid funnits där, går inte att ersätta någonsin. Detta är något som kommer vara en gnagande känsla för resten av mitt liv. Tid läker inte alla sår. Det har gått över ett år. Jag saknar min vän varje dag. Och det kommer jag alltid göra.

En dag ses vi igen. Där uppe där varken sorg eller tomhet existerar. Jag älskar och saknar dig nu, och tills den dagen vi möts igen.

Lillens nya medryttare

27 september 2011

Lillen och jag för exakt 2 år sedan. Han är så vacker att mitt hjärta smälter. Men mycket har förändras sen dess, haha. På den tiden var vi ett ”muppigt märkes-ekipage”, med dyrt läderträns med swarovski-pannband, Prestige-sadel, John Whitaker från topp till tå (lindor, schabrak, ridbyxor), Tretorn-stövlar, Kingsland-tröja, Charles Owen-hjälm… Haha, dem som såg oss då ska se hur vi för det mesta ser ut nu, hahaha. Ingen utrustning alls, mjukisbyxor, rosa jumpaskor typ. Men vi är lyckliga som vi är, och märkesgrejerna ligger här någonstans i säkert förvar ifall vi känner för att piffa upp oss ibland. 😉

Samarbetsövning

Denna ”övning” ställde jag upp igår. Jag var på väg att skriva lydnadsövning, men insåg hur… tråkigt det låter. För mig handlar det inte längre om lydnad när det kommer till mina hästar och ridningen. Det är samarbete. Jag har redan fått den gåvan att mina hästar vill förstå mig och samarbeta med mig. Så det är mitt ansvar att få dem att förstå. Så övningen är inte en check på lydnad, utan på samarbete. Ordet lydnad är ett ord jag faktiskt inte vill använda mer, i något sammanhang.

I alla fall, till höger är det tre travbommar med ca 1 m mellan, alltså ett väldigt kort avstånd. På mitten, ca 7 m på båge från dem står ett sockerbitshinder, och till vänster igen ca 7 m ligger det galoppbommar på ett för Pijano långt avstånd, ca 3 m mellan. Det är alltså en rätt ”knepig” övning även om den är simpel. Det blir lättare i vänster varv, att börja med travbommarna. Men i höger varv är det knepigare. Så ridningen och signalerna måste vara väldigt tydliga.

Jag började med att värma upp en stel Pijano, mycket i galopp som vanligt. Travade sen över travbommarna några gånger, galopperade över de andra bommarna och skuttade över lilla hindret i olika vägar, tempon och avsprångspunkter. Alla separat alltså. Sen började jag med vänster varv med övningen. Över travbommarna, ett galoppsprång och lilla hindret och sen bara rulla vidare på galoppbommarna.

I vänster sen är det över galoppbommarna, tillbaka fort (alltså redan över sista bommen) för att få ett språng på bruten linje och över lilla hindret. Sen tillbaka i princip redan i ”språnget” (ju för sig hoppar ju Lillen som att det är ett riktigt hinder…) för att hinna få väldigt samlad trav. Lillen förstod precis och han var väldigt lydig samarbetade bra. För att göra det lite svårare så körde vi den några varv, i båda varven i förvänd galopp – och där är kvittot på om man har en vältränad häst. Haha, sjukt. Har nog aldrig suttit på en häst jag kan tänka mig fixa detta i förvänd galopp. Förutom Lillen.

Kraftfoder

Har börjat vänja in mina hästar på lite kraftfoder igen. Började för ett par veckor sedan, och då fick dem bara några smulor. Jag är ju faktiskt lite anti kraftfoder, och tycker att man i största mån ska hålla sig till grovfoder då hästarna har svårt att bryta ner kraftfodret, oavsett sort. Men sen vill jag dels lite för att det är gott (och fram för allt orättvist när de andra hästarna i stallet får på fodringstiderna) och sen för att dem ska få i sig tillräckligt med vitaminer, mineraler och dylikt. Tyvärr är der ju sällan ett hö/hösilage är tillräckligt näringsrikt för en hårt presterande/tävlingshäst. Mina tränas ju ändå väldigt ordentligt.

Så nu får Anna 0,2 l korn, 0,3 l krafft sport och morot. Och Pijano får 0,5 l krafft sport + morot. Efter denna säcken är slut med krafft, ska jag faktiskt byta foder till båda två, och gå tillbaka till Build up-mixen. Pijano har gått på krafft sporten i flera år nu, men han behöver ingen extra energi för så hårt som han gick ”i yngre dagar” gör han ju inte längre.

Ger ni kraftfoder? Isåfall, vad och hur mycket? Och varför?

Vad jag lärt Pijano för trick själv?

Jag fick för ett tag sedan en fråga om vilka av tricken Pijano kan jag har lärt in själv. Och det kan jag absolut svara på. 🙂 År 2002, alltså innan min tid med min prins, skulle Pijano vara pegasus och då lärdes han att stegra uppsuttet av en kunnig inför det. Så, stegra kunde han. Även om jag sen bytte kommando för det, då jag inte tycker det är ett lämpligt kommando att hålla i munnen och skänkla samtidigt, det blev ett stort problem ett tag för mig då Pijano ”missförstod” och uttnyttjade stegran… hela tiden.

Sen kunde han spansk skritt uppsuttet. Bugan var lite påbörjad utav en ”proffstränare” men han kunde inte utföra den korrekt = stå kvar, eller ställa ner benet helt. Annars tja, har vi lärt oss allt efter det. Och det är en hel del vi lyckats komma på… Stegrasnurr, gå på bakbenen, capriolle, levade, bakutspark, spansk trav/galopp, passage (lös från marken), buga, kompliment, cirkusbuga, klassisk buga, bergsgeten, yoga, puss, kram, hissen, ”le”, ja och nej, piruetter, crosslegs, ligg, spela död och sen massa kombinerade av dessa som ligg/buga-puss och så vidare.

En hel del påbörjat också (tricktränar ju typ aldrig längre) och utöver det mängder med andra ”markkommandon” som typ hopp, stanna, kom, olika vägar, varvbyten, gångartsbyten, volter, skänkelvikningar/öppnor, cirkulera, backa, vänta och så vidare… Har säkert missat massor, men som sagt – det är en del… 🙂

Alla trick, förutom vänta och puss, är inlärda helt utan muta = godis. Och dessutom med lös häst. Inga rep eller annan idioti som vissa använder sig av.

Allmänt snack del 2

Japp. Jag lovar att det är slut på denna väldigt tråkiga följetång efter detta avsnitt. Ja, jag vet, det där var inte kul. Men ändå. Nu ska jag faktiskt försöka hålla mig seriös, för det är faktiskt något jättekul (och seriöst) jag ska skriva nu… 🙂

Igår fick Anna sin matte (läs: mig) att börja gråta. Det har bara hänt… två gånger förut tror jag. Den första var på Berga när hon stegrade sig och lyckades nocka mig för 17246 gången, och jag blev så frustrerad att det slutade med att jag satt och tjurade som en liten unge. Andra gången var typ två månader efter att jag köpt henne och jag ringde till mamma hysteriskt gråtande och bad henne boka nödslakt (nej, det var ingen akut skada och ja, denna händelse är sann). Men igår hände det igen. Men denna gång var det tårar av lycka.

Anna bjöd mig på det absolut bästa ridpasset under hela vår tid tillsammans hittills. Shit. Hon var så fantastisk att jag inte ens kommer försöka att förklara. Red i alla fall nere på åkern. Och igår fattade hon för första gången båda galopperna enbart med sitshjälp, alltså ingen skänkel, från skritt också. Wow. Vilken häst jag har. Känslan jag fick igår har jag bara fått med en häst innan. Pijano. Den känslan tog det nästan 5 år för mig och Lillen att hitta, och nu har jag och Anna efter lite över 2 år hittat den känslan jag inte med ord kan beskriva. Förutom med wow.

Lillen var också fantastisk. Vi cantrade på åkern och jag bara… njöt av livet. För livet kan fasiken vara helt fantastiskt. Det var det igår. Så fantastiskt att jag till och med glömde bort både kyla och mörker. Jag och mamma åkte till City cross och handlade lite också, ni får se vad senare när det är uppsatt… 😉

Och sist men inte minst är kolla masken på väg till labbet. Skönt. Och jag har betalat lite räkningar, bland annat för vaccinationen. Så lönen har minskat omgående med några tusen, haha.

Allmänt snack

Tjenixen mina vänner och alla andra! Fy vad jag är dålig på att blogga, skärpning! Så, nu har jag skrivit det och allt känns mycket bättre. 😉 Jag har inte någon speciell plan med detta inlägg. Allmänt snack bara. Känne för att skriva lite. Det var på tiden, hehe. Visst är det kallt ute?! Helt galet alltså. Jag har inte hunnit haja övergången från sommar till vinter. Som typ har varit nu. Brrr…

I förrgår skrev jag ju i alla fall att jag inte trodde att jag skulle hinna göra något med hästarna på grund av stallmötet. Stallmötet tog visserligen över 2 timmar (mycket trevliga timmar) men trots detta hann hästarna få röra på sig, inte bara än – utan till och med två gånger! 🙂 Innan mötet tog vi en powerwalk (aka promenad) på asfalt i ca 30 min. Höll på att bli överkörda och hästarnas matte skrek som en idiot på en lastbildschafför, men annars gick det bra. Tur att hästarna är lugna.

Sen fick dem stå inne och mysa i sina boxar under mötet. Och sen när dem skulle ut så fick dem lösgaloppera på ridbanan innan. Perfekt vilodag. Näe, gårdagen får vi ta i ett annat inlägg, annars kommer ni ju inte orka läsa… Haha.

26 september 2010

Jag och Pijano hoppade en pay and jump för exakt 3 år sedan. Minns att jag var sjukt missnöjd av någon anledning. Däremot körde vi en YOLO efteråt och lånade Renés badstrand… haha, i slutet av september. Det var första gången vi badade tillsammans, haha! Fast en förklaring till detta är att det faktiskt var sjukt varmt, typ sommarvärme just den dagen och efter att vi hoppat två klasser var vi båda i behov av lite avsvalkning. Pijano ballade ur i vattnet och hoppade runt som en tok, haha! 😀

Det måste bli… rätt.

Jag tror inte att jag nämnt att jag nu igår la ut en medryttarannons på Anna. Har fullt upp nu på all ledigt tid att sålla igenom svaren, jag har redan behövt sålla bort en hel del. Jag är oerhört noga med vem som ska få bli en del av min prinsessas liv, och rätt person är prio ett.

Det är ju ändå en ”anledning” till att Anna skulle gå till slakt innan jag köpte henne, och numera finns inte ett spår av den trasiga individ jag tog hem för över ett år sedan. Och det ska inte ändras, oavsett vad. Anna förtjänar mer än det bästa och hon har utvecklats i rekord fart, måste jag säga. Som mamma frågade tidigare, hur mycket bättre hon blivit sen jag köpte henne – bättre än jag trodde att hon skulle bli på en livstid. Hon är en fantastisk häst, det är hon verkligen.

Hittar jag inte den rätta, får det vara helt enkelt. Det ska vara perfekt.

25 september 2008

Åh. För fem år sedan vet jag att jag var väldigt lycklig. Här satt jag på min drömhäst, mitt allt, min stjärna. Hon har lärt mig allt, och utan henne hade jag aldrig kunnat det jag kan idag. Jag är så tacksam till denna hästen, för så mycket. Och jag saknar henne varje dag fortfarande. Och undrar alltid hur allt hade varit om hon hade funnits här idag. Hon var drömmen. Himlens finaste ängel.

McQueen. ❤

Fortfarande sååå ledsen över filmen…

Seriöst. Besvikelsen nummer ett när inte den finaste filmen jag har på mig och mina hästar inte går att spara… Jag hade så gärna velat visa den. För alla. Visa vad som är min största stolthet och kärlek här i livet. Jag skulle aldrig helt kunna beskriva vad som är den ultimata lyckan för mig med ord, men här fick jag det nästan beskrivet genom en film. Men, får jobba vidare på det tekniska och se om det går att lösa. Så länge kan jag inte låta bli att dela med mig av lite printscreens (av superdålig kvalité) från de olika filmklippen… Världens finaste vänner. Mitt allt och livets mening. Som sagt, det finns inte tillräckligt med ord för att någonsin kunna förklara. Så jag tänker inte ens försöka.

Tääävling!

Numera vet man att det närmar sig tävling när man har detta på mailen från överdomare. 😉 Taggad!!!

Ett år sedan

Jag hade fullt upp med hästar för ett år sedan. Och även fullt upp på dagen för exakt ett år sedan. Red denna period allt mellan ca 5-8 hästar om dagen. Kul! Red alltså då ordentliga pass, hopptränade, dressyrtränade eller tränade på annat vis – inget skritt i 15 min i skogen inte. 😉 Inte konstigt att man var vältränad…

Jag började dagen för 1 år sedan med att missa bussen till skolan. Så tog havremoppen. Hahaha. Jag orkar inte med mig själv. Men hann i tid i alla fall och Pijano var lite här och var under dagen. På idrotten fick han vara med både i idrottssalen och på fotbollsplanen… 😉 Men sen hade jag nån annan lektion där han inte var medbjuden så min käre vän Issi som skulle vara ute hela dagen umgicks med honom, han fick chilla nere i maskinhallen bland annat. Efter skoldagen galopperade vi hem igen. 🙂

På den tiden var vi fyra i ”familjen”. ❤

Dressyrtränade på en häst.

Och skuttade lite med en annan. Alla tre svarta hästar på bilderna här är olika hästar.

Och Anna red jag första ”riktiga passet” på efter hon behandlas. Och denna dag red jag även två 2½-åringar, en 3-åring och en 5-åring. Alltså 9 ridpass under dagen, eftersom jag red Pijano två gånger, hehe! 😉 Nu kanske folk förstår varför jag ser ut som ett frågetecken när folk frågar hur jag orkar med TVÅ hästar… Haha, två är ju… rena vilodagen. Varje dag. Nejmen, ah typ i alla fall. 🙂 Men skillnaden nu är ju att det tar mycket i restid eftersom jag bor på Södermalm, jobbar på Fridhemsplan och har mina två hästar uppstallade i Haninge. För ett år sedan bodde jag ju på en gård och hästarna stod 20 m från mitt hus, och jag hade 5 min med buss till skolan/jobbet. Så då hann man ju med mer.

Hösten är här

Sitter här på tunnelbanan och är på väg till jobbet, precis som alla andra dagar. Är pigg och glad redan nu faktiskt. Jag trivs med mitt jobb. Och mitt liv. Så det finns inget att klaga på faktiskt. 🙂 Men kallt har det börjat bli nu, igår kväll var det så kallt att jag inte ens var sugen på att rida. Jag har inte hunnit vänja mig vid kyla och mörker än känner jag.

Hästarna skulle bara skrittas/joggas lite igår. Så för att hålla värmen sprang jag med istället för åkte på. 😉 Vi sprang och powerwalkade nere på åkern och när jag var heeelt slut hade hästarna precis värmt upp haha… Härligt var det i alla fall och varmare blev jag ju också. Hästarna verkar också tycka att det är höst nu… Dem fick komma in en sväng och käka i boxarna och när jag sen skulle ta ut dem fick jag bokstavligen talat släpa fram dem. När dem sen upptäckte att vi skulle ut i hagen. I kylan. Och mörkret. Tog det stopp igen. 😉 Och när dem väl var inne i hagen stod dem kvar vid grinden och blängde på mig, haha. That’s why lösdrift inte är ett alternativ alltså…

Idag är det stallmöte, så får se hur lång tid det tar. Hinner jag så får hästarna/någon häst röra på sig lite, annars blir det vila. Passar ändå rätt bra in i planeringen faktiskt. Nästa vecka ska ju Lillen tävla, men han är i fin form och vi hinner finslipa lite under dessa dagar ändå. 🙂 Anna ska ju snart provridas av eventuella medryttare, så lite mer igång måste hon vara också men vi är på rätt väg!