Den här dagen kommer nog alltid vara en lite sorgsen dag, år efter år. Den 30:e november. För det är nu, i år, exakt 5 år sedan jag såg min fantastiska vän, kämpe och otroliga lilla kärlek i hästform för sista gången. Hästen som tog mitt hjärta med storm vid första ögonkastet och alltid kommer vara min drömhäst på alla plan. Hon var fantastisk och jag glömmer henne aldrig, aldrig någonsin. Mcqueen.
Det är nog många som kan förstå känslan för en nyss fyllda 14-årig tjej, när ens bästa vän slits ifrån en. Jag var knäckt. Ville inte leva. Ville ingenting. Bara ha henne kvar hos mig. Jag blir än idag helt gråtfärdig av att tänka tillbaka på den känslan jag kände där och då. När jag satt på hennes rygg för allra sista gången. När jag vände och gick igenom stallgången utan att våga kolla bakåt. Utan att våga känna, där och då. Åh, vad jag saknar henne.
Vila i frid, min fantastiska vän. En dag ses vi igen, där uppe på andra sidan.
Igår hade Lina båda hästarna så jag passade på att ta en stallfri dag… Något jag verkligen aldrig gör annars, haha. Vad gör folk som inte har hästar?!?! Liksom jobbar – och sen då? Nä fy, kände mig både rastlös och lat. En vän kom förbi senare på kvällen men innan dess gjorde jag… ingenting. Tur att det var en engångsföretelse! 😉
Hästarna har senaste dagarna gått på lite ”halvfart” eftersom det frusigt och blivit antingen för hårt eller för knöligt precis överallt… Men idag ska jag rida bort till ridhuset med Anna i alla fall. Pijano får vila. Johanna, som är hästmassör, kommer ut och masserar dem 17:30. Lyx! Viktigt att hålla koll på alla stooora muskler såklart!
Nejmen, det var typ det jag hade att berätta just nu, haha. Kolla på denna fina bild en tjej som gick på Berga, Emma Strömblad, har målat på Anna! Så himla fin, ellerhur?! 😀
Här, kan ni läsa inledningen till detta. Om ni inte redan gjort det, gör det. För att förstå. Förstå känslan. Hur ett så tragiskt år kunde vända och bli det bästa i mitt liv hittills. Det bästa, för att jag fick tillbaka hoppet. Lyckan. Det som är värt att andas för.
Den här filmen klippte jag ihop den natten jag tidigare under kvällen åkt ifrån ultuna, utan mitt hjärta, min prins. Tårarna rann varje minut, och jag försökte få någon form av styrka, även fast jag kände mig så… hjälplös. Men det kändes ändå bra att tänka på alla våra fina minnen, för det var så många. Så mycket mer än jag någonsin kunnat önska mig, egentligen. Men det gör det inte lättare, det är ingen tröst för det. Inte alls. Även om allt vi hade upplevt kanske var mer och större än vad många andra fått uppleva, var det inte slut. Det kunde bara inte vara över där och då. Det fanns så mycket kvar. Det behövs år för mig att kunna, ens om det så är lite, ge tillbaka för allt han givit mig. Jag ville kunna låta honom få leva som en kung, i oändligt många år och försöka visa honom hur mycket jag älskar honom.
Vi hade tävlat på nationell nivå. Vi hade vunnit MsvB. Vi hade susat fram i galopp på galoppbanor, terrängbanor och på oändligt många ängar och fält. Vi hade blivit uttagna till landslaget. Vi hade gjort den sista avgörande halten i dressyrprogrammet som säkrade segern. Vi hade landat från sista språnget i omhoppningen som tog den bästa tiden. Vi hade varit inledningsnummer på shower och vi hade spelat in filmer. Vi hade gjort mer än vad många andra gör. Men är det verkligen de där resultaten på papperna som är det som egentligen betyder något? Är det dem resultaten man ser tillbaka på som minnen sen? Nej, för mig är det inte det.
Tre månader gick. Månader i som ett grått moln. Han blev inte bättre. Vissa dagar, kändes det nästan som han var som vanligt, och som att hoppet kunde komma tillbaka. Nästa dag försvann det igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Eller inte göra. Ingenting. Tillslut tvingade jag mig själv att ta ett beslut som var nästintill sista utvägen. Jag ringde en engelsk veterinär som skulle vara en av de främsta i världen på just cancer. Och bokade en operationstid. En tid för en operation som lika gärna kunde tagit min bästa väns liv. Det var långt ifrån riskfritt. Operationen i sig, och sen det faktum att lägga omkull en 17-årig häst. Och vissa hästar tål ju inte narkosen, heller. Och det var ju något jag inte visste någonting om, ifall Pijano gjorde. Men det kändes hopplöst. Så det kändes verkligen inte som det fanns någonting annat att göra. Den 2:a juni hade vi tid. Varje dag inför det tvekade jag. Undrade om det verkligen var rätt val.
Sen bestämde vi att flytta mina hästar lite hastigt den 1:a juni. Alltså, en dag innan operationen. Då bestämde jag mig för att avboka den i sista sekund. Skjuta upp den. Jag ville ge honom en garanterad sista sommar på bete med sin kärlek i livet (Anna) i stora gröna hagar. Han blev gladare av flytten, det blev han. Han såg lyckligare ut. Och jag var lyckligare än på väldigt många månader. Och för så bara ett tag försökte jag tänka bort allt hemskt och sorgligt. Bara njuta och leva i nuet.
En dag bara… kändes han helt som han igen. Och jag provade att hoppa upp och rida ett pass. Stel var han, men inte halt. Inte störd. Inga anfall. Efter den dagen har det heller inte kommit några fler. Varför, hur det kommer sig, eller vad det var som påverkade det – tror jag aldrig någon kan svara på. Cancern sprider sig tydligt. Nya tumörer kommer upp på konstiga ställen och enligt veterinären så ska det inte vara möjligt att han ”kom tillbaka”. Än mindre kom ut på tävlingsbanan igen. Veterinären jag pratade med senast sa att det var ett otroligt mirakel. Att han måste vara en kämpe utan dess likhet, som pekar finger åt sin sjukdom och kom igen. Det ÄR otroligt. Jag tror inte ens jag ska försöka sätta ord på min lycka.
I juli gjorde vi vår comeback på tävlingsbanan. I en medelsvår working equitation. Det var första starten för oss i den grenen på 3 år. Och trots oflyt precis hela dagen med bromsar och att jag tappade lansen i speedmomentet, vilket medförde en uteslutning – var vi ju tillbaka. Den lyckan. Den går det inte att sätta ord på. Något kändes dock redan där… fel, på något sätt. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det kan jag nu i efterhand. Nu när kandar och sporrar för oss är ett minne blott. Jag trodde där och då inte att vi skulle komma tillbaka ut på dem banorna där vi hör hemma – hoppbanorna, men det gjorde vi också. På ett numera nästan historiskt vis, dessutom. Jag tror nog inte att så många har missat just den biten av vår historia…
Den 25:e augusti kom vi tillbaka ut på tävlingsbanan i hoppning efter nästan ett helt års frånvaro. Dessutom på min ”dröm-bana”, den stora gräsbanan på ryttarstadion. Tårarna rann när vi red ut från banan. Den känslan kommer jag aldrig någonsin lyckas återge med ord, det kan jag lova. Med den pressen, så många som nog hade förväntat sig ett misslyckande, och med så många ögon på oss – ändå kändes det som att det bara var vi och inget annat i världen. Första ekipaget i Sverige som tävlat med repgrimma som huvudlag. Något så nytt och ovanligt som i min värld borde vara en självklarhet. På grund av en illa-sittande tumör är det det enda huvudlaget som fungerar på Pijano numera. Och han har aldrig varit så harmonisk och lugn på en tävlingsbana som han var just där.
Vi fick en till chans. Som vi tog tillvara på. Vi uppnådde mitt absoluta dröm-mål. Att hoppa med endast halsring. Det är stort för oss. Så himla stort. Vi har till och med uppträtt som inledningsnummer med halsring, något jag faktiskt bara för något år sedan aldrig någonsin trodde skulle bli möjligt. För oss har vi uppnått det omöjliga. Och allt det har varit det här året. År 2013. Året Pijano blev riktigt, riktigt dålig, som hans cancer började sprida sig, och allt kändes så himla mörkt. Det blev ljust igen. Vi fick fortsätta göra det vi älskar allra mest. Det är ett mirakel. Det är lycka. Ultimat lycka, varje steg på vägen.
Och fram för allt. Verkligen FRAM FÖR ALLT, är att vi bara… har mer tid tillsammans. Han och jag. Varje dag. Jag tror nog att de flesta kanske någorlunda kan förstå hur viktig Pijano är i mitt liv. Hur mycket jag älskar honom. Behöver honom. Men det kommer ändå aldrig gå att sätta ord på, egentligen. Det är en känsla. En alldeles fantastisk känsla, som bara han och jag delar och har. Sporrar och kandar, och ens vanliga bett, vet jag knappt vart dem ligger längre. Vi använder det inte längre, och kommer inte heller göra. Vi har nått den högsta punkten i vår kommunikation, och nu bara njuter jag. Av varje dag jag får med min bästa vän. Han förtjänar ett långt och lyckligt liv. Han är ängeln utan vingar, sänd från himlen, det kan jag garantera. Det finns ingen häst som är så fantastiskt och har ett sånt stort hjärta av guld som honom, jag har i alla fall aldrig sett någon annan. Jag är bara tacksam över att det är just jag som får dela det här livet, med den här diamanten.
I år har vi gjort 1 start i inomhusterräng innan allt hemskt drog igång, 1 i working equitation och 3 starter i hoppning. Det absolut minsta tävlandet under våra år tillsammans. Men Lillen har pekat finger åt cancern och han är fantastisk, helt fantastisk. Hoppas vi får många mer år tillsammans, jag ska göra allt för att ta tillvara på precis varje dag, varje stund. Han är det bästa som hänt mig och någonsin kommer hända mig.
Okej. Gissa vad det var jag ändrat under ridpasset Anna för första gången kändes helt tillfreds på alla möjliga vis? Stadigt i både form och takt. Lugn men ändå med tryck. Superhäftig känsla, med andra ord. 🙂
Jo. Vi bytte huvudlag. Till repgrimma. Och herregud. Tacka gud för den. Mitt mirakel-huvudlag. Helt fantastiskt att även Anna går så bra på det och trivs så bra med det. Min finaste prinsessa!
Stallfri dag idag. Så efter jobbet ska jag lägga maaassor av energi på denna blogg som verkar gått i ide… Så, hjälp mig nu! Vad vill ni läsa om? Vad ska jag skriva om? Er önskan är min lag! 🙂
Året när högre makter någonstans var med oss. När det fanns någon, eller något, som lät den största kärleken i mitt liv få mer tid. När det som kändes så hopplöst igen blev till hopp. När Virgio Pijano, en levande legend, fick leva. Fick komma tillbaka. Fick visa alla vilken stjärna han alltid varit, är, och alltid kommer vara. Tack. Vad det nu än var som lät min bästa vän få vara kvar hos mig. Jag är oändligt tacksam.
Pijano var i toppform. Trots dåliga träningsmöjligheter. Han var som han alltid varit, en sprudlande kanonkula som älskade allt. Älskade att jobba, att busa och att leva. Vi var ute och galopperade miltals och timtals på snöiga vägar och ängar. Vi hoppade diken, stockar och snövallar, raceade över fält och busade så mycket vi bara kunde. Allt var bra, kändes bra, i början av det är året. 2013. Efter våra år tillsammans, med motgångar, men framför allt framgångar, kändes allt bara så perfekt. Det kändes som att 2013 skulle bli vårat år. Efter att ha placerat oss på nästan alla tävlingar vi åkte på under 2012, kändes det som framgångarna skulle ligga framför våra fötter. Det kändes perfekt.
Pijano var med mig i skolan, mer än en gång. Vi hoppade igång lite smått och båda var nog lite väl taggade. Pijano var helt tokig och jag fick styra rätt in i väggen en gång för att få stopp, något som jag inte behövt göra på flera år. Han var lycklig, taggad på livet och inte aaaalls 17 år gammal. Tre, snarare, tyckte han. Full av energi, så att det räckte och blev över.
Vi började rida mer och mer med halsring, och träna på egentligen ingenting. Bara ha roligt och skutta runt lite, så gott det gick i all snö. Jag tror nog att vi båda två var helt ovetandes om vad som väntade runt hörnet, bara någon månad efter. Det fanns ingen tanke på att jag en dag, inte långt efter, skulle sitta ihopkrupen mot en vägg med tårarna rinnandes oavbrutet för kinderna och inte veta om jag någonsin skulle få se min bästa vän, som stod mil bort och vars öde låg i andras händer.
Det var här, jag kände att något var konstigt för första gången. Inte för att jag tänkte på det då, men nu i efterhand kom det tillbaka. Faktiskt först nu, när jag skriver det här inlägget. Min underbart snälla vän Felicia gjorde så att vi kunde åka på en inomhus-terräng i början/mitten av mars. Jag var så lycklig! Men på framridningen kändes något fel. Jag minns nu att jag sa det där, till Felicia. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men något var det. Han rörde sig lite konstigt. Men det var som att det släppte efter ett tag, så jag trodde han bara var lite stel eftersom det var kallt, och tänkte inte mer på det. Han kändes jättebra inne på banan. Harmonisk, nöjd och lycklig. Precis som jag. Det var bara ett par veckor efter det som det kändes som världen rasade under mina fötter.
Det började med att jag hittade en knöl, som visade sig vara en tumör, i som hans ”armhåla”. Den kom upp på bara någon dag och växte fort. Jag visste ju sedan ett år tillbaka att han hade melanom, skimmelcancer. Men det är till 80%, om inte mer, godartad cancer som bara gör att det kommer upp lite små knölar under svansen på dem. I mars 2012 var Pijano inne på Ultuna för att han slutade dricka och betedde sig konstigt. Det var då det upptäcktes. Jag behövde då lova veterinärerna att inte tänka mer på det, det var inget farligt. Det var inget konstigt. Förutom att han var full av tumörer invärtes. Jag ältade det fram och tillbaka. Dem ska väl inte vara fulla av tumörer om allt är okej? Men tillslut släppte jag tanken. Det var ju inget som märktes utåt. Han var ju lika glad som vanligt. Och kändes som vanligt.
Men med denna knöl var det annorlunda. Det är inte normalt att de sätter sig på ett sådant ställe, och växer fram inifrån så fort. Jag ringde veterinären så fort jag upptäckte den. Och hon lät lite skeptisk. Det lät som att cancern kunde ha gått över till en elakartad form och satt sig i lymfvägarna. Och med lite mer information insåg jag att det var… bland det värsta som kunde hända. Det var då det satte fart. Sitter cancern i lymfvägarna börjar spridningen som bara har en dödlig utgång. Och det kan gå fort. Det slår ut alla organ. Sitter i hela blodet och det finns inget att göra. Jag fick panik redan där. Vi fick en tid hos en, vad som sas, specialist på just cancer inne på Ultuna, på måndagen den 25:e mars klockan 11:00. Fram tills dess var det bara att vänta. Pijano störde sig på tumören och blev halt på det frambenet. Han fick svårt att röra sig som vanligt.
Söndagen, dagen innan, när jag kom ut till hagen såg jag direkt att något var fel. Ute i hagen stod min häst och bockade, sparkade bakut och stegrade sig i ren panik. Inte av energi. Utan panik. Jag sprang ut i hagen och just dem minuterna just där, och då, är något jag aldrig kommer glömma. Den blicken, en blick jag aldrig tidigare. Det var som han skulle skrika av panik, och för hjälp. Ögonvitorna lyste och han tuggade frenetiskt. Han hade panik, riktig panik. Han i princip kastade sig på mig och det var där jag började få panik också. Jag försökte få ut honom ur hagen men han fick panik av grimman och försökte få av den med frambenen. Så jag tog av den och han fick gå lös. Han följde med ut men han fick ”anfall” hela tiden. Hoppade rakt upp i luften och slog frambenen mot huvudet. Han trillade nästan ner i ett dike, för det var som att det inte var han. I hans kropp. Han hade ingen koll. Han höll på att springa över mig och sparka en annan i stallet.
Huvudet och ena frambenet bara skakade. Jag har aldrig varit med om något liknande, och aldrig hört om något liknande. Ringde veterinären i panik och frågade vad jag skulle göra. Ringde vidare till Ultuna och sa att vi skulle komma in akut på söndagskvällen. Vår veterinär skulle egentligen komma ut innan för att ge honom lugnande, för att han skulle kunna åka upp till sjukhuset. Men hon kunde inte komma loss förrän några timmar senare. Så vi valde att åka utan det. Jag åkte bak i transporten hela vägen, och försökte hålla honom lugn. Tårarna rann först, men sen bara tog dem slut. Jag kände mig tom. Och förberedde mig på att detta skulle vara vår sista tid tillsammans. Jag höll mig så lugn, jag kan knappt förstå hur jag lyckades med det. Jag ville inte att det sista min bästa vän skulle se av mig var panik och rädsla. Han förtjänade mer än det.
”Anfallen” avtog och allt annat blev liksom bara en blurrig dimma för mig. Jag minns tydligast när jag var hemma igen. Själv i mitt hus. Och allt bara kändes kallt, mörkt och… slut. Jag satt där uppe medan mitt liv, mitt hjärta, mitt allt, stod timmar och mil bort. Den natten minns jag att jag drömde om hela vår tid tillsammans. Från början tills då. Alla minnen, all lycka, all framgång. Jag drömde om vår första tävling. Jag drömde om vår första vinst. Jag drömde om dagen han blev min. Jag drömde om när han för första gången la sig ner med huvudet i mitt knä. Jag såg alla gånger jag kastade mig om halsen på honom och sa att jag älskade honom. Det kändes som det var slutet. Som att det var det. Som att det var mitt sett att förbereda mig på det värsta som kunde hända i mitt liv.
Han blev bättre under natten. Vi var kvar och gjorde ultaljuds-undersökning. Höll tummarna för att tumören skulle ha håligheter, så det gick att ta prover på den. Och då var möjligt att operera honom. Det fanns inga håligheter. Det var kört på den planen. Att sticka i den utan hålighet, kunde ta död på honom lika mycket som att inte göra någonting. Det var en för stor risk, det sticket kunde få cancern att sprida sig fortare. Pijano fick komma hem. Och för det var jag så oändligt lycklig. Men vi hade inte fått svar på någonting. Så det var inte lättare. Det blev tyngre. Anfallen kom tillbaka, med jämna mellanrum. Ibland minst en gång om dagen. Det var mörka månader efter det. Ingen visste vad vi skulle göra. Eventuellt skulle han utredas för epelepsi. Eller så kunde det vara en hjärntumör. Något var fel, något var väldigt fel. Han mådde inte bra. Jag har aldrig sett honom lida så mycket som han gjorde. Ingen kan nog förstå hur mycket mina tankar snurrade. Var det här och nu jag skulle ta beslutet om att ta min bästa väns liv? Var det fel att inte göra det? Det finns inte ens ord för att förklara den tiden. Från mars och ett par-tre månader framåt.
Tillslut bestämde jag mig för att ta en jätterisk. Och boka operationstid. Till i början av juni. Han hade troligtvis behövts läggas omkull. Och det var inte säkert att han skulle vakna igen. Jag pratade med olika veterinärer, däribland en engelsk som skulle vara den bästa på just cancer, och vara han som skulle operera Pijano. Men det kändes inte som det fanns något annat val än det, hur mycket det än tog emot. I tre månader hade han varit riktigt… olik sig själv. Han led. Det fanns då bara glimtar av lycka. Resten såg det ut som han bara ville bli av med sitt lidande. Men de där glimtarna var ändå det som höll mig uppe, det visade mig att han inte gett upp. Och jag skulle aldrig, aldrig någonsin, ge upp på honom. Det tror jag han visste. Jag skulle göra allt, precis allt i hela världen för honom.
Jag sov med honom vissa nätter i boxen. Jag ville att han skulle veta att jag aldrig någonsin skulle lämna honom. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin. Den kärleken, det finns inte ord. När han var ängslig och fick ett ”anfall”, och när jag satte mig ner i boxen… hör honom andas ut och sedan vika ihop sina ben och lägga sig med huvudet i min famn och sova. Då kändes allt bra. Det kändes som att oavsett vad som skulle hända så visste han att jag aldrig skulle svika honom. Efter allt han gjort för mig, räddat… hela mitt liv, så många gånger, och byggt upp det igen, var det min tur att vara tryggheten för honom. Att ge tillbaka så mycket jag bara kunde. Samtidigt som jag inte ville ge upp hoppet började jag tänka på att om det närmade sig slutet skulle han veta hur tacksam jag var för att jag fått växa upp med en sån fantastisk vän, en ängel från himlen som kom till mig i precis rätt tid. När jag var liten, förvirrad och inte visste vad jag ville med mitt liv.
När jag låg i boxen med mitt hjärta brevid mig visste jag att det inte kunde ha blivit bättre. Att det var tack vare honom jag hittade mig själv. Det var honom jag hade att tacka för allt. Precis allt. Han hade gett mig mer än vad jag tidigare trott skulle vara möjligt. Så mycket lycka. Så mycket kärlek. Så mycket av allt. Jag tänkte tillbaka på vår tid tillsammans, igen.
Det är nog svårt att förstå, av detta, hur det här året har varit det bästa i mitt liv hittills. Men, ni kommer förstå. Snart. Det kommer ett till inlägg. Som början kommer förklara den mirakulösa vändningen. När allt blev bra. Bättre. Bäst. När vi, mot många odds, fick mer tid tillsammans. Min bästa vän och jag.
I förrgår skrittade Lina ut på Anna, och hon hade varit pigg och glad. Jag red Lillen på ridbanan. Hade egentligen planerat uteritt i lugnt tempo men med tanke på hans knäpp i tisdags när vi ”longerade” kände jag att han behövde jobba. Och ordentligt pass blev det! Över två timmar. Haha! Men då var det minst en av dem i skritt, men ändå. Han var helt crazy pigg, igen… Vi fick inte jättemycket vettigt gjort… men blev nog av med lite överskottsenergi i alla fall. 😉
Lina skrittade av honom då och jag hoppade upp på en annan häst i stallet en sväng barbacka. Numera är det ju inte speciellt ofta jag rider andra hästar än mina egna (eller Pijano snarare hahaha… Anna är ju så poppis med medryttare och allt).
Igår i alla fall, var det en regnig och mörk dag. Var helt slut efter jobbet och hade kvällsfodringen också. Inte jättemotiverande att rida ut i det vädret… MEN. Det var supermysigt. Jag njuter verkligen av att sitta på min lilla prinsessas rygg nu när jag inte längre rider henne 7 dagar i veckan, varje vecka. Hon skulle ju dock bara skritta, men lika mysigt för det! 🙂 Red runt hela crossbanan barbacka med repgrimman. Annis gick i fin form de få gångerna jag kortade tyglarna lite. Myyyys!
Sen var det dags för Lillen. Crossbanan blev det för oss med. Skrittade fram i 20 min och sedan jobbade vi lite med traven och galoppen. Det två timmars-mördarpasset dagen innan märktes inte jättemycket om man säger så… 😉 ”Yiiiiihaaaa, JAAAAAAA, sa du GALOPPEEEERA???!!!! WEEEY matte håll i dig så kör viiiiii”… Så hade det nog låtit ifall han hade kunnat prata svenska. 🙂
Jag har en häst. Senast igår var det en pappa till en tjej i stallet som knappt kunde tro att det var sant när han fick höra hur gammal hästen är. Han tyckte det såg ut som en 3-åring. Hästen fyller i själva verket 18 år i april. Han är vit (ibland grå eller gul, beroende på rullnings-underlag) med små bruna prickar. Han heter Virgio Pijano och han kör slut på sin matte. Haha.
Fick en magkänsla om att inte skritta ut på honom igår igen, vilket jag gjort söndag och måndag. Han kändes för lurig. Stod och sov i boxen. Och det är just det – han gör inte det. Haha. Han tittade på mig med världens busigaste blick när jag kratsade hans hovar. Tog hovkratsen ifrån mig och var allmänt… busig. Näe. Skritta är då en livshotande aktivitet… Typ. Något jag lärt mig av erfarenhet under dessa år är att när Pijano är RIKTIGT lugn är det inte för att han är trött – utan för att han spar på energin… För att sen nästan explodera haha! 😉 Till exempel är han alltid jättelugn, nästan ”seg” när man rider fram för att sedan hoppa. För han spar på energin inför det viktiga = hoppningen.
Igår var min magkänsla rätt. Valde att trickträna samt longera från marken istället. Men eftersom det red en tjej på ridbanan var jag tvungen att ha honom på lina med halsring istället för lös. Fick kämpa för att lyckas få honom att skritta fram, såg ut som det kröp i hela kroppen på honom. Lite tricks och sånt gick bra, han var lite väääl villig och snabb ibland. La sig ner när vi skulle buga och sånt, hehe. Däremot var det inte lika kul att typ… trava. Tråååkigt ju! Så vet ni vad han gör?! Sliter sig. Jag tappade honom alltså. Han fick knäpp och bara drog som en dåre. Åhhh!!! Efter en stunds full kareta kom han travandes tillbaka till mig. Knäpphästen.
Även om jag var väldigt sur just där och då, så ska jag väl inte klaga. Har nog världens piggaste gamle gubbe. Och så länge han är så här pigg och tokig, som han är, vet jag ju att han är lycklig och har livsglädjen kvar. Han tar inte ens åt sig längre när jag blir arg på honom, för han vet att det går över fort. Detta är i alla fall ett facit på varför jag brukar ha honom lös. För vill han sticka – då gör han det oavsett. Han har i tidigare år slitit sig med kedjegrimskaft också. Vill han så drar han. Då spelar utrustningen ingen roll. Tur att han (oftast 😉 ) inte vill sticka då! Världens mest speciella häst. Han är en fri själ, han är lycklig och blommar ut mer för varje dag som går. Min älskade. Resan med honom har varit den svåraste, jobbigaste och tyngsta resan jag gjort. Men samtidigt det bästa, mest fantastiska och underbaraste. Lillen.
Min fina lilla tjej fick spruta av veterinären igår. Vaccinationerna som dem ska eftersom till och med hästlicens är klar för 2014. 😉 Självklart är vaccinationerna som de ska oavsett tävlingar eller inte, men ändå! Annis var så duktig i alla fall. Inga konstigheter. I början när jag hade henne var hon rätt skärrad för allting och då även veterinär. Antar att hon på något vis kopplade det till hovslagare… Nu är hon dock en väldigt artig liten dam som hälsar doktorn välkommen och sedan står och väntar på att bli klar, utan konstigheter. 🙂
Anna fick vila igår alltså. Idag ska hon skrittas och även resten av veckan. Hennes ”vintervila” är nu med andra ord. Vila = skritt. Här vill vi inte ha kolik eller liknande. Och för hennes fysiska problem är det väldigt viktigt att hon aldrig står helt. Inte för att det kanske är något problem med tanke på hennes dagliga tok-race i hagen ett par gånger med jämna mellanrum, haha…
Jag tänkte att vi går igenom hur man lättast lyckas lasta en svårlastad häst. Det är nog ett av de största problemen i allmänhet här i hästsverige. Hästar som kastar sig, sliter sig eller bara fryser till is innan eller på rampen. Och ja, det kan ju verkligen vara ett problem ifall man vill träna och tävla. Men, jag har en väldigt simpel lösning, som kommer lösa det för de flesta – eftersom hästar är ganska lata djur.
Bilden jag visar här nere… får ni visa för hästarna helt enkelt. Och berätta att det minsan inte var bättre förr och om det inte behagar att gå in i lådan – får du dra den nästa gång! Problemet är alltså löst så länge man har en häst som går att föra ett normalt samtal med!
Känslan när man har hittat meningen med hela livet, vad som är den riktiga livskvalitén och vad som är värt att andas för – går inte att beskriva med ord. Det är först då man lever. När man inte längre behöver leta efter… det. När livet bara är… perfekt.
Åh. Tankarna snurrar. Jag önskade att jag kunde lägga upp lite långsiktig planering för Lillen… men det kan jag inte. Jag vet inte hur länge han kommer få hålla sig så här… pigg och glad. Hur länge hans kropp kommer orka. Det är omöjligt att säga. Jag kan bara önska och be för att det blir många, många, många år till han kan få göra det han älskar. Och jag hoppas att 2014 kan få bli vårat år. Är han så ”fräsch” som han är nu vet jag att det blir det. Vi samarbetar på en helt annan, högre nivå, nu än tidigare.
Anna har lite fysiska problem, det har hon. Men inte livshotande cancer, och det tackar jag högre makter för. Min dröm har ju så länge varit att betäcka henne. Och något jag inte berättat för er är att jag blivit erbjuden sponsring från två hingstägare. Det gör mig ju ännu mer sugen, det är ändå en ganska stor kostnad som går bort då. Målet har ju varit att kunna betäcka henne på sensommaren 2014. Men nu har jag funderat lite mer. Kanske ska sätta det målet till 2015 istället…
Anna blir 10 år nästa år. Jag vill ju inte vänta för länge med att betäcka henne eftersom hon inte haft föl innan… men samtidigt vill jag ju hinna med lite mer först. Komma ut och tävla lokalt. Hinner vi inte det i vår, och OM hon skulle betäckas på sommaren skulle vi ju inte ha möjlighet förrän hon är typ… 12. Och det känns lite väl att ha en 12-årig unghäst, hahah. 😉 Om hon då istället får över 1,5 år att utbildas och tävlas mer… och sen betäckas. Då kommer hon vara typ 13 kanske när/om hon ska tävlas igen och det är ju egentligen ingen ålder. Och då är hon inte helt orutinerad heller. Det känns faktiskt bättre. Om inte mitt föl-behov tar över… Vill, vill, vill…
Jag har helt plötsligt fått ett blogg-sug igen… Verkar alltså som att bloggen kanske kommer igång igen nu, hihi! 🙂 Jag har nämligen egentligen inget att berätta så här på måndagmorgonen, utan kände bara för att blogga lite. Igår red jag ut på Anna barbacka med repgrimman. Så mysigt att rida henne, har inte gjort det alls mycket senaste veckan. Pijano red jag lite på utan någon utrustning och promenerade även en del av rundan. Han älskar att få vara lös i skogen och utforska lite som han känner för. 🙂
Denna vecka blir nog allmänt chill. Lina hjälper till att rida någon av hästarna ett par dagar och annars ska vi bara mysa och ta det lugnt. Mysiga turer ut i skogen och ingen träning på bana/i ridhus alls. Anna ska dessutom vaccineras imorgon så då ska ju hon vila från träning helt. Och sen har jag planerat ca 14 dagars ”vila” (ut i skogen samt promenader) då hon gått ordentligt nu i höst och jag inte vill att hon vilar när det är som kallast ute, då det är störst risk för kolik och liknande då. Även om det hade varit mer nice för oss människor… 😉
Han gör mig så lycklig och han gör livet så värt. Alla gånger, varje dag. Världens finaste vän. Jag är så tacksam, för varje mer dag vi får tillsammans. Som vi kan göra det vi älskar mest. Han och jag. Vi tillsammans. Bara vi.
Finaste underbaraste hästen i hela världen. Vad jag älskar min prins. Så mycket att det inte ens är någon idé att försöka förklara. Vi hade beräknat lite fel i tiden, typ. Det tog längre tid än jag hade förväntat mig till Södertörn. Detta gjorde att när vi väl kom dit hann jag inte gå banan. Klassen startade och jag var ju tvungen att försöka lära mig banan från läktaren när de första ekipagen hoppade. Och jag var start nummer 13. Alltså, det blev lite tight med tid egentligen. Speciellt eftersom de första ekipagen aningen blev uteslutna eller inte kom till omhoppning… haha suck. Där stod jag och verkligen höll alla tummar för att någon bara kunde bli felfri så jag kunde få se banan, haha. Fick se ett ekipage och då var det typ… 12 minuter tills jag skulle starta tror jag. Upp på Lillen som var framskrittad för hand utav bästa Lina i alla fall, och direkt in på framhoppningen.
Egentligen blev det för lite framridning för oss. Pijano börjar ju bli äldre nu och det tar längre tid för honom att komma igång. Tur att han fick ordentligt framskrittning i alla fall, annars hade jag aldrig startat. På framhoppningen rev han ett och var i ett par gånger… Inte riktigt helt uppvärmd i kroppen alltså. Så precis innan vi skulle gå bort till tävlingsbanan skippade jag att försöka få till klockrena språng och istället bara galopperade så mycket vi hann. Gick in på banan och det gjorde susen!
1,00 m, 0+4 fel.
Grundomgången var kanon. Vi samarbetade precis som vi skulle och trots att det märktes på galoppen (som var lite flack och ”liten” liksom, utan tryck typ) hoppade han fint, även om hans klipp, höjd och teknik i sprången inte var riktigt som de brukar. Men han var superglad och lugn för den delen också. Kom rätt på precis alla språng och det kändes superlätt och simpelt. Omhoppningen blev… som den blev haha! 😉 Eftersom jag inte gick banan var mina beräknade vägar… lite väl tighta hehe! Men jag tänkte ju att när det för en gångs skull var svängar och inte mest distanser, fick vi ju ta tillfället i akt. Vi kan ju inte plocka bort massor av galoppsprång som de stooora hästarna kan, men svänga – det kan vi! Men som sagt, lite snävt blev det allt. Höll på att hoppa fel hinder. TVÅ gånger. Haha. Ni ser det på filmen nedan. Men trots jättekonstig ridning från min sida i omhoppningen var Lillen fantastisk som alltid. Vi hade superkul, och det är huvudsaken faktiskt! 😀
Tyvärr blev inte det första hindret med i filmen… Så det börjar vid hinder nr 2. Och omhoppningen börjar 0:56 in i filmen. Där ser ni direkt mina nästan-tabbar, haha!
Vi låg på placering trots nedslaget fram till SISTA ekipaget som petade ner oss. Haha, åh. Oflyt. Så vi hamnade första utanför placering alltså. Och hade vi inte rivit hade vi kommit 3:a. Men så här ska man inte tänka, jag skiter faktiskt egentligen i placeringarna. Det är bara en kul bonus liksom. Jag är supernöjd med dagen och det kan jag nog garantera att Pijano var också, han verkligen skiner som en sol när vi är på tävling – det är det bästa han vet. Och han gör mig så lycklig. Alltid. Världens bästa häst.
Och massor av tack till min älskade mamma och underbara fantastiska Lina för all hjälp. Guldvärt och jag är så tacksam. Så, tackitack! 🙂
Lillemannen. Detta ridpass var han sååå pigg, token. Början av passet blev mest blaj men när bommarna kom upp lite gick det tipptopp. Varför fokusera på kaninskutt liksom?! 😉 Han hoppar sååå fint i alla fall. Verkligen väl och igenom kroppen. Avstånd och lite höjd känns numera lekande lätt – även utan träns.
Igår red Debbie Anna för sista gången tills hon kommer hem från sin utlandssemester den 6/12. Annas medryttare har nu ju snart ridit i två månader och jag är så glad att jag ”hittade” henne. 🙂 Hon är bra på precis alla plan, om det så gäller tålamod på hästryggen, släpa höpåsar i leran så som att åka och hämta ut maskmedel. Tipptopp, och tacksam är jag! Du får ha det toppen på semestern nu! Längtar tills du kommer hem igen! 😉
Debbie & Anna.
Jag kommer dock inte vara helt lämnad är hemma i svealand. Lina har typ blivit som men medryttare till Pijano faktiskt. Dem har/ska skritta ut på långa mysiga turer tillsammans någon dag i veckan. Lina är toppen och jag litar på henne till 100 % med min guldklimp. Hon hjälper även till med så mycket, och det är jag såå tacksam för. Medan Debbie är borta kommer hon sannoligen, om hon vill, även rida Anna lite.
Tur att jag och hästarna har så bra personer runt oss. Vi blir som ett litet team. Ett jävligt bra sådant måste jag säga. 😉
Hur tror ni att det är att vara medryttare på mina hästar, hur det funkar med hästarna och med mig? Bästa svar får… en prövodag hahaha… 😉 Nejmen… Haha, vill man inte ha det får man i alla fall ett helt inlägg med länk här. Alltid något ju? Hihi.
Men känner ändå att jag vill dela med mig av några pics på Anna när jag kände igenom henne i typ 10 min i lördags. Fina prinsessan! Måste hitta någon som kan ta bilder på henne snart… Detta passet red jag bara runt lite, gjorde ett par byten och inget avancerat alls. Men tokfin är hon ju.
emmacsendes.wordpress.com 