Arkiv

Vår sista chans

Jag får så mycket frågor… Folk som bryr sig, vill veta hur det går… Vad som händer och hur det kan hända. Idag har det gått 226 dagar. Eller 5424 timmar. Eller 325440 minuter. Eller 19526400 sekunder. Och varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av dem har jag fasat. Sorg. Smärta. Förtvivlan. Och hopp. Kärlek. Lycka. Vi har kämpat, tillsammans. I 33 veckor. I 8 månader. Så mycket kärlek.

DSC_0306 DSC_0309 DSC_0333 DSC_0338 DSC_0343 DSC_0345 DSC_0347 DSC_0348 DSC_0356 DSC_0370 DSC_0390 DSC_0398 DSC_0410

Jag tror inte längre att han kommer kunna bli bra. Faktum är att han inte blivit bättre, på hela sommaren. Han har ont. Men han kämpar på. Inte en enda gång har jag sett att han börjat ge upp, i hans ögon. Inte en enda gång. För han skulle aldrig ge upp. Han har den där livsglädjen vi alla borde lära oss av. Och hur mycket det än är försvarsbart eller inte, kommer jag heller aldrig kunna ge upp. Jag kommer aldrig kunna ge upp på min bästa vän, på min största kärlek och mitt ljus i livet. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, tänka mig ett liv utan honom.

Vi har växt tillsammans. Han har stått vid min sida genom sorg, rädsla, oro, förtvivlan. Och fram för allt genom lycka, eufori, livsglädje, hopp och kärlek. Han har gjort mitt liv fullständigt. Så många år, så mycket lycka. Så mycket minnen. Och varje steg på vägen, har han tagit med mig. Genom allt, och alltid. Ibland slår det mig att han är för bra för att vara sann. Jag trodde inte jag kunde känna så här starkt, för någon, någonsin. Han är mitt liv. Och jag kan inte förstå hur livet kommer fungera utan honom. Det finns inget mer jag önskar än att han ska få leva resten av sitt liv utan smärta.

Jag har, och kommer alltid göra allt för honom. Jag är evigt tacksam till min mamma, som hjälper mig. Som gör det möjligt att veta att man gjort, gör och alltid kommer göra allt. Kärlek har inget pris. Men resten av hans liv kan inte var så här. Det är inte det jag vill, när jag vill ge honom allt. Han har ont. Det blir inte bättre. Hoppet som funnits där, börjar sakta rinna ut. Jag är så rädd, att dagen jag fasat för snart inte går att skjuta upp längre. Jag har aldrig varit så här rädd, i hela mitt liv.

DSC_0416 DSC_0419 DSC_0420 DSC_0423 DSC_0425 DSC_0430 DSC_0438

Han har nu varit ute, i en helt fantastisk hage med ängar, skog, berg och vänner, hela sommaren. Fast han egentligen skulle stått på boxvila. Och jag är så lycklig, för det. Jag har sett så mycket lycka. Livsglädje. Men smärta. Och för några dagar sedan var det värre än jag trodde. Han kom inte upp, när han låg ner. Han kunde inte stå på benet. Han hade inte längre den där extra kraften. Han såg mest hjälplös ut. Och han har förändrats. I början på sommaren var han nöjd med livet som vildhäst, han var mer vild än tam, och jag lät honom vara det. Med en sån lycka. Hoppet var starkare än någonsin.

Nu tyr han sig mest bara till mig. Han trycker sitt huvud mot mig, och bara står där. Så stilla. Så mycket kärlek. Jag vill tro att han vet, att jag gör allt för honom. Att jag gör allt för att ta bort hans smärta. Så han orkar, och kan springa ikapp med vinden, igen. Kan jag aldrig ge honom det igen, räddar jag inte hans liv, utan kommer sakta förstöra det. Det får aldrig hända. Jag kommer aldrig kunna släppa taget. Jag kommer aldrig kunna ge upp. Jag kan inte. Det går inte. Jag kommer aldrig kunna ge upp på livet. Tårarna bara rinner, okontrollerat. Det känns som jag inte längre har någon makt. Det känns som att det inte finns några pengar, någon vilja i världen som kommer kunna rädda hans liv.

Nu är det vår sista chans. Den 29:e åker vi in till kliniken. Två veterinärer är bokade. En för senskadan och en för cancern. Jag åker inte därifrån förrän jag får ett svar. Får ett beslut. Nu lägger jag det i andras händer. Jag kommer inte säga emot, jag kommer inte säga någonting. För jag kommer inte kunna ta några rättvisa beslut. Dem ska kolla allt. Det skadade benet, det friska benet, cancern, som har spridit sig i hela kroppen. Jag måste få veta att han kommer kunna leva ett smärtfritt liv. Jag måste få veta att jag inte låter honom gå igenom det här i onödan. Vi åker inte hem den 29:e utan ett svar. Utan en plan. Det enda jag kan göra nu är att hoppas på ett sista mirakel. På att vi kommer kunna rädda hans liv, trots att oddsen står emot oss. Jag vet att det här är vår sista chans, jag bara känner det.

Snälla. Hjälp oss be för ett mirakel. Att det inte är så illa som det ser ut. Att det väntar ännu en fantastisk sommar, och ännu en, många fler, i min älskade prins liv. Bara att han får leva. Leva utan smärta. Hoppet har börjat lämna oss nu, men mirakel har skett, och kan ske. Jag är inte redo att mista min bästa vän än. Inte så här. Det är inte rättvist. Något vi hade kunnat förebygga, ifall jag bara hade fått veta, veta det som faktiskt någon visste, hela tiden, men inte sa. Det kan ta hans liv. Och jag hoppas att du får leva med att veta det för alltid. Och att du kanske lär dig något av det.

DSC_0443 DSC_0462

Jag har inga mer ord. Jag går sönder inuti. Detta är det mest ärliga inlägg jag någonsin skrivit. Så nej, allt är inte bra. Jag går sönder, tårarna rinner och jag är så rädd. Jag ber för ett mirakel.

Stödbandage

20140729-101135.jpg

När jag lindar stödbandage på Lilleman gör jag numera såhär. Alltså, en tjock och stor padd, och sedan fleecelinda ovanpå. Det lindas hårt, framför allt under kotan, för att ge stöd. Förut använde jag bomull – gasbildor – flexlindor, men det blir fasiken för dyrt haha, när det här funkar precis lika bra. Men som när han hade stödbandage dygnet runt (eller ska ha det i mer än bara några timmar), så använder jag ca 3-4 varv bomull runt benet, en gasbilda över, två varv bomull igen, 2-3 gasbildor över som dras åt stenhårt, alltså så dem precis inte går sönder. Sen flexlinda ovanpå. Det blir hårt som ett gips… 🙂

Men nu kör vi budget-variant ett tag. Det går ju precis lika bra faktiskt. Det är lite knixigt att linda på bara, då jag inte vill att han lägger all belastning på det benet när jag lindar – då får inte bandaget samma effekt. Bandaget sätter jag alltså på det friska benet, i förebyggande syfte. Det skadade benet lindas inte längre.

Före/efter – mugg

Jag glömde helt bort att visa er resultatet av mina små huskurer för muggen… Det gick helt enligt planen… 🙂

20140729-093352.jpg

20140729-093405.jpg
Så här såg det ut innan och efter första tvätten…

20140729-093437.jpg
Och så här efter ”sista” tvätten, alltså blött på bilden… 🙂

Nu ska jag alltså fortsätta hålla det lite mjukt, rent och torrt för att huden ska återgå till det normala och hålla sig frisk. Är väldigt nöjd med resultatet på så här få dagar. 🙂 Produkterna här nedan är vad jag använt.

20140729-093638.jpg

20140729-093657.jpg

Lite orolig

Jag är lite orolig för Pijanos ben nu. För några månader sedan tyckte jag man såg lite framsteg hela tiden… nu har det stått still… ett bra tag. Till och med, tycker jag att han vissa dagar verkar sämre. Jag får rätt ofta frågor ”jaha, när ska han börja sättas igång då?”… alltså, hur mycket det än svider enda in i hjärtat att säga, så är det ju inte säkert att han någonsin kommer kunna sättas igång. Kanske kommer han aldrig ha en ryttare på ryggen igen. Det är en väldigt allvarlig skada. En skada inte många skulle lägga all den energi och alla dessa pengar på att fixa. Men jag kommer göra allt. Så länge han är glad.

Något jag aldrig igen tar ifrån honom, är att få gå med sina kompisar i stor hage. Det finns inte längre som ett alternativ. Så tills vi får en tid på kliniken för återbesök, går han såklart kvar på betet och jag har nu börjat kyla hans ben varje dag istället för varannan. Back on track sätts på igen och stödlinda på det friska benet, som sjunkigt väldigt mycket i trakterna. #nevergiveup

20140728-134924.jpg
Jag hoppas att den här regnbågen kanske betyder lite tur… ❤

Små, små hjärtattacker

Jag kommer bli så härdad. För sjutton vad jag får små ”hjärtattacker”, jämt och med jämna mellanrum… Igår var det Anna jag oroade mig för hela kvällen och natten. Hästarna går ju ute på bete dygnet runt. Dem stod och betade och kom inte ens och mötte oss igår när vi tog in dem (för att pyssla lite, sen ut i hagen igen). Anna var pigg och helt normal. Ställde in henne i boxen med hennes mineraler medan vi kylde Pijanos ben (ca 30 min). Sen skulle vi byta plats på hästarna, ta ut Anna och ta in Pijano… Då var Anna liksom dyblöt bara fläckvis på kroppen av svett. På fläckar på bogen, flanken och vid juvret. Och dessa var helt svarta (Anna är brun, som sagt), och alltså riktigt, riktigt blöta av svett.

Då var hon alltså 30 minuter innan, inte det minsta svettig. I stallet var det svalt, skönt och insektsfritt – de andra hästarna blev svalkade där inne, alltså. Hon stod helt lugnt under dessa 30 minuter. Och förutom fläckarna var hon inte varm på kroppen? Jättekonstigt. Normal puls, normal andning, normala slemhinnor, ingen feber, rörde sig normalt, normala tarmljud… Det enda som var något att reagera på var att hon ”sparkade” mot mig när jag tryckte på flanken första gången. Och det skulle hon aldrig göra om det inte var något. Sen kände jag en liten knöl innanför huden, i flanken… Hm… Ringde massor av veterinärer – ingen svarade. Fick tag på Pijanos veterinär på kliniken som aldrig hade hört något liknande. Gårdsveterinären ringde upp sen också – och samma där, hade aldrig hört något sånt här.

Det finns många teorier. Ett litet kolikanfall. Förgiftning av växter. Bett av t.ex orm, reaktion på något… Eller så simpelt att det var ”eftersvettningar”. Men hela situationen var väldigt konstig och veterinärerna höll med. Hon verkar dock vara bra nu på morgonen, tack och lov. Svetten hade inte ens torkat 2 timmar senare, när klockan var typ 22 igårkväll… Mycket konstigt…

20140725-093002.jpg
Bara någon bild ur arkivet, från förra hösten tror jag…

Nu är jag i alla fall snart på jobbet. Hoppas på en lite mindre ”dramatisk” kväll idag, hihi…

Anar att det kommer svida i plånboken…

Hehe. Insåg precis att närmaste månderna kan… svida i plånboken, brännas i fickan – hur man nu väljer att sätta ord på det. 😉 Det är en liten lista på vad som bör göras innan hösten börjar…

Veterinärvård.
Den 8/8 kommer veterinären Marianne ut till oss och gör ultraljud på Anna (45 dygns-ultraljudet).

Det börjar bli dags att boka återbesök för Pijano på kliniken, för att kolla senan. Sen ska jag försöka klämma in att samma dag kunna kolla hans cancer då den verkar ha börjat förändras… Och vi har ju en hel del mil till kliniken jag vill åka till, så vore bra att få in dem samtidigt, typ i början på september.

Sen appropå veterinärer, så behöver inte Anna något återbesök sen vi var på kliniken i maj. Vi har varit skonade med klinikbesök ett tag nu… förutom att Bettan var inne och kollades.

Tandläkare.
Behövs. Men ett problem. ”Min” tandläkare vill inte kolla munnarna utan sedering. Mitt projekt blir att hitta någon som vill göra det, alltså utan sedering. Anna ska inte sederas då hon är dräktig, och Pijano är överkänslig och det känns med andra ord dumt att sedera honom ”i onödan”. Men tandläkarvård är prio. Inte för att jag tror något är fel, eller misstänker något problem – men det är mycket noga med årliga kollen. Jag kommer vilja att Pijano börjar kollas varje halvår, då han börjar bli lite äldre.

Hovslagare.
Hästarna skoddes i måndags. Eller ja, jag valde att plocka bort skorna på Anna, så hon verkades bara. Men räkningen kommer väl snart… Pijanos specialskor ser minsan alltid till att den inte hamnar på en för låg summa… haha.

Jag har letat hovslagare till Bettan också, men inte hittat någon. Hoppas Sussie fått tag på någon som kan sko!

Equiterapeut/massage.
Bettan har kollats av equiterapeut och jag har funderingar på Pijano med. Men får fortsätta fundera lite… Hästarnas massör kommer nog ut i veckan i alla fall! Dock bara till Pijano och Kopia, Anna får avstå trots att hon ääälskar det… eftersom hon har bebis i magen. ❤

Avmaskning.
Dags att kolla masken på hästarna igen.

20140723-103712.jpg

20140723-103719.jpg
Världens bästa Emelie tog ju emot hovis i måndags… hon skickade dessa vackra bilder på mina skönheter, haha… 🙂

Jag älskar mål och planering

20140722-101231.jpg

Faktum är, att det tar ”emot” lite att skriva det här inlägget – för egentligen är den enda planeringen och målet att det år 2015 ska stå ett friskt litet föl vid Annas sida. ❤ Men därför planerar jag ju efter det med, såklart. Jag tänkte skriva ett inlägg om vad mina framtidsmål är med Anna. Och i nästa inlägg – hur vi ska nå dit. Egentligen lägger jag inte upp planer och mål för att det ska gå enligt planen, för det gör det aldrig ändå, haha. Men det är kul! Och ger en ännu mer motivation (om det nu behövs? Min motivation är alltid på topp med hästarna, haha).

För att dra en liten kort bakgrundshistoria… Jag började "rida" Anna år 2011. Hon var då mer i luften än på marken. Hon var riden i trav (travträning, inte dressyrridning) och hade ju dessutom börjat båda bocka, skjuta rygg, stegra och så vidare. Det var hennes utbildning. Jag kämpade i typ ett år med att kunna skritta på lång tygel, haha. Hon var med andra ord… helt grön. Och faktiskt mycket "värre" än en helt oinriden unghäst, då hon som sagt var mer i luften än på marken. Hon var 6 år då. Bilderna här, precis, nedan är tagna i januari 2012.

20140722-101859.jpg

Hon ägdes av skolan jag gick på, och stod i deras travstall. Men någon lektionshäst blev hon ju inte. Jag tror aldrig hon varit i en ordentlig form en längre tid någonsin. I alla fall inte under åren jag kände till henne, och hört om, alltså från typ 3 års ålder haha. Men jag vet inte, kan inte fråga nu heller då jag inte har någon kontakt alls med någon därifrån… 🙂 Våren 2012 tänkte dem i alla fall avliva henne, på grund av hennes ”psyke”. Så, 10 maj 2012 stod helt plötsligt och impulsivt jag som ägare på hennes papper. Hon flyttade hem till min typ en vecka efter det.

Och när hon väl var min, kunde jag ju kolla precis vad jag än ville kolla. Och det gjorde jag. Jag fick kontakt med en väldigt hjälpsam och snäll veterinär som hjälpte mig med mycket tips och råd. Samt självklart equiterapeut, kiropraktor, tandläkare och massör. Hon behandlades och vi fick verkligen svart på vitt varför Anna har betett sig som hon gjort. Hela år 2012 och början på år 2013 gick åt för ”rehabträning”. Skritt i många månader. Lååångsam uppbyggnad. Jag har för mig att det var i maj 2013 hon hoppade sin första pay and jump på 60 cm, då hade hon aldrig hoppat en bana eller ens fristående hinder utan infångare, haha. Det var liksom där jag skulle säga att jag började kunna rida henne för att utbilda henne. Så hon är bara riden ordentligt i 1 år. Eftersom hon ”skadade” sig nu i april 2014.

20140722-104303.jpg

Men på att gå från i princip helt outbildad till vart hon ligger i utbildningen idag, är helt galet när man tänker efter. Hon har hoppat 80 cm som högst på pay and jump, och det felfritt. Hoppat enklare banor på 100-110 cm hemma. Hon är utbildad ca LA dressyr, och gör dessutom öppnor och slutor i alla gångarter. Galopp från skritt, samling, galoppombyten… Hon har börjat trampa och göra halv-galoppiruetter på töm. Hon hann komma väldigt långt med tanke på hennes förutsättningar. Men trots att jag löste hennes licens i år hann hon inte tävla. Men någon gång, i framtiden!

Vi har som mål att år 2016 tävla lokal hoppning. År 2017 medelsvår, både dressyr och Working equitation. Och… distans, vill jag prova på! Ni ser, det är långsiktiga mål. Och jag räknar då såklart med att lilla Räkan ska födas frisk och pigg år 2015. Och då, lär Anna vara hyfsat ur form, och jag ska inte ha bråttom med henne. Jag ska skriva ett till inlägg om detta, hur jag tänkt nå dessa mål… ❤

20140723-095420.jpg
Min älskade, fantastiska häst.