… att kolla på klipp. Om och om igen.
Ögonen tåras och tårarna rinner.
Fan vad livet är orättvist.
Och vilket fantastiskt team vi varit på tävlingsbanan.
Det spelar ingen roll att det är över, att vi gjort vår sista start.
Det enda jag vill är att ha dig här.
Så jag varje dag kan tacka dig för allt du gjort för mig…
… och försöka få dig att förstå hur mycket jag älskar dig.
Igår åkte jag till stallet hyfsat tidigt, på förmiddagen, även fast jag hade intaget/kvällsfodringen (vilket är runt kl. 21). Men det finns inget bättre än att bara ha hela dagen på sig att bara VARA i stallet och umgås med mina älsklingar. Verkligen inget slår det. Och inte nog med att allt redan kändes perfekt – så sken ju solen helt underbart också! 😀 Lycklig, hihi.
Och mitt upp i allt fick jag nästan andan i halsen… Jag vågar knappt skriva det. För om det är något jag lärt mig av hela den här mardrömskarusellen är det att aldrig förvänta sig något annat än det värsta – för då blir man bara besviken sen… Men jag måste ju få skriva det i alla fall… för första gången på dessa 92 dagar som Pijano haft ont och varit halt… såg han inte så berörd ut igår när jag tog av bandagen. Han var knappt halt… Jag vågar inte tänka att det går åt rätt håll. Men jag hoppas mer än allt i världen. Jag hoppas, ber och önskar. För tiden har redan börjat rinna ut. Låt honom bara få börja bli bra nu. ❤
Dagen började med att jag satt vid/i hagarna hos mina hästar, med stallkompisar i solen. Hästarna fick stå nästan hela dagen utan täcken – det om något är vårtecken! 😀 Tricktränade lite, utan några större planer och hästarna blir så sjukt avundsjuka på varandra haha… Det var lättare när dem gick i samma hage… (Pijano står ju i sjukhage precis vid Annas hage nu). Anna fick utstå lite frihetsvoltige också, duktig var hon eftersom hon stod blixtstill och dessutom hjälpte mig upp! 😉
Sen fick Pijano komma ut på äventyr, till andra sidan stallet där vi var ett helt gäng som fikade, höll koll på hästar som släppts ihop och sådär. Pijano var nöjd över några timmar ”med” och i centrum. 🙂 Anna fick också komma då hon blev lite olycklig borta i sin hage, så hon fick gå lös på ridbanan. Hästarna fick ca 1,5 timmes rykt/borstning var… Hehe! Tur att jag inte har ännu fler hästar… Anna älskar det som vanligt medan Pijano helst hade sluppit helt. 🙂
Senare begav jag och Anna oss ut på skritttur! Huuur mysigt som helst. Vi red lite överallt, över stock och sten, genom eld och vatten (allt stämmer förutom genom eld, hehe). Det blev en ganska lång bit, helt underbart väder och jag tror vi båda njöt precis lika mycket. 🙂
Hemma i stallet sen fick Anna på sig back on track och jag insåg hur sjukt noga jag faktiskt är med hennes träning, återhämtning och tja… allt. Min hobbyhäst tas hand om som en elithäst typ, haha, och tränas väääldigt noggrant och ordentligt. Som det ska vara!
Och förutom detta lekte jag med Emelies hund, umgicks, städade, mockade, sopade, krattade, packade höpåsar, fyllde vatten, lindade om Pijanos bandage, ja, allt som tillhör! Och sen då plockade in hästarna och kvällsfodrade. Helt fantastiskt mysig heldag i stallet! 🙂
Hoppning
• Löshoppa 1,10 utan hjälphinder, både oxer och räcke. { Uppnått! Hon löshoppades en gång under månaden och då uppnåddes detta mål.
* Hoppa enklare, mindre bana på 90 cm. { Uppnått!
• Hoppa 80 cm på pay and jump utan tvekan/stopp. { Uppnått! Eller lite osäker var hon, men var ju felfri och inga stopp under månadens två klasser.
* Testa på små terränghinder uppsuttet. { Uppnått!
• Utveckla galoppombytena i hoppningen. { Delvis uppnått. Inget vi riktigt tränat på men galoppombytena har blivit i regel bättre i banhoppning.
Dressyr
* Rida ”godkänt” LB:1 program på träning. { Uppnått!
• Utveckla den förvända galoppen. { Delvis uppnått, snett igenom och avbrott till trav (LB:1) har gått bra, men inte tränat mer än så!
* Utveckla galoppfattningarna från skritt. { Uppnått!
Working equitation
• Rygga i vinkel på ett bra sätt. { Uppnått! Även komma in i galopp, göra halt, rygga och sedan fram i galopp igen!
* Öppna och stänga grind på ett bra och stabilt sätt. { Ej uppnått. Har endast tränat i någon minut, en gång under månaden och det gick – men inte helt klockrent! 😉
• Introducera sidepass över bom. { Uppnått… Att introducera… men det är absolut något vi måste ha i nästa månads mål…
Lösridning/annat
* Rida i alla gångarter på ridbanan med halsring på ett säkert och stabilt sätt. { Ej uppnått… för har inte gjort det! Haha! Vet inte varför… Men har ridit i skritt utan halsring…
• Prova hoppa något litet skutt med repgrimma. { Uppnått med bravur! Bana och upp till 90 cm till och med!
Träning från marken/trickträning
* Kunna använda spöet vid träning. { Delvis uppnått. Inte tränat mycket alls men hon accepterar att jag håller i det i alla fall.
• Lära in att stanna kvar i bugan samt kommado för upp. { Uppnått!
* Påbörja snurr och spansk skritt. { Ej uppnått – för har inte haft ”tid” för det tyvärr.
• Befästa klickern. { Uppnått!
* Utveckla inkallningen. { Uppnått!
• Utveckla varvbyten. { Ej uppnått – har inte tränat på det.
Jag gillar ju att ha lite inriktningar på våra träningsveckor. Och denna vecka blev jag väldigt sugen på att ha inriktningen… distans! Haha, på ”hobbynivå” givetvis – men målet är att denna vecka ridit både ”prova på-distans” (alltså på egen hand såklart) vilket är ca 20 km, samt eventuellt ”CR” vilket är ca 40-50 km om jag förstått rätt. Annars tar vi det nästa vecka. Kul! 🙂
Måndag – Skritt 5-10 km.
Tisdag – Alla gångarter 10-20 km.
Onsdag – Vila/promeneras för hand.
Torsdag – Skritt 5-10 km.
Fredag – Lösgörande på ridbanan.
Lördag – Alla gångarter 10-50 km (beror på hur vi orkar haha).
Söndag – Dressyrträning.
Anna var felfri i 80 cm i lördags! Skriver mer om det sen! 😀
• Hon låter lite speciellt när hon ”pratar” aka gnäggar, mullrar, låter. Jag får det påpekat rätt ofta, haha. Att hon låter jätteroligt. Ska försöka spela in det någon gång!
• Hon hatar, verkligen hatar, hundar som springer mot henne/runt henne. Lugna hundar går hur bra som helst men… inte annars haha! Så jag är inte orolig ifall jag är ute och rider, och om en lösspringande hund skulle komma och attackera… för det är den som lär få passa sig…
• Bland det bästa hon vet i världen är att man rycker manen… Hon tycker det är sååå mysigt och underbart, av någon väldigt konstig anledning. 😉
• De flesta tror Anna är runt/över 165 i mankhöjd, både när hon står på t.ex stallgången och rids. Men faktum är att hon knappt är 160. Tror jag fått henne till 159,5 och då med skor… Haha.
• Hon fipplar med munnen typ jämt när hon arbetar på något sätt. Alltså även om hon rids med bara halsring… så det lär ju då inte handla om bettet direkt.
• Hon står ibland och ”suger” på sin tunga… Och det ser jätteroligt ut!
• Hon gnäggar nästan alltid när jag kommer till stallet, hihi. ❤
• Hon är med handen på hjärtat den absolut snällaste och mysigaste hästen jag träffat i mitt liv. Helt ärligt.
• Hon gillar att simma!
• Hon älskar mandariner och pepparkakor.
Ja, precis som rubriken säger går mitt liv upp och ner hela tiden. Därav blir det även så med bloggen också, men återigen vill jag tacka er fina läsare för att ni ändå hänger kvar, läser och kommenterar, det är så kul och jag blir så glad! Idag skiner solen och det känns som det är en ”upp”-dag. 🙂
Det är ju så mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Sorg och lycka på samma gång. Sorg för att jag försöker vänja mig vid tanken att allt kan gå åt helvete och att gör det det, kanske jag inte har en evighet kvar med min bästa, viktigaste vän i mitt liv – min Pijano. Lycka för att… han fortfarande är här. Jag har honom här idag och for long as i got you, i’ll be alright. Jag har världens bästa hästar, jag har världens bästa mamma och världens bästa vänner. Underbara Felicia och Lina ska hänga med oss i helgen, Anna ska hoppa pay and jump imorgon.
Anna har tagit det hyfsat lugnt i veckan, helt enligt planeringen. I måndags skrittades hon ut, helt kravlöst, i typ 45 min. I tisdags powerwalkade vi, alltså promenerade för hand i skogen i ca 1 timme. I onsdags red vi, återigen hyfsat kravlöst, på en längre tur i ca 2 timmar med mest skritt, men även trav och en hel del galopp, samt några skutt över stockar. Igår reds hon återigen lite längre, mest skritt och lite trav ute i skogen. Ikväll ska vi känna på dagsformen på ridbanan, lite lösgörande och tempoväxlingar i galopp är tanken, fokus på framåtbjudning (har hon ju alltid, men alltså inte massa halter och ”kontroll”-övningar). Lördag hoppar vi två 80 cm på Runsten och söndag blir lugnt ut i skogen igen. 🙂
Felicia var ute med kameran igår, så vi körde lite inte så ”seriös” trickträning i hagen efter hon ridits av Lina. Här är några smakprov. 🙂
• Han ”är” både ett renrasigt arabiskt fullblod och ett halvblod. Hade han varit hingst hade han typ varit godkänd för halvblodsavel, det är lite sjukt va?!
• Och i och med att han är ”reggad” som både och, är han reggad både som 154 cm och 156. Och inte minst kunde han blivit nedmätt till d-ponny – haha, undra då vad hans riktiga mankhöjd är… hmm… 😉
• Han är en nästan ”onaturligt” positiv kille till allt, möjligen förutom att bli ryktad, skritta ut, bli friserad och träna enkla byten – det är det värsta/tråkigaste han vet haha.
• Det finns, vad jag vet, bara en sak i hela världen han på riktigt är riktigt rädd för… Och det är FÅR! Ulliga och gulliga… men han blir hysterisk av dem.
• … och det är konstigt eftersom han ÄLSKAR allt annat som lever – människor, hästar, hundar, kor, katter… tja, allt! Han älskar att få pussa på små djur. 🙂
• Han gillar att få bita på något, en borste, hovkrats eller liknande när man trots att det är mot hans vilja, ska rykta honom… 😉
• Han är den sista avkomman efter den fantastiske Bajano.
• Hans galopprekord ligger på runt 60 km/h, har det nedskrivet någonstans så ska leta fram exakta siffran, hehe!
• Namnet Virgio Pijano kommer inte från ett instrument… Virgio är stuterinamnet och Pijano är hans föräldras namn ihopslagna. Mamman hette Pierella och pappan hette Bajano. 🙂
• Han såg ut såhär när han var bebis:
Måndag – Skritt ute.
Tisdag – ”Vila”, promeneras för hand ute.
Onsdag – Uteritt i alla gångarter.
Torsdag – Skritt, ev. jogg ute.
Fredag – Lösgörande på ridbanan.
Lördag – Pay and jump, Runsten, 80 + 80 cm.
Söndag – Skritt ute.
Haha, snyggingar på uteritt typ år… 2012??
• Jag äter pasta minst en gång om dagen, året runt, och har gjort i flera års tid… JA, jag är normal! 😉
• När jag var typ 14-17 år älskade jag att festa, var jätte-party och bangade aldrig på att hitta på något kul… Från 18-nu har jag blivit supertråkig och går ut ungefär två gånger om året, haha. 🙂
• Jag måste dricka minst 5-6 koppar svart kaffe om dagen för att fungera som människa…
• Jag är översocial. Pratar med allt och alla, precis hela tiden, helst!
• Jag har en dold talang – och det är att skjuta (och träffa då, givetvis), på femkamper och liknande har jag hittills alltid vunnit överlägset!
• Jag är så tacksam och glad över min familj (mamma och hästarna hihi – bästa i hela världen!) och mina vänner. Mina gamla vänner som numera aldrig ens frågar om vi ska ses och hitta på något utan säger jag hänger med till stallet, haha! Bästabästabästa.
• Jag älskar, och har alltid älskat hundar. Jag är uppvuxen med hundar och dem slog överlägset hästarna när jag var mindre. En dag ska jag ha en vovve igen, och då blir det troligtvis en dobermann, rottweiler eller amstaff.
• Jag är någonstans runt 170-174 cm lång och väger runt 55 kg typ.
• Jag hade skyddad identitet väldigt länge. Dock inte längre. 🙂
• Mina magrutor/muskler är ett minne blott sen Pijano skadat sig. Så nu funderar jag på att börja träna… kanske… nja, lär väl inte hända, haha!
Dag 1 – En bild på mig + 10 fakta.
Dag 2 – En bild på min häst + 10 fakta.
Dag 3 – Något jag vill göra just nu.
Dag 4 – Mitt bästa träningstips.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat.
Dag 6 – Typ av hästar jag gillar.
Dag 7 – Bild på mig och min bästa vän.
Dag 8 – En bild från idag.
Dag 9 – En bild på mitt favoritställe.
Dag 10 – En bild tagen för 1 år sedan.
Dag 11 – En bild tagen för 2 år sedan.
Dag 12 – En bild tagen för 3 år sedan.
Dag 13 – Min bästa tävling.
Dag 14 – 10 minnesvärda händelser.
Dag 15 – 10 saker om min dröm-framtid.
Dag 16 – En favoritkänsla.
Dag 17 – En låt som får mig att gråta.
Dag 18 – Min drömhäst.
Dag 19 – Vad jag inte klarar mig utan.
Dag 20 – En enda önskan.
Jag kan bara inte inse det faktum att tiden börjar rinna ut. Det enda jag gör är att hoppas på ett sista mirakel, innan det är för sent. Det finns ingenting i hela världen jag inte hade gjort för att göra dig hel igen, mitt ljus i livet. ❤
De speciella rosetterna som suttit uppe i hans box i tre månader, har nu börjat falla… en efter en. Släppa taget och trilla ner. Precis så känns allt nu också. Vi hade tid på kliniken 10/4, men efter att ha pratat med veterinären ville han att vi skulle komma in så fort som möjligt. Så det blir redan på torsdag. Vi behöver vårat mirakel nu. Men tills dess, ska jag slå upp rosetterna, dem som släppt taget och fallit. Sätta dem tillbaka på plats… för hoppet får inte svika. Och det gör det inte.
You have not given up on me,
and I will not give up on you.
Kommentar: Hej, snäälla svara på detta! Jag ska ta hem en oinriden ponny om 3 veckor. Skulle du kunna berätta steg för steg hur du lärde din häst att bli riden med halsring om dt var du som lärde förstås. Min häst är somsagt inte inriden, men jag tänkte rida in henne via halsring och westernsadel. och inte träns och liksom ” vanlig ridning” 🙂
Svar: Jag har funderat och funderat… på om och hur jag ska svara på detta. Jag tycker det känns så läskigt att ”lära ut” så här, över text. Det kan bli väldigt fel! Men jag vill ju såklart försöka hjälpa dig, i alla fall svara på kommentaren… Jag själv kommer också rida in min framtida unghäst i halsring. Sen utbildas på repgrimma/halsring för att SEN börja vänja in med bett. Så är det, det ser ut för min del i dagsläget.
Men. Däremot vet jag inte riktigt om det är en 100 % säker ide ifall man inte har kunskapen att skola om/börja träna utan träns. Det kan gå som en dans på rosor, men det kan även bli motsatsen. Det går inte att skriva steg för steg, då alla situationer och hästar är individuella. Det som fungerar på Pijano fungerar ibland inte alls på Anna, och tvärtom. Alla hästar jag ridit utan träns (ca 10 st) har jag varit den första – alltså har jag tränat från grunden. Alla har varit olika och det går inte att beskriva på ett bra sätt över internet, tyvärr. Jag förstår att det inte var det här svaret du ville ha, men vet helt ärligt inte vad jag ska svara.
Känner du att du har koll på hur du ska göra, när du ska göra det och varför du gör det – kör på! Jag håller alla tummar och hejar! 🙂 Känner du att du inte kan, vet exakt eller känner dig osäker… leta efter en bra tränare eller någon som kan hjälpa dig ”in real life” eller ta det lugnt. Man bör alltid ta det säkra före det osäkra. Speciellt med unghästar, då dåliga erfarenheter så här precis i början kan ställa till det väldigt mycket sedan… Hoppas ni hittar ett bra sätt att jobba på! Kram.
Det är många som undrade hur jag och Pijano fann varandra, från första början. Och det är en speciell historia… Jag var 13 år gammal, och precis som många andra 13-åringar på den tiden, läste jag en blogg som då var i princip den enda hästbloggen… ”ridsportsbloggen” på aftonbladet. Där skrevs det bland annat om den vita drömhästen, arabhästen som alla yngre önskade var deras. Hästen jag följt i många, många år, sedan jag såg honom första gången i Globen, för många, många år sedan. Redan från första gången jag såg honom sa jag ”en dag ska jag ha en sån häst, precis som den!”. Jag såg honom många gånger under åren, och det var honom jag refererade till när någon frågade vad som var min drömhäst.
En dag, när jag precis blivit av med min verkliga drömhäst, Q, och inte var speciellt intresserad av att hitta någon annan… fick jag ett samtal från dolt nummer. Och jag tyckte jag kände igen rösten, och insåg efter ett tag att det var för att det var berättarrösten i några av mina hästfilmer jag hade. 13 år gammal blev jag helt lyrisk när hon bad mig komma ut och provrida hennes hästar, då hon hört om mig och ville att jag skulle bli en del av ”teamet”, rida och ta hand om hennes två ”kändishästar”, som garanterat var alla 13-åriga hästtjejers högsta dröm. Så, det gick ju inte att tacka nej till.
Provridningen av hennes andra häst gick utmärkt. Vi dansade fram i både seriebyten och passage. Hon var en riktig drömhäst. Med Pijano gick det inte alls. Han gjorde precis motsatsen till vad jag ville och jag klarade inte av honom, så det slutade med att jag satt av och gav upp. Men deras ägare sa trots det att det var det bästa hon sett någon rida Pijano första gången, att han inte accepterat någon som provridit och att hon visste att det skulle bli bra i framtiden. Jag var tveksam, men då jag älskade stoet gav jag mig in på resan som idag skulle bli det viktigaste beslutet i mitt liv… hade jag inte tagit det beslutet hade jag aldrig hittat min själsfrände… och frågan är om jag hade stått här där jag står idag då.
Egentligen har jag mer att skriva om stoet, Waggie, än om Pijano i början, då det var henne jag hade som favorit, egentligen… Men det hör ju inte hit. Så här får ni lite bilder, från min och Pijanos första tid tillsammans. Tyvärr finns det inte så många, men det är i alla fall något.
Han var ju drömhästen utseendemässigt… 12 år gammalt arabiskt fullblod, hingstkaraktär så det räckte och blev över, och det tyckte jag ju var så häftigt att lägga upp bilder på, på vad vi då använde på den tiden – bilddagboken. Jag höll ju en fasad uppe, då jag skämdes för att det egentligen gick så dåligt. Jag var rädd för honom, han var för tuff, fast jag var van vid tuffa hästar… detta var något nytt. Han var så… lömsk ibland. Och jag kunde inte att läsa honom.
Vi tränade rätt mycket för tränare i början. Men inte gick det bättre för det, även om hans ägare fortsatte säga att det kommer bli så bra, en dag. Trots att han inte är så stor, Pijano, kände jag mig ofta som en liten fluga på hans rygg. Han kunde dra iväg som han kände för utan att jag hade någon chans. Men vi kämpade på. Men någon kärlek vid första ögonkastet var det verkligen inte, haha!
Han var helt enkelt, många gånger, för tuff för mig. Han bet mig och jag hade problem att leda honom, han gjorde precis som han ville. Vände rumpan åt mig i boxen och visade på alla sätt och vis vad han tyckte om mig… haha… I ridningen tappade jag kontrollen väldigt många gånger. Jag var ganska ”mesig” i min ridning, inte rädd eller så, men jag ville inte gärna bli hårdhänt och tuff mot hästen, jag ville att det skulle fungera ändå liksom. Och det kände han ju direkt, såklart. Så han gjorde som han ville och jag hängde med. Skenturer, blodiga fingrar för att jag slitit så mycket i tyglarna, jag tappade humöret och lusten, vi gick omkull och jag började tycka att han var lite äcklig att rida. Men, återigen, kämpade jag på, höll hoppet uppe och tänkte ”det här är ju en drömchans, jag får inte sumpa den nu”. Men det var inte lätt alla gånger!
Det var ju hoppning jag ville göra, och ”satsade på”, och hoppa – det kunde han. Han visades mot halvbloden som 4-åring med topppoäng och hans pappa Bajano, var den araben som gått högst klasser genom tiderna i hoppning. Men jag klarade ju återigen inte av honom, haha. Vi sladdade runt, tog oss med nöd och näppe över små bommar och hinder. Han var tokhet, och vår standardgrej var att efter varje hinder styra rakt in i ridhusväggen för att få stopp, hehe.
Men såklart fick vi ju lite ”framgång” också… Provade lite nya grejer. Vår första träning i working equitation, rida barbacka, och häääär påbörjade vi vår trickträning tillsammans, hahaha… Jag la upp bilden längst ner till vänster på bilddagboken och skrev typ ”kolla, Pijano bugar!!! :D”, haha. År 2008 stod Pijano på Lennartsnäs Säteri och vi red inte ut eller så, så mycket. Utan vi höll oss i ridhuset och det var verkligen blod, svett och tårar. Jag försökte lära mig, försökte få oss att kunna samarbeta, och ibland gick det… men ofta gick det inte. Vi var helt enkelt ingen ”perfect match” i början, tvärt om. Den enda som faktiskt trodde på oss, var hans dåvarande ägare, konstigt nog. Hon höll fast vid att jag var hans ryttare.
Pijano reds mest på kandar, med sporrar och spö, eller skarpa bett på uteritt och i hoppning. Men jag red endast på ett tvådelat med fasta ringar. Jag ville att vi skulle lära oss på riktigt. Hur stark han än var, ville jag inte rida med skarpare bett även om han var van att gå på det. Detta var alltså lite kort om vårt första år tillsammans. Vi gjorde egentligen inget speciellt alltså, dressyrtränade för tränare, tränade någon working equitation-träning, och hoppade låga, små hinder.
Alltså, varken jag eller Pijano var ”gröna”, utan vi bara hittade inte varandra. Jag var van att rida heta och pigga hästar, men just med honom var det speciellt. Svårt.
Och fortsättning följer helt enkelt… 🙂 Om ni vill läsa mer, vill säga?
Fina prinsessan! ❤ Hoppningen börjar kännas så… lätt, rent allmänt, nu. Jag vet hur jag ska rida, Anna har världens topp på själsförtroendet och vi kan snart börja fundera på att öka svårighetsgraden och nivån även här. Hon utvecklas verkligen hela tiden, det är så fantastiskt. Världens mest okomplicerade häst, egentligen. Jag är så glad att jag har henne, mitt hjärta! 🙂
Håll utkik runt lunch… Då kommer första inlägget av ev. 6 st, om min och Pijanos historia… 🙂
Förra veckan blev det lite ändrad planering, i träningsschemat, faktiskt. Lina red ju lite ”lektion” för mig i måndags, med lite WE-inslag också. I tisdags var det klättring i skritt, enligt planeringen. I onsdags var vi nere i ridhuset och red igenom LB:1 några gånger – gick faktiskt över förväntan trots spänd Anna. 🙂 Klättrade i skogen i skritt i torsdags OCH tolkade sedan för första gången i sitt liv! Jag på ryggen och Lina i pulka. Gick grymt bra!!! Fredag, trim på ridbanan. Gick mindre bra… jag började bråka med galoppfattningar på rakt spår i högervarv och ville ha dem perfekta utan att rumpan flög inåt. Vi fick kämpa ordentligt! Men det var nyttigt ändå att ”bråka igenom” det.
Där blev ändringen. I lördags skulle vi träna kondition ute, alltså ut och galoppera. Men valde att rida igenom henne på ridbanan igen, och checka av det vi jobbade på i fredags. Hon var SJUKT FIN! Riktigt kul. Hon gick TOPPEN hela ridpasset, varenda minut av det. Så himla kul. Och igår var det lite lättare hoppning på schemat. Hon var lite matt i kroppen, vilket inte är så konstigt, men hoppade finfint ändå. Duktiga tjejen. Rullade runt lite på 90-1m och det tar hon ändå väldigt lätt numera. Och äääntligen har jag lärt mig rida henne bra i hoppningen, hihi. Men mer om det sen! 🙂
Anna i lördags. 🙂 Vi har nu börjat jobba ännu mer på skolorna, öppna och sluta, även öppna i galopp för att stärka galoppen ytterligare. Sen även skrittpiruetter, framdelsvändningar och sånt. Samt korrekt samling i galoppen, lite tagen bakdel och äntligen börjar vi klättra upp ett snäpp på utbildningstrappan…! 🙂 Ruskigt fin att rida var hon här!
Jag blev lite sentimental. Och började rota i arkivet. Det kommer ta dagar, många timmar, för mig att hinna gå igenom alla highlights. Och det skulle aldrig vara möjligt att skriva om allt… men det speciella… kanske. Om ni vill? Jag blir redan nu lite tårögd. Det är en jävla resa vi gjort alltså. Som började en kall vinterdag år 2008.
Jag bad för inte alls så länge sedan om att slippa få frågor om hur det går med Pijano, hur allt kommer bli, vad veterinärerna säger… Det är jättegulligt, alla som av välvilja frågar hur han mår – men jag kan inte svara på det. För jag vet inte. Det vet bara ultraljudet. Och detta äter redan upp mig inifrån och ut, som det är, så jag ber er att snälla inte spekulera och sprida rykten för det GÖR ONT. Jag fick nu en kommentar om att det ”går rykten” på ett ställe som heter Skutans gård, och jag förstår faktiskt inte varför?
Vad jag än gör, eller inte gör, gör ont. För alla alternativ känns fel. Det gör så jävla ont i mitt hjärta, varje dag. Och det räcker så. I 3 månader. I 12 veckor. I 82 dagar – har han varit dålig. 82 dagar är ganska många. Det är ett levande helvete, och det finns inget annat i världen jag skulle önska hellre än att vakna upp ur den här mardrömmen.
Men allt, alla beslut som tas eller inte tas är helt i samråd med veterinärer, noga utvalda och dem jag anser är de bästa. Okej? Så ni behöver varken spekulera i om jag är egoistisk som håller kvar honom eller om jag ger upp för lätt. Jag är knäckt. Och allt jag gör, är för min prins. Mitt livs kärlek. Ni kan omöjligt förstå vad allt det här även innebär för mig. Min mardröm är att det ska vara kört, när vi ”plågat” honom i alla månader. Och skulle jag behöva ta ett beslut av att han inte skulle få leva mer innebär det i princip att jag även tar slut på det som är mitt liv. Han är mitt liv, luften jag andas. Så när han lider, lider jag säkert lika mycket. Allt är förjävla orättvist och hemskt och därför BER jag er – sprid inga rykten, spekulera inte så mycket för JAG vet inte ens hur allt är, kommer bli eller… något. Jag vet ingenting. Därför kan jag inte svara på era frågor, tyvärr.
Tack för förståelsen.
Mitt allt.
Annas och min resa tillsammans har ju ändå pågått ett tag nu. Det var år 2011 vi började jobba tillsammans, och det är alltså snart 3 år sedan! Tiden går så fort! Och nästan exakt ett år senare, 10 maj 2012 om man ska vara exakt, var ju när hon flyttade hem till mig och blev min på pappret. Men det har inte alltid varit en dans på rosor direkt… snarare blod, svett och tårar – bokstavligen talat. Jag har faktiskt ett filmklipp jag inte visat er tidigare, för att jag först för några månader sen visste att det fanns, haha.
Hela Annas historia kan jag inte dra här och nu. Men året som gått innan det här klippet filmades hade gått över förväntan med framsteg (haha, framstegen på flera månaders slit var att kunna skritta utan att hon sköt rygg eller bockade typ, kanske värt att notera). Men vi började verkligen förstå varandra ändå, och om jag inte minns fel så hade vi pass där hon nästan sökte sig i form och heller inte konstrade en enda gång. Men efter en incident som jag inte var inblandad i, fick jag se och uppleva den sidan av Anna som jag bara hade hört om tidigare och heller inte trodde var sann då hon faktiskt inte var så ”besvärlig”..,
Men det fick jag äta upp. Det ni ser på klippet nedan är när hon har lugnat ner sig. Tja… Jag har knappt några ord faktiskt. Men detta är jag och Anna för två år sedan. Och nej, haha, stegringarna är INTE på kommando eller önskade…
Jäklar vad vi har kämpat alltså. Och som jag slitit mig i håret för att försöka förstå mig på henne, så många gånger. Och så mycket skador jag fått på köpet, haha… Krossade läppar, fingrar, och diverse blåmärken från diverse incidenter… Jag har trillat av, vi har gått omkull och jag har stått på fel plats vid fel tillfälle och råkat få en hov lite för nära huvudet. Det har inte alltid varit en dans på rosor.
Men det är det idag.
Det har lönat sig. Varje sekund av vår resa tillsammans har lönat sig. För se på henne nu… min prinsessa. Jag tror och hoppas i alla fall att hon är lycklig. Och hon kommer alltid vara speciell, ha speciella saker för sig och behöva ridas och tränas på sitt vis – men hon har blommat ut. Idag, år 2014, är hon en tuff, stark och stolt individ. Och att få se det, från att se den osäkra, hysteriska och blockerade individen, kan inte ens beskrivas med ord. Det känns bara… så bra i hjärtat.
Hon ska stanna hos mig för alltid, för på något vis tror jag ändå att det var ödet att våra vägar korsades just där och då. Jag tror på ödet.
Här är ett smakprov på film från i helgen när vi hoppade – ska klippa ihop hela senare! 🙂
Bääättre sent än aaaldrig… 😉 Det är nästan en månad sen nu, men skrev ju aldrig något utförligt om pay and jumpen den 22/2, där Anna ”debuterade” 80 cm… 😀 Så, det gör jag nu! Alla de här bilderna är tagna av bästa Felicia Skoog, kan jag ju börja med att säga! Och sen passa på att tacka för hjälpen, till henne, mamma och Lina!
Dagen blev inte helt som planerat. Jag hade anmält Anna till 70 och 80 cm. Hon hade ju innan detta endast hoppat en 60 cm samt två 70 cm i hela sitt liv, och senaste var i oktober 2013. 70 cm skulle vi alltså börja med på Runsten, som dessutom skulle bli den första pay and jumpen i ridhus (innan bara utebana samt gräsbana). Anna hade bara varit i 3 ridhus i livet… Bergas där hon typ aldrig gått ett ridpass utan att stå på bakbenen. Ekebys stora ”växtridhus” i några minuter endast, då det var framhoppning till en pay and jump, och hon var väldigt nervös och stressad. Sen ridhuset ”vi” har nu, vilket tog flera ridpass innan hon slutade stressa. Så det kunde bli intressant med andra ord… 😉 Varför jag ville börja med 70 var alltså för att det är såpass lågt att vi kan gå över det i skritt i princip… 🙂
Men det blev inte som planerat, då vi var tvungna att stryka första klassen då vi inte kunde åka då. Avvaktade med att stryka den andra, och kom ”i sista sekund” på att vi kunde hinna till 80 i alla fall, haha. Och det gjorde vi, men jag hann inte gå banan eller så.
Här var några bilder från framridningen, som fick bli på en ganska kort liten väg, fram och tillbaka, bland människor, hästar, bilar… Ja, ni förstår… Anna skötte sig perfekt. Sjukt bra, hon var helt med på noterna, hela tiden. Duktigaste hjärtat. Detta var typ höjdpunkten på dagen och jag sa till och med till dem som var med ”jag känner mig nöjd redan här, skulle typ kunna åka hem nu!” Haha! Inga problem med möten av andra hästar, samt hästar bakom, som det varit innan då hon varit både mötes- och bakskygg… Yeeey! 😀
Framhoppningen var sen inne i collectingring, alltså inne i en avdelad bit av ridhuset där även banan var. Jättelitet, jättetrångt och jätterörigt. Jag fick bita mig i tungan för att inte ”ställa till en scen” då en stackars häst blev så sporrad och piskad att Anna tillsist var livrädd och skakade – fast det inte var HON som blev spöad. Riktigt dåligt att ingen, vad jag vet, gav ryttaren en varning, startförbud eller what so ever. Sluta slå och sporra era hästar för guds skull, hur svårt ska det vara?! Tja, mamma fick i alla fall stå och hjälpa till att lugna Anna, så speciellt mycket framhoppning fick vi inte. Men Anna skötte sig åter igen perfekt trots det lilla kaoset det var där inne. Min duktiga, duktiga!!!
Inne på banan då? Jo, det gick bra. Dock fick vi 16 fel. Men det låter mer än vad det var, skulle jag nästan säga haha… Nej men, det var två hinder som stod rakt emot spegeln, och det tyckte Anna var lite läskigt. Varav det ena var det första hindret på banan. Då bröt hon av typ 20 m innan hindret till trav och jag lät henne stanna och kolla, inte en skänkel eller smack – hon var ju osäker, och hoppning ska vara kul! Där blev det ett stopp alltså. Klappade henne lugnt på halsen efter hon kollat på hindret och sen red vi om igen. Samma sak där, jag bara satt passivt. Och hon stannade lite försiktigt igen. Inga konstigheter. Red om igeeen och då uppmuntrade jag henne lite med ett pussljud, inget mer. Då hoppade hon osäkert = massor av beröm.
Sen, fortfarande spänd, rev hon ett hinder. Och hindret efter var emot spegeln igen, och hon fick stanna och kolla där med. Sen flöt resten på utan konstigheter! Jag var väldigt nöjd faktiskt, trots så mycket fel. Det är inte det som räknas – vi ska ju få rutin! 🙂
Jag ville ändå att vi skulle få liiite mer självförtroende, trots att det kom i slutet av banan… Så min fantastiska mamma sprang runt för att få oss att få efteranmäla i sista sekund till att hoppa om samma höjd, 80 cm. Så in på banan och startsignal direkt efter att ha stått still och pustat ett tag. Och mycket riktigt! Där kom självförtroendet! 😀 Mycket fin, men precis som jag förutspått blev hon trött både psykiskt och fysiskt i slutet av banan och rev då två räcken, så resultatet blev 8 fel. VÄLDIGT NÖJD! Riktigt duktig är hon, med dem förutsättningarna också.
Och jag är glad över hur jag valt att utbilda henne i hoppningen. Aldrig straff eller korrigering för t.ex en tvekan. Endast uppmuntran och beröm. Och det är ju bevis på att även de osäkrare hästarna faktiskt kan bli riktigt tuffa utan tuff ridning. Jag kommer aldrig hoppa Anna med sporrar eller spö, skarpare bett eller hjälptyglar. Det har… alla mitt ord på.
Så, en sjukt bra dag! Min duktiga älskade häst. Helt okomplicerad i ALLT. Lastning, stod som ett ljus i transporten, på tävlingsplatsen, på framridningen, framhoppningen och på banan. Helt fantastiskt duktig. Mitt hjärta. ❤
emmacsendes.wordpress.com 