Höstmys?

Alltså. Jag är så blöt. Och kall. En ”ny” häst skulle släppas in till hagen mina hästar står i, så spenderade några timmar ute i regnet allt… Det gick bra i alla fall. Pepparpeppar. Men det tog sån tid att jag inte hann rida. 😦 Dock verkade ju hästarna inte misstycka, dem följde inte med när jag skulle gå i från hagen i alla fall, haha. Nu laddar jag istället för morgondagens långa stalldag. Jag har planerat lågintensiv träning för båda hästarna, och det innebär skritt i minst 2 timmar var. Pijano troligtvis i skogen mot Skutan, och Anna på grus/asfalt/planare vägar.

Det gör dem nog gott, men min rumpa lär ju må sådär efteråt haha! Av denna anledning kommer jag ha sadel, trots att vi bara ska skritta, för jag tror inte att min kropp pallar över 4 timmar ridning i princip i sträck, barbacka på mina hästar som inte direkt är bekväma att sitta på om man säger så… 😉 Fortsättning följer. I morgon.

Jag ligger nu och värmer upp mig i sängen. Så mysigt att det inte ens finns ord. Detta är det bästa med ruggigt väder – när man kommer hem, kan lägga sig i sängen och inte behöver resa på sig om man inte vill. Tokbäst. Katten kom och bjöd in till lite ”trickträning” nyss. Vill ni se film? 😉

Och förresten såg jag denna jättefina blogg efter att blivit tipsad och tack för dem fina orden och fram för allt – GUD VILKA FINA BILDER DU TAR! 😀 Läs bloggen här.

Ridning – på mitt vis

Det har diskuterats hejvilt om mig (och Pijano) på bukefalos.com, vilket jag kunde förutse eftersom precis allt ska analyseras, kritiseras och diskuteras där… 😉 Jag är en sådan person som antingen tar till mig eller borstar av mig, när det kommer till kritik. Negativ ton och tråkig attityd orkar jag inte ens ta till mig av, utan skiter i fullständigt. Men kommer någon med kritik på ett schysst sätt tänker jag alltid igenom det och ser ifall det finns en poäng i vad det nu kan handla om. Det var dock en grej som jag läste där som fick mig att reagera. Det var att några hintade om att varför jag ens kan rida med en repgrimma är för att just Pijano är en lätt liten arabhäst och att det aldrig skulle gå att göra allt jag gör med honom på ett ”större, tyngre, starkare halvblod”, och även att det är möjligt eftersom han är så himla rutinerad och utbildad. Och att även just den relation jag har till Pijano är speciell och det ”typ inte är möjligt” annars, att rida runt i en liten drömvärld utan sadel, träns eller hjälm på huvudet, på en stor grön äng.

– Och ja. Så är det ju. Det fungerar eftersom han är så välriden. Det fungerar eftersom han är en känslig och lyhörd häst. Vi har nått så långt att vi galopperar på gröna ängar i den lilla rosa bubblan, eftersom vi byggt upp en band mellan oss. Japp, så är det. Men. Det handlar inte bara om att han är liten, lätt och en arab och inte ett ”svårt halvblod”. Jag har alltid strävat efter det här, en mångsidig häst och en relation utan gränser, med hästar. Alltid. Enda sen jag var typ… 11-12 år. Jag har alltid varit mest hopp-intresserad, men utöver det har jag velat kunna rida ”mina” hästar även utan utrustning, för det är först då man nått början på toppen, i min värld.

Därför tänkte jag ta upp lite exempel. Jag har ju, som många redan vet, aldrig haft någon helt egen häst innan Pijano. Däremot har jag varit medryttare/halvfodervärd/fodervärd, och då alltid haft väldigt stort eget ansvar och gjort som jag vill. Jag tänkte presentera de ”senaste” hästarna som funnits i mitt hjärta lite här.

Tudor. Troligtvis en kallblods-korsning. 16 år vid tidpunkten jag red honom. Han var ingen tävlings- eller hopphäst men han ställde upp på det mesta ändå och var en underbar kompis till mig. Han var snäll, lite busig (kunde bocka lite i galoppen, men inget stort, dock bockade han av mig första gången på provridningen haha!), envis och motsatsen till hästarna efter det, alltså inte lika framåt och pigg. Han var dock en perfekt häst för mig då och jag älskade honom såklart över allt annat. Jag red Tudor i mindre än ett år, kommer dock inte ihåg exakt då det var några år sedan. Tudor står faktiskt i samma stall nu som mina hästar, och det värmer så mycket i mitt hjärta att se att han har det och mår så bra, för som sagt, det var min bästa vän en gång i tiden. Han är lite äldre nu men ser jättefräsch ut när ägarna rider och är nog en av dem hästarna i stallet som är i bäst form. Han är ju inte på något sätt en häst som haft det dåligt alls, han har ägare som älskar honom och tar hand om honom på absolut bästa sätt. Och jag älskade honom också, och är glad över att fått uppleva en häst som faktiskt är genomsnäll och trygg, njuter av livet och mår så bra en häst bara kan må.

Jag har haft mycket sorgliga häst-upplevelser, där det varit nära eller har slutat med det värsta. Det enda sorgliga för mig med Tudor var när jag skulle sluta rida honom, eftersom jag älskade honom, och då grät lilla jag i dagar kan jag ju lova. Det var inte för att han inte skulle ha det bra, tas bort eller försvinna så – men för min egen del var det ju sorgligt, trots att han inte kunnat ha ett bättre liv än han har och haft i alla år. Jag tror inte Tudor upplevde samma sorg som jag direkt… men ni vet ju hur det är när man är liten och hästen är ens bästa vän – han var ju trots allt en av mina första häst-kärlekar. 🙂

Queene. Svenskt halvblod, e: Goldlöwe – Irco Marco. 14 år under tiden jag red och hade henne. Hoppstammad och min absoluta drömhäst genom alla tider. Hon var dock väldigt het, stark och även stressad på sitt vis. Hon var inte jätteskolad men hade lätt för sig och hoppade precis allt, dock som sagt så het att hon galopperade i typ en kvart i sträck när jag provred henne utan att jag kunde få stopp… Hon är en ängel på de gröna ängarna sen ungefär 4½ år tillbaka, och än idag kan jag sakna henne så mycket att det gör ont i hela kroppen, och undra hur allt hade varit om hon fortfarande hade funnits vid min sida. Jag älskade henne mer än allt på jorden och vi fick bara några månader tillsammans. Det är bara henne och Anna som det faktiskt varit total kärlek med i första ögonkastet.

Mallan. Svenskt halvblod, e: Marwin – Chess. Henne red jag in och utbildade själv och hade på avtal, och under den perioden var hon 2½-4 år gammal. Hon var superlätt att rida in, och hade jättefin ridbarhet, men tuffare på marken och i hanteringen. Hon var mestadels okomplicerad i all ridning men hon är ju ett sto, så dem sidorna kom fram dem också. Jag önskade såklart att vi skulle få mer tid tillsammans, men hon kommer ha det bra ändå (hon ska till/är hos Malin Baryard så det förvånar mig inte alls om hon går höga klasser om några år) och jag älskade även henne lika mycket som mina egna hästar. Jag saknar henne men vet som sagt att hon har framtiden för sig, så det gör det ju lättare ändå.

Pijano. Arabiskt fullblod. Behöver jag egentligen förklara mer, haha? Han var 12 år när vi började vår resa tillsammans, är idag 17 år och vi kommer hålla ihop föralltid, det är en sak som är säkert. Min första helt egna häst, och vi har ju haft överlägset mest tid tillsammans. Men han har ändå, med handen på hjärtat, varit den absolut svåraste hästen jag ridit/”haft”. Det kanske man inte kan tro… Han har varit väldigt het och stark, hoppades på skarpa bett innan mig och reds mycket på kandar i dressyr. Det har för mig, som när jag var mindre var väldigt liten och lätt, varit en resa med blod, svett och tårar bokstavligen talat. Jag har varit en ryttare jag inte varit stolt över, med ryck, slit och ilska. Vi har verkligen kämpat mot varandra så många gånger och det var inte kärlek vid första ögonkastet, som man kanske kan tro. Men åren har gått och vi har växt ihop, på ett sånt sätt jag inte trodde skulle vara möjligt under en livstid och idag finns vår relation på den tiden begravd i det förflutna. Jag behöver nog inte ens skriva om hur mycket den här hästen betyder för mig, det har nog redan framkommit…

Anna. Varmblodig travare. Hon var 6 år, skulle fylla 7 (idag är hon 9 år) när jag mötte och red henne för första gången. En trasigare hästsjäl (och kropp, hehe) har jag aldrig tidigare träffat. Jag förstod det inte då, men det kom fram lite senare. Hon var en häst som alla andra ansåg vara totalt omöjlig att få ordning på, och därför skulle hon gå till slakt. Jag köpte henne, utan något mer hopp än att ha en gulli-gullhäst, men har sen dess bara varit tacksam över att hon faktiskt blivit en ”helt vanlig häst”. Det var kärlek från min sida i första ögonkastet och på något sätt kändes det bara som att vi hörde ihop från dag ett. Trots en tid när även jag var beredd att ge upp, har vi jobbat ihop och nu känns inget omöjligt längre. Hon har varit stressad och rädd i vissa situtationer i hanteringen, men det knepiga har ju mestadels varit ridningen/körningen. Hon har dock ett hjärta av guld och skulle aldrig göra illa någon med flit, eller vara elak.

Som ni nu har läst, är dessa hästar en brokig skara individer, alltså på många sätt varandras motsatser. Alla hästar har ju egenheter och personligheter, och jag är så lycklig över att mött så många underbara individer under mitt ”hästliv”. Dem jag presenterat nu har jag ”valt” just för att det finns bilder jag kan visa vart det är jag vill komma med det. Här under är det ordningen från vänster: Tudor, Queene, Mallan, Pijano och Anna.

Översta raden bilder: Som jag tidigare skrev, har mitt största intresse varit hoppning och det är självklart något jag gjort med mina hästar. Tudor och jag tävlade aldrig, men hoppade hemma (dock utan tränare också), och även lite högre höjder trots orutin från bådas sidor. Queene och jag hoppade endast på ”klubbnivå”, men tränade upp till 150 på träningar och det är hon som satt grunden för min ridning idag. Mallan hann ju bara bli 4 år under vår tid tillsammans, men vi hoppade upp till 110 på träningar och hoppade även på ”lätt-klassnivå” på pay and jump felfritt. Pijano är ju den första storhästen jag hopptävlat och vi har en hel karriär bakom oss nu, dock har vi alltid tävlat för att det är kul och inte för att vinna eller komma upp i klasser, och på träning har vi hoppat banor på 130 och upptill 140. Anna har jag ju hoppat in själv och ännu inte hunnit hoppa så mycket med, typ 1 m på träning och låga höjder felfritt på pay and jump hittills.

Andra raden bilder: Alla hästar gick givetvis dressyr också, då i min ridning (precis som de flesta andras) dressyren är grunden för all ridning. Tudor och jag tränade aldrig på en seriös nivå så, men han gjorde byten i vart tredje och var jättefin att rida dressyr på, även om jag mest red barbacka hehe! 😉 Queene var ju inte skolad så mycket i dressyr, men när hon började blomma ut var även hon fin att rida i dressyren och gjorde både serie-byten, galopp-piruetter och början på tramp. Mallan är den hästen som haft störst ridbarhet av hästarna jag ridit, trots att hon var så ung en ridhäst kan bli. Hon är superfin och lättriden i dressyren och jag utbildade henne upp till ca LA, och även rena byten innan vår tid tillsammans kom till sitt slut. Pijano är den mest utbildade hästen jag ”fått ta över” utan tvekan, men däremot den svåraste att rida och han kunde mycket ”show-rörelser”, men tillexempel övergångar och hålla formen var svårare än att rida piaff. Vi har tävlat upp till MsvB och har vinster och placeringar tillsammans, och han är utbildad till högsta nivå, med byten i varje, passage, piruetter och allt därtill. Anna fick jag ju börja om med helt från grunden och hon är verkligen klockrent fina att rida när man hittar knapparna, trots hennes nästan obefintliga rutin. Idag är hon utbildad mer eller mindre upp till LA, bytena börjar sitta men det är en lång väg kvar innan vi börjar tävla eftersom hon är så fruktansvärt svår att sitta ner på i traven haha! 🙂

Tredje raden bilder: Tudor red jag ibland för skojs skull i grimma, men på den tiden hade jag nog aldrig ens sätt en repgrimma, så det var i vanlig grimma, som ni ser på bilden, men ett grimskaft bara. Han gick i form och var lika duktig med det som med träns, och vi hoppade även med det någon gång. Queene har jag tyvärr inte hittat någon bild när jag rider med repgrimman just nu, men jag vet att det finns någonstans… Men det var med henne jag började använda repgrimma ibland i ridningen, red ut i alla gångarter och så, inget jätteavancerat dock. Mallan red jag bara några gånger med repgrimman, mest för att vi skulle ta western-inspirerade bilder, dock gick det ju utmärkt med sväng och stopp i alla gångarter även på uteritt utan sällskap med en 3-åring, haha. Pijano har nog ingen här på bloggen missat att han rids typ mer med repgrimma än med träns och den kan jag ha till all form av ridning på honom. Nu även på hopptävling hihi! 🙂 Anna har jag även ridit i alla gångarter med repgrimman, men tränar ännu inte så mycket med den i ridningen då hon behöver bli allmänt säkrare först.

Sista raden bilder: För mig är det inget konstigt att när jag och en häst har funnit varandra, att vi kan rida i alla gångarter utan huvudlag… det är det bästa som finns i min värld och jag är så tacksam att jag fått uppleva den känslan med dessa hästar. På tiden med Tudor hade jag inte kommit på att man kan använda en halsring ännu, så honom red jag helt ”naket” i alla gångarter på ridbana och ute, det var ju inga problem eftersom han aldrig skulle sticka och var så snäll. Inte heller med Queene hade jag kommit på halsringen, så henne red jag även hon helt ”naket” bara. Det var den största känslan jag känt då det fungerade så himla bra med henne, för hon var verkligen HET att rida på bett, även skarpa bett. Vi travade bommar och hoppade små hinder helt naket och jag kommer aldrig glömma känslan när vi på vår absolut sista stund tillsammans, morgonen innan hon åkte, red ett helt pass naket och gjorde både byten, halvpiruetter, halt från ökad galopp och tja – allt som vi kunde på träns. Det är än idag bland den häftigaste känslan jag haft. Mallan red jag en gång i halsring i alla gångarter och många tyckte väl att jag var dum i huvudet som gjorde det på en 3-åring, men det var helt okomplicerat och jag kände ju henne rakt igenom eftersom jag ridit in henne själv. Pijano rider jag ut på i alla gångerter både helt naket och med halsring och det var på riktigt något jag för några år sedan inte ens hade minsta tanke på skulle vara möjligt då han stack iväg med mig ute om jag lättade minsta lilla på bett… Men vi nådde vårt ”omöjliga” drömmål, att hoppa bana i halsring och det var där jag kände att vi nått toppen. Anna har jag även hon en gång, på nyårsafton haha, ridit i halsring i alla gångarter. Var dock inte tänkt att vi skulle galoppera, men hon hade precis lärt sig galoppen så hon ville visa matte! 😉 Dock stannade hon superduktigt och det var inga problem. Men nu väntar vi ett tag trots det och lever på känslan från den gången…

Och vart ville jag komma med detta evigthets-långa inlägg? Jo, det handlar inte om hästarnas ras eller förutsättningar, någonsin faktiskt. Alla hästar kan inte gå 150-hoppning, och alla hästar kan inte gå OS dressyr, där krävs det den där lilla extra kapaciteten, så är det ju. Men alla hästar kan bli en människas bästa vän. Ingen häst, oavsett ras, storlek, stam och utseende föds stark, elak, envis eller svår. Det går inte att säga att det är omöjligt att kunna stanna en viss typ av häst på en, till exempel, repgrimma. Där är det vi människor som har fördomar i så fall. Jag har haft tur som mött såna fantastiska hästar i mitt liv, det har jag, och det har verkligen fått mig att inse att ingenting är omöjligt – det är bara olika svårt. Jag är inget proffs, jag är ingen naturbegåvning, jag har inte gått några kurser, jag är en helt vanlig tjej som älskar och lever för mina hästar. Jag är allt ifrån fläckfri, och har många, många, många brister i min hästhållning och ridning (det kan jag dock ta i ett annat inlägg, så att detta inte flyter iväg för långt).

Men jag tror faktiskt på riktigt att, om man bara lägger ner hela sin själ i sina vänner, når man långt. Då får man den där oförglömliga relationen med dessa fantastiska djur som vissa beskriver som ”omöjligt” och ”väldigt ovanliga fall”. Och fram för allt, så får man en tid att minnas för en livstid. Och en rolig vardag med variation. Det är det jag strävat efter i ridningen, att hela tiden variera och göra lite av varje, inte bara gå på en väg. Ja, jag har ibland kanske tagit knasiga beslut och lärt mig av mina misstag. Jag har ibland gjort saker som får andra att tycka att jag är sjuk i huvudet. Men jag gör det på mitt vis, jag vet vad jag vill och vart jag vill komma. Varje steg på vägen vill jag lära mig lite mer, göra det lite bättre och nå lite längre. Och då menar jag inte tävlingsresultat. Inte rörelser i dressyr. Inte höjd på hinder. Utan få leva i den där bubblan och aldrig komma ut ur den.

Försöker man bara lyssna på sin häst och försöker förstå vad hästarna försöker säga kan jag garantera er att man tillslut får så mycket tillbaka. Hästar är fantastiska djur som alltid vill vara till lags, och dem är inte elaka och svåra utan anledning. Det är dem aldrig. Så, summan av detta är att jag menar att ge inte upp, säg inte att det är omöjligt utan en dag når man dit man vill, eller i alla fall en bra bit på vägen, om man bara tror på det och lägger sin själ i det. Jag vet nu att jag kanske åter igen får kommentarer om att jag kan ge ekipage som inte är redo för vissa bitar inspiration och att det kan gå snett. Men jag hoppas att alla faktiskt får ha självinsikt och eget ansvar, ingen vill väl riskera något med sin häst som är en risk?! Det hoppas jag att ni tänker på nu.

Det är inte omöjligt, men det är heller inte bara att hoppa upp på en häst bara stannar med handhjälper utan träns och anta att det ska fungera. Både hästen och människan måste jobba tillsammans och träna fram till målen. Man ska aldrig ta onödiga risker, och aldrig göra något som man inte är säker på vad man gör. Aldrig. Det är inte värt det. Men om man bara är villig är det inte omöjligt att växa till en annan nivå i både hantering och ridning, men ibland krävs det ÅR av träning och förtroende för att nå dit. Det är inget man gör på en dag. Så jag uppmanar INTE alla till att göra som jag gör, med någonting. Men detta är min blogg, och nu har jag förklarat MIN syn på saken. Och jag hoppas INGEN tar några risker p.g.a detta, om dem inte har kunskapen och rutinen för det, vad det än är – hoppa 150 eller rida i en repgrimma. Som sagt, MÅNGA år av träning och man får aldrig utsätta hästen för en situation där den kanske inte förstår = råkar göra fel = kan bli en olycklig situtation.

Reach for the stars,

but first you got to have a vision…

– and if you don’t grab ‘em, at least you’ll fall on top of the world.

Inte enligt planen

Planen att sitta hemma och blogga igår kväll sket sig… Lite impulsivt kom Veronica (läs hennes blogg, hon har också hästar och hon tävlar höga klasser i hoppning) och hämtade mig i stallet, sen åkte vi hem till henne för att senare på kvällen åka in till stan och gå ut på krogen. Så ja, hemma var var inte förrän vid 3 och då gick jag och la mig. Men, idag tar jag igen det – har som sagt flera längre inlägg jag ska slipa på! 🙂

Pijano fick ett nytt regntäcke igår. Det ska tydligen vara så bra att hästarna inte kan bli för varma i det då strålarna ”studsar” på täcket – och därför behöver jag inte ha panik att komma ut till stallet tidigt för att ta av det om han har det på nätterna. Låter ju alldeles toppen! 🙂 Köpte annars bara två gängtappar och en sån där liten grej man gräver ur broddhålen med. Nu ska jag spara pengar till annexet på horse show!

Så mycket kärlek

Jag blir lika varm i hjärtat varje gång jag möts av den här blicken på den här lilla filuren. Satte mig en bra bit bort från hästarna i hagen och pratade i telefon, och inget slår ju känslan som när älskade Lillen kommer och vill vara med…

Hörs ikväll!

Jag brukar alltid avvara ca 1 timme efter jobbet till bloggen, mail och annat innan jag åker till stallet… meeen, idag hinner jag nog inte det. Jag ska möta upp min snällaste mor och åka till Lyckås Ridsport innan jag åker vidare till hästarna. Det är lite småsaker jag behöver och annat som jag egentligen också behöver – men det får ligga ett snäpp ner på listan hehe! Då får man i alla fall prioritera om helt enkelt! 😉 Men vi hörs ikväll, och jag har flera bra ideer på inlägg som ska skrivas då!

En kväll i stallet när det är som bäst

Jag skrev ju tidigare att Anna verkat lite ”off” nu senaste dagarna. Tänkte rida henne igår, men när hon faktiskt gick i från mig i hagen och surade insåg jag att det är hög tid för att igen slipa på kommunikationen. Så, så fick det bli. Smörade med henne ut till ridbanan och timmen efter det fick nog både min och hennes hjärna gå på högvarv. 🙂 Vi jobbade med något helt nytt igår, och det var energin. Alltså att förstå varandra utan minsta tryck i grimman, utan ljud eller rörelser. Att hon byter gångart bara genom min energi. Och gud vilken känsla det var, eftersom det fungerade alldeles över förväntan bra. Hon gick ut på det spår jag bad om genom att jag bara vred kroppen (= energin) åt det håll jag ville. Hon travade på bara ett lite snabbare steg och saktade av igen när jag andades ut och sänkte energin. Galopperade på ett litet förstärkt steg och högre energi, och gjorde halt från både trav och galopp genom att jag andades ut tungt och släppte axlarna helt. Riktigt häftigt! 😀

Jag var noga med att hon skulle bjuda in för beröm, alltså att jag inte trängde mig på henne. Allt går så himla mycket lättare när man helt fokuserar på vad hästen faktiskt ger för signaler och försöker säga, för det finns så mycket – bara man verkligen lyssnar och läser av. Hon bjöd när hon själv ville in till att bli kliad i pannan eller mankammen och det är precis så här jag vill att det ska vara, hon verkade trivas med tillvaron. Det var även första gången hon verkligen joggade lugnt och avslappnat i ”longering”. Hon är en sån häst som springer, springer och springer lite mer, men det är ju i grund och botten en stress-grej, så att hon faktiskt var lika villig att stanna helt som att galoppera var en stor grej för oss!

Detta är faktiskt det första som Anna gör ”bättre” än Pijano, han går inte alls lika bra på så här små signaler. Jag tyckte alltid att Pijano var den känsligaste hästen man kunde hitta – tills jag träffade Anna. Så detta är något jag ska ta med i träningen med Pijano också, definitivt. Jag har ju börjat i en annan ende med Anna, då jag fått lite mer erfarenhet och insikt än när jag var 14 år gammal och skulle träna med Pijano från marken. Jag är ju självlärd när det kommer till allt som har med trick, frihetsdressyr och allmän kommunikation att göra och jag har insett att jag började i fel ende med Pijano – även om det blev bra ändå. Kommunikationen kommer före inlärning. Jag måste som steg ett hitta en balans när jag förstår hästens signaler och hästen förstår mina, innan vi börjar träna in olika saker, allt från inkallning till gå på bakbenen. Pijano började jag ju lära massa grejer innan vi faktiskt läste varandra ordentligt, men kommunikationen kom ju med åren – men, det är bättre att börja i andra enden.

Samma sak som att jag tränar på olika sätt med hästarna. Pijano tränar jag nästan alltid från marken med ett spö, då det är det han läser och har lärt sig nu. Jag hade gärna gjort det även med Anna, men hon är så fruktansvärt spörädd så det blir ett framtida projekt. Nu ska jag dock med båda två fokusera på just energin, för jag har insett att vi hästmänniskor ofta använder alldeles för stora kommandon, hästarna ser, lyssnar och kan förstå även utan stora rörelser eller typ smackningar.

Pijano fick komma ut och göra det han älskar mest igår, tillsammans med en annan arab och ryttare – nämligen gasa på nere på åkern. Han är ju så vansinnigt snabb att det är sjukt (springer på närmare 60 km/h) och han bara ÄLSKAR att få göra det ibland. Härlig känsla när man flyger fram i skymningen, barbacka på sin vita springare, när ögonen tåras och adrenalinet pumpar. Underbart!

Pijano, Emelie och Kopia. 🙂

Det är inte över ännu

Jag måste säga att det var ett väldigt impulsivt drag med hela grejen runt repgrimman på hopptävling. Det fanns från början ingen speciellt tanke med det förutom att jag ville rida min häst med det som huvudlag, eftersom det är vad han trivs bäst med. Även i hoppningen. Men, när det sen var en utmaning att ens få tillåtelse att starta med något jag faktiskt tycker är ett hyfsat skarpt ”huvudlag” egentligen, så började det krypa i hela kroppen. Varför måste ridsporten slaviskt följa traditioner utan att ens kunna ge ett argument till varför, och varför är en del så himla trångsynta och tunnelseende?

Det var där något tändes. Min envishet kom fram och det var där jag faktiskt höll alla tummar för att det skulle gå igenom, även för att visa att det finns ett nytänk. Självklart har jag alltid tävlat och tävlar alltid i hoppning även utan sporrar och spö, bara som ett litet tillägg. Jag har i alla fall funderat väldigt mycket under de här dagarna och nya idéer, som är större än detta, har tagit fart i mitt huvud. Jag håller det hemligt än så länge, låter detta lägga sig först kanske.. hehe.. 😉 Men i framtiden kommer ni få hänga med på steg 2 på resan, och då kommer ni förstå vad jag egentligen menar med ”resan”.

Återpublicerat – Jag vill vara en ledare, inte en diktator

Eftersom jag vet att jag har en hel del nya läsare, väljer jag att publicera ett inlägg från min gamla blogg igen. Det speglar lite av min syn på relationen till hästarna bland annat.

————————————————————————————————————————-

Vad ser ni när man kollar på den här filmen? Jag ser min häst, som utan press och utan tvång verkligen vill vara med mig. Vara mig till lags och tycker mina idéer är kul, utan att jag tvingar honom eller mutar honom. Jag ser en nöjd och lycklig häst. Det gör jag faktiskt. Denna video är inspelad för över 3 år sedan nu och det är nog en av mina favorit-filmer på mig och Pijano. Just för känslan.

Och vad visar det här klippet? Det visar min häst, bland de första gångerna han lägger sig på kommando. Jag rör honom inte, jag pressar honom inte. Han lägger sig för att han vill, utan att tveka. Det är så det ska vara. Det är det. Det fanns inga krav. Vi jobbade tillsammans, på mer samma nivå.

Jag skrev här om dagen att jag fått en insikt jag inte haft förut. Och det är därför jag la upp dessa filmer. Är det inte en sån här känsla man ska få varje dag? Är det inte en sån relation som speglar sig på filmerna som alltid ska finnas där? Hur kan jag inte ha förstått tidigare? Hur kan jag var ”nöjd och glad” när jag innerst inne vet att jag ibland krävt mer än jag borde? När jag har pressat mina hästar, även om det utåt kanske inte synts så mycket, fast dem egentligen inte vill eller är redo? Hur kan jag ha tyckt att det är något bra? Jag har inte alltid varit en ledare. Jag har varit en diktator. Jag har inte alltid tänkt på vad hästarna faktiskt försöker säga till mig. Jag har bara krävt. Jag har haft krav. Inte förslag. Utan krav.

Många säger att jag är en så bra hästmänniska. Men det har jag inte varit. Mina hästar har försökt berätta, och jag har inte lyssnat. Dem har varit för snälla, låtit mig bestämma helt. Jag har krängt dem. Jag har trängt mig på, jag gullar och pussar och håller fast dem. Men när dem tränger sig på, blir jag arg och säger till dem. Det är inte samma villkor. Jag har inte gett dem space när dem velat ha det. Och mina hästar är fantastiska. Dem har låtit mig sätta mig över dem, dem har gjort allt för mig fast jag inte alla gånger förtjänat det. Och framförallt, dem har gjort att jag fått den här insikten. På hur jag vill att vår relation faktiskt ska vara.

Jag ångrar inte helt att jag varit hård mot dem. Jag tänker att jag på det planet ändå ser hur hästarna är mot varandra. Släpper man ihop nya hästar, smäller det ibland när dem inte hunnit göra upp om vem som är ledare. Dem testar varandra. Någon måste vara den som bestämmer. Mina hästar har testat mig rejält många gånger. Och där ångrar jag inte att jag tagit kommandot, för jag vill vara deras ledare. För en dominant häst är i mina ögon i grund och botten en osäker häst. En häst som hela tiden bråkar och behöver testa sin ägare vet inte vem som är ledaren, och försöker då ta på sig ledarrollen. För att en häst ska vara trygg med sin människa behöver den en ledare som den vet är ”starkare”, som kan ta kommando i osäkra situationer. Det är viktigt.

Så här ska det vara. Att mina hästar vill följa mig, utan metallbett i munnen, utan drag och utan tvång. För att dem vill. Den här filmen speglar förtroende.

Men, om man fortsätter kolla på hästarna i ”det fria”, så dominerar ju inte ledarhästen gång på gång. Däremot, om ledarhästen går, följer de andra efter. För att det är tryggheten, och för att dem vill. Inte för att ledarhästen jagar med dem. Det är DIT jag vill komma. Att mina hästar vill följa efter mig. För att dem vill. Och för att det är tryggt och trivsamt att vara i mitt sällskap. Inte för att jag alltid säger åt dem. Men, sen är inte jag en häst. Så därför räknar jag in lite ”mänskligt” också.

Tänk lite så här. Din mamma bestämmer över dig, men ger dig ändå frihet ju mer du är mogen för det. Hon tvingar dig inte att ligga i soffan och mysa framför en film, men vill gärna att du gör det. Och det är en riktig relation ifall du vill, utan att mamma behöver muta med massor av godis eller pengar. 😉 Och ibland får du inte göra det du vill, vissa saker går inte att rucka på – läxor, städning och så vidare. Det är en liten blandning av mänskliga kompisrelationer (hitta på kul saker med kompisar tillsammans), hästrelationer (en trygg och schysst ledare) och en förälder (med vissa krav, som är nödvändiga) som jag vill uppnå med mina hästar. Skulle allt vara på deras villkor och efter deras vilja skulle det inte fungera, det blir på många plan en fara för framförallt hästen med tanke på hur vi har våra hästar idag. Men samtidigt är det inte sunt att en, i det här fallet jag, överlägset kräver saker hela tiden. Att det bara är på mina villkor.

Vi ska ju ha kul tillsammans. Inte bara jag ska ha kul. Utan dem. Det är viktigt. Det viktigaste av allt. Och jag har insett att jag måste börja lyssna mer på mina underbara hästar, på att vissa saker, som egentligen inte är nödvändigt, behöver jag inte pressa dem till. Då får man bara nedbrutna hästar psykiskt. Och det är inte lycka. Det är bara tragiskt. Jag vill föreslå och leda på ett schysst sätt. På ett sätt som hästarna trivs med. Lyssna på de små signaler dem ger hela tiden, som jag tidigare blundat för. Jag behöver inte hålla på och pussa på dem när dem vänder bort huvudet och inte känner för det. Det är inget nödvändigt. Det är mycket i min ”hästvardag” som jag nu plockar bort. Sånt som faktiskt bara ”gynnar” mig, vilket det dock inte gör längre när jag inser vad jag hållit på med ibland.

Jag älskar mina hästar mer än allt på jorden. Jag vill dem allt väl. Det har jag alltid velat. Men nu förstår jag vad det innebär på ett annat plan, och jag tror det kommer stärka oss så otroligt mycket med tiden. Aldrig igen vill jag kränka mina hästar och deras känslor. Även om dem inte pratar vårt språk, så har dem starka känslor. Vi har redan tagit oss friheten att sätta oss över dem, och det är vår skyldighet att lära oss deras språk också. Vi ska ju samarbeta. Och det ska vara ömsesidig kärlek. Det är dit jag vill, nej SKA, nå. Och nu börjar vår resa dit. Till en äkta relation. Och mer ord för vad jag menar har jag inte längre.

Detta är den absolut finaste film jag har tillsammans med en häst. This is it. Mer går det inte att förklara. Kolla gärna på denna (och de andra) för att förstå vad jag menar. Den här ovan kan jag kolla på om och om igen, och vara lika tacksam varje gång att jag får uppleva detta av en häst. Det är allt. Det är det enda som faktiskt är viktigt på riktigt. För det som visas på den här filmen är för mig kärlek.

 

Återigen – tack, ni är underbara!

Repgrimman har uppmärksammats så mycket att statistiken stjutit i taket på min lilla blogg… Känns lite underligt trots att jag vet att det snart lägger sig igen. Men, framför allt – gud vad glad jag är över alla fina kommentarer! Tusen tack till alla er som peppat, det betyder mer än jag kan förklara med ord. Ikväll ska jag igen sätta mig ner och svara på alla nya jag inte hunnit svara på. Jag läser och svarar på precis varenda en, för det är helt sjukt vad underbara ni är. 🙂

Läs artikeln/intervjuvn från Hippson HÄR och artikeln av Tidningen Ridsport HÄR.

Tänk om han bara visste…

… hur mycket uppmärksamhet han får på internet. Tur att han inte vet, gissa vem som skulle bli världens största diva? 😉 Han är allt bra självgod Lillen, minsta lilla uppmärksamhet och han tror att han är störst, bäst och vackrast. Det är han ju för sig i mina ögon. Nu ska vi i alla fall ta det lugnt i ett par veckor och sen hoppas jag att vi är tillbaka ute på banorna igen!

På kort tid har det växt fram flera nya tumörer. Jag hittade en mitt på halsen som växt fort dagen innan tävlingen och bröt ihop totalt. Min värld liksom rasade för en sekund, precis som tidigare när en ny tumör visat sig. Men jag måste ta mig samman och bara njuta av tiden vi faktiskt har tillsammans, varje sekund av den. För man kan omöjligt veta hur mycket längre det blir. Jag har insett att vi inte kan få ett ”föralltid” men ett ”för all framtid”. Jag gillar inte att skriva om detta, jag vill leva i våran lilla bubbla av lycka för alltid. Men det är en del av vår vardag och hur mycket jag än ber och önskar finns det inget jag kan göra åt det.

Alla timmar jag försökt förstå varför just han. Varför just mitt ljus i livet. Det finns inget svar på det. Jag vill och kan inte förstå. Så länge jag kan ska jag därför fortsätta leva min dröm, som jag aldrig vill vakna ifrån. Under hela mina tonår har jag haft den bästa av de bästa, och jag önskar bara att vi ska få så många mer år av lycka tillsammans. Och jag önskar bara att cancern kan stanna, försvinna och aldrig komma tillbaka. För jag vet verkligen inte vad livet är för liv utan mitt allt.

Snart hÄlg

Nu när detta inlägg kommer upp är jag på jobbet, jobbar lång dag idag vilket betyder att det blir en sen kväll ikväll också. Igår la jag helhjärtad fokus på Anna eftersom jag tror hon känner sig lite bortglömd för tillfället… 😦 Hon stod längst bort i hagen (stor hage!) utan flocken och mötte mig inte när jag kom… Tjurig liten prinsessa. Pijano fick följa med in för att stå i boxen och äta lite hö med back on track under kvällen. Jag borstade, kratsade hovarna, sprayade flugspray och myste lite med honom idag bara, så han fick helvila, vilket inte hör till vanligheter.

Anna ska jag ju sätta igång, så red ut på henne barbacka i skogen. Det märktes att jag inte ridit barbacka på henne på ett tag – för gud vilken skillnad! 😀 Nu var hon nästan bekväm att sitta på. Anna. Bekväm. Liksom. What?!? Hon har lagt på sig ordentligt över ryggen och framför allt runt manken. Äntligen!

Vi började med att möta en älg, som vägrade flytta på sig. Jag som tycker älgar är så skrämmande efter att blivit jagad av än när jag var ute och red, dock var det många år sedan, typ… sju. Men Anna vägrade vända, hon typ ”åh, en kompis!!! KUL! :D”. Haha, som när hon förra året gnäggade efter ett rådjur… Men vi klarade oss i alla fall och kunde rida vidare. Klättrade mycket i skritten och hon har blivit så duktig, nu sänker hon sig lång och låg av sig själv i uppförsbackar. Det är även superbra att hon tränar på att gå nerför, då det varit ett av hennes problem, troligen på grund av hennes fysiska problem. Igår gick det väldigt bra! 🙂

Vi travade även en bit och hon var pigg och glad! Sen kände jag att det räckte för henne, vi ska inte gå för fort fram även fast hon ”hållts igång” under sin ”viloperiod”.

Undra om det kan bli bättre än så här?

Livet när det är som bäst och bättre än vad som borde vara möjligt. Känslan när man lever en dröm och aldrig vill vakna. Min ängel, föralltid och ännu längre.

Hiss till SFK!

Jag känner att jag verkligen måste berätta hur nöjd jag är över Stockholms Fältrittklubbs tävlingar och framförallt det underbara bemötandet! Jag har faktiskt på riktigt aldrig varit på någon mer organiserad tävling och jag har varit så nöjd varje gång jag tävlat på SFK. Jag kommer direkt anmäla mig till nästa igen, och jag kan verkligen rekommendera deras tävlingar – 5 av 5 guldstjärnor. Dessutom vill jag verkligen hissa tävlingsledaren för tävlingen i helgen, som verkligen bemötte detta ”påhitt” på allra bästa vis – tack återigen för det! 🙂 Det är sånt här som gör det extra kul att tävla.

Jag fick denna kommentar idag, och det var som pricket över i:t. Jag kommer utan tvekan byta klubb i årsskiftet, jag har aldrig upplevt något liknande från en klubb tidigare. Tack, SFK, hoppas ni arrangerar en ny tävling snart igen då jag väldigt gärna vill komma tillbaka!

Hej bloggen!

Nu är det dags att komma tillbaka till verkligheten, jag har verkligen tagit det så chill jag bara kan hittills i veckan då jag börjat bli sjuk. Jag är i skrivande stund på väg till jobbet, börjar 9 idag – lyx! Från och med nu blir det även träningsschema för hästarna igen, eller ja, lite igångsättning för Anna och lugna, varierande pass för Lillen.

Anna har ju minst sagt kommit i skymundan här nu, men det blir det ändring på, då hon har en lika stor del i bloggen som oss andra. 🙂 Hon har fått ha lite lugna dagar, men det är verkligen på tiden att vi kommer igång då hon troligtvis ska gå både pay and jump och pay and ride i september. Dock ej med repgrimma än hehe… 😉

I förrgår var jag ute och promenerade med Anna, Pijano gick med sig själv och min stallkompis Sara med sin häst. Och igår var min fina vän Issi med ute i stallet och tog lite mysiga bilder när jag lekte med Lillen i hagen – lägger upp dem så fort jag kommer hem från jobbet! 🙂

Blev även intervjuvad utav Hippson igår och den artikeln kom upp imorse på hippson.se. Har även sett att repgrimme-hoppningen har uppmärksammats på Ridsport (där även överdomaren på tävlingen i söndags sagt BRA saker om oss – gjorde mig faktiskt riktigt glad! 😀 ), på bukefalos och Hästmagazinet. Bollen är i rullning…

Bloggkatten

Det är inte bara dem två stora ludna kompisarna som jag skriver om här, som är pälsiga vänner i min familj. Får ju inte glömma min bästa lilla kisse som jag haft i hela 13 år nu. 🙂 Hon är en ganska o-kelig sällskapskatt, men smart och därför tricktränar jag lite med henne, bara för att! Nu är hon presenterad i alla fall, även om hon inte syns här så mycket, så ligger hon bakom kulisserna… 😉 Och Sotis är hennes namn.

Ännu mer bilder!

” Hej Emma! Tack för din fantastiska ritt. Jag fick gåshud och blev totalfast i eran ritt, det var absolut dagens snyggaste, prydligaste och mest harmoniska ritt. Synd att det blev ett ner, hade lätt kunnat se er som förstaplacerade. Det hade ni varit värda, och det hade du varit värd efter allt du gjort för hoppningen i och med detta.  Jag stod som parkeringsvakt så jag hörde när överdomaren sade sitt om repgrimman, hoppas hon fick äta upp sina ord då du red schysstast på banan. Många slet och drog i deras hästars munnar och det är tydligen inte fel med det… Tyvärr fick jag pga mitt funktionärsjobb lite halvroliga bilder då jag var tvungen att lämna lappar till de som anlände, men hur som helst vill jag tacka för inspirationen. Till och med min mamma, som inte alls är för ”alternativ”/bettlös ridning, berömde dig för enormt mjuk ridning och ett fint samspel med Pijano. Tack, tack, tack – du är världens förebild! Amalia Berglöf. ”

Detta fick jag på mailen tillsammans med även dessa helt otroligt fina bilder. Jag vet inte ens vad jag ska skriva, finns inte riktigt ord. Blir så himla glad och detta gjorde verkligen min dag. Tack fina Amalia! Läs hennes blogg HÄR!

Mer bilder!

” Hej! Det blev inte så många eftersom jag är ny med systemkamera, några bra och några suddiga! Men skickar med dom 🙂 Var en vän till mig som länkade ett inlägg på facebook igårkväll ang när du fick igenom det här med repgrimma, så jag satt där och läste igenom lite hit och dit och såg att du skulle tävla idag, så då drog jag upp sambon i morse och sa att vi skulle åka och kika!  Jätte fin ritt verkligen, behövs fler som du! 🙂 Du kan länka till www.kaleredsfoto.blogg.se. Säg gärna till när det blir fler tävlingar där du kör i repgrimma! Skulle va kul och följa dig! Mvh Alexandra”

Detta fick jag på mailen, tillsammans med dessa underbara bilder. Jag har inte ord för hur glad jag blir, tack så jättemycket! Bilderna är alltså fotograferade utav www.kaleredsfoto.blogg.se! Tusen tack!

Filmen, som lovat!

Tyvärr är den av dålig kvalité pga iPhone och långt avstånd, men här är filmen i alla fall!

Första hästen i Sverige som tävlat hoppning med en repgrimma som huvudlag

Nu är det officiellt, att repgrimman nu även finns på hopp-banan. Det känns ganska mäktigt på ett sätt, att börja kämpa för en liten dröm att få igenom att få rida med repgrimman, faktiskt få igenom det och sen även göra det, under den hårdaste press man kan tänka sig. Men ändå var jag så lugn, helt lugn, trots blickar, höga förväntningar och press. För jag satt på min helt otroliga häst, och det finns inget att oroa sig för på hans rygg, han är min andra halva och lika lite som jag vill svika honom vill han svika mig.

Tävlingsdagen började med att överdomaren berättade att hon inte stod bakom tävlingsledningens och förbundets beslut att låta mig starta med det här huvudlaget, och att hon aldrig låtit mig göra det om hon hunnit svara innan förbundet, men var ”tvungen” att låta mig starta eftersom jag fått godkänt av högsta hönsen. Detta gjorde att överdomaren även stod vid staketet till framridningen/framhoppningen med hökögon endast under tiden jag var där inne, sen gick hon tillbaka och ställde sig på banan till min start… Det är ju en konstig slump hehe! 😉 Visst, jag förstår, men det gör ju att man får en väldigt stor press på sig. Jag menar, ska jag behöva vara orolig över att ens få starta om min häst hade blivit minsta lilla pigg? Det ska väl ändå vara på samma villkor? Andra hästar får nästintill skena runt på framridningen, så länge dem har ett pessoabett i munnen…? Nej, nu överdrev jag kanske, men det kändes lite så.

Tur att min häst var så lugn han bara kan vara. Jag menar, Pijano ÄR en pigg och het häst, har alltid varit och kommer alltid vara framåt eftersom han älskar att hoppa. Men det betyder inte att jag har mindre kontroll på repgrimman än med ett bett. Men min fantastiska häst förstod nog precis vad som gällde och var verkligen ko-lugn, och jag behövde inte ens ta ett pyttelitet tygeltag över huvud taget för att behöva bromsa, inte ens det. Han gick precis lika fint som han alltid gör på repgrimman, och man märker direkt hur mycket bättre han trivs, av att slippa ha ett metallbett i munnen. Det är nog faktiskt just därför han är så lugn, för att han trivs. För han behöver ju inte ha någon dragkamp, det finns inget att ha en dragkamp med.

Jag blev så glad över en så fin kommentar jag fick på framhoppningen av en annan ryttare, tack så jättemycket! Hon tog sig alltså tiden att mitt i sin egen framhoppning berätta att hon tyckte att det såg så fint ut, och att hon läst min blogg. Det var verkligen bra att höra precis där när överdomaren stod och tittade. Sen är jag dessutom jättetacksam och glad över er andra fina människor som både varit hjälpsamma idag och sagt positiva saker om oss, det betyder verkligen mycket för mig att höra. Så tack! 🙂

Inne på banan galopperade vi bara runt lite och sen innan startsignalen stod vi bara still och taktiksnackade lite. Jag var verkligen helt i min egna lilla bubbla, och alldeles genomlycklig. Ingen kan förstå hur stort det är för mig att vi faktiskt är tillbaka på banan, trots cancern och månaderna av oro att jag skulle mista min bästa vän. Jag hade förberett mig på att vi gjort vår sista start i hoppning. Så att stå där inne, på den stora banan på Ryttarstadion, som även varit en liten dröm att få rida på, var den bästa känslan man kan känna tror jag. Jag var inte ett dugg nervös. Bara lycklig.

Och tillsammans tog vi oss runt banan utan minsta problem, förutom en tokmiss från min sida. Vi kom i ett mellanläge in i kombinationen, jag red framåt men det gjorde att vi hamnade mitt i hindret. Direkt när jag satt i balans igen hoppade min fantastiska älskade Pijano från stillastående ut ur kombinationen utan att vara i en bom, och jag skrek i princip rakt ut hur duktig han var. Min fantastiska kämpe. Det är nog inte många hästar som skulle hoppat i det läget, jag har aldrig suttit på någon annan i alla fall. Men han sviker inte, och han är otrolig. Alltså fick vi 4 fel på en bana som var och varannat ekipage blev uteslutna ifrån, och endast ett par felfria på 50 starter. Vi låg på placering enda tills de typ två sista ekipagen. Ett ned, vad gör det. Vi var ett idag, vi samarbetade och vi visade att vi kan, att tillsammans klarar vi allt. Och det är en känsla som inte går att beskriva med ord.

Alla otroligt fina bilder i det här inlägget är fotograferade av Julia Hultqvist, tusen tack för det och för all hjälp både igårkväll och idag min fina vän! Och även tusen tack till mamma, Leo och Majken för toppensällskap, hjälp och skjuts! Det kommer film, så fort jag laddat upp den. Och om någon annan har tagit bilder vill jag jättegärna ha allihopa, oavsett kvalité! Så ni får jättegärna skicka till e.csendes@hotmail.com och göra mig superlycklig! Skriver och länkar givetvis fotografen! 😀

Jag älskar dig mer än vad ord kan beskriva

Känslan när man rider ut från banan och tårarna bara rinner. Min fantastiska häst.