Som vanligt… när det kommer till Pijano, finns det inte längre några ord som räcker till. Jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat varje gång jag hör hans namn. Han är verkligen mitt allt. Och den här kärleken jag känner kommer aldrig någonsin gå att sätta ord på. Det är ingen vits att ens försöka.
Det finns kärlek och så finns det kärlek, som man aldrig skulle fungera utan. ❤
Igår när jag kom till stallet låg Anna ner och vilade i sommarhagen. Jag väntade ett bra tag vid grinden, då jag inte ville störa henne, men hon kollade på mig och låg kvar. Så gick fram och satte mig hos henne, mös och kliade lite. Jättemysigt. Pijano stod precis brevid. ❤ Sen så la hon sig för första gången med huvudet i mitt knä… Finaste lilla prinsessan. Tiden bara gick, jag satt nog där ute i över en timme och helt plötsligt hade jag glömt allt vad planering, stress och tid var…
Balsam för själen.
Jag kommer aldrig bli någon bra ryttare. Jag kommer aldrig kunna bli någon toppryttare på världscupsnivå. Det kommer aldrig hända. För jag har, om det är möjligt, för mycket känslor. Jag skulle aldrig kunna se mina hästar som ett jobb. Jag skulle aldrig kunna sälja en familjemedlem om jag så fick miljoner. Jag skulle aldrig kunna bli en sån ryttare. Det var min dröm för några, eller ja – kanske numera många, år sedan. Jag ville bli bäst. Jag ville fightas i de högsta klasserna och tävla. Jag vill fortfarande tävla… men det finns ingenting som mäter sig mot det här.
Det är så här jag vill umgås med hästarna. När det är på helt lika villkor för alla. När man glömmer bort allt som heter både positiv förstärkning, negativ förstärkning, dominans, ”ledarskap”. Jag drömmer inte längre om vinster i de högsta klasserna. Pijano har tagit mig en bra bit på den vägen, han har givit mig allt… i allt. Och under vägens gång har jag ändrats. Min vinnarskalle har övergått till bara… kärlek. Kärlek till hästarna som tagit mig hit, där jag är idag. Det finns inget som mäter sig mot när hästarna själva väljer att vara med mig. Jag säger varken åt dem, eller berömmer dem för det. Utan vi bara är, på lika villkor. Det är en känsla som inte ens går att beskriva.
Att sitta på Kopia, utan sadel och träns och ha Anna med, lös… det är liksom… Allt. Typ allt som betyder något. Lycka. Energi. Livsglädje. Jag låter säkert alldeles tokig, men det är verkligen fantastiska djur. Vänner. Dem har gett mig så mycket. Och det finns inget som känns så bra, som när dem får vara så fria som det bara är möjligt att dem kan vara. Det känns bra enda in i själen. Stunder som dessa finns det inget att skämmas för. För här kan jag, helt säkert säga att dem är lyckliga. Mår bra och är nöjda.
If you love someone, set them free. If they’re come back to you, they’re yours forever.
Mina hästar har aldrig riktigt varit som ”alla andra”. Som ni vet var ju Anna borta i 5 veckor, när hon skulle betäckas och betäcktes… 🙂 Och ifall någon har missat det, är Anna Pijanos livs största kärlek. Han lever för Anna. Anna är hans allt. Och dem har aldrig varit ifrån varandra sen jag köpte Anna i maj 2012 (förutom när Pijano stått inne på klinik i perioder), men alltså, Anna har aldrig ”flyttat iväg” från honom. Han har alltid bara brytt sig om henne. Det har kvittat ifall så 50 andra hästar är runt honom, eller skulle dela hage med honom… han kan ändå inte lämnas i hagen om jag tar ut Anna.
Men när Anna var hos Madde gick ju Pijano med Kopia och Bettan. Och han älskar dem med! Då var det så skönt, för Pijano stannade i hagen med en av dem, när den andra togs ut. Jag trodde verkligen att det skulle vara lugnt att han stannade med Kopia när jag tar in Anna, nu när hon är hemma igen. Men tji fick jag typ… Han blev heeelt galen. Helt tokknäpp. Anna fick minsan inte gå ut ur hagen utan honom. Och återigen ”skiiiiter i om det så skulle varit en miljon andra hästar här – jag ska vara med ANNA!”… 😉 Det slutade med att han halvvägs hoppade ut. Alltså han stod med frambenen på ena sidan staketet och bakbenen på andra. Jag fick glatt finna mig och släppa lös vilddjuret. Sen fick han följa med upp på crossbanan, men jag sa åt honom att han bara fick stå still där, medan jag promenerade Anna… Inga problem, sa Pijano och återgick till sitt lugna, smarta jag igen…
emmacsendes.wordpress.com 