Jag har ridit över 700 hästar

Shetlandsponnier: 17 st.
A-D ponnier: 207 st.
Islandshästar: 13 st.
Fullblod/araber: 57 st.
Varmblod: 71 st.
Kallblod: 36 st.
Halvblod/halvblodstyp: 293 st.

694 totalt.

Alltså. Hajar ni. För några dagar sedan satt jag och räknade på detta. Det är alltså 694 hästar jag MINNS att jag ridit, som jag kan namn/ras/födelseår/liknande om. Huuur sjukt är inte det?! Det är garanterat några jag missat som jag suttit på någon gång, det är ju omöjligt att komma ihåg så många. Eller uppebarligen gör jag ju det, 694 hästar i alla fall. Men ändå. Trodde inte det var över 300 ens. Förrän jag började tänka… Sjuktsjuktsjukt.

2 st av de över 700 hästar jag ridit hehe! 😉

Minns ni alla hästar ni ridit? Hur många, på ett ungefär?

Ett inlägg tillägnat Emelie

Nu kommer jag skriva ett helt inlägg tillägnat min stallkompis Emelie. Höhö. Jag är glad att Emelie finns, för hon är en störtskön prick som jag har roligt med i stallet när vi är där samtidigt. Hon är den perfekta ”stallkompisen” som man får hjälp av, gärna hjälper och rider både ut och på banan samtidigt som. Hon har en liten arabtjej som heter Kopia och något som blivit lite standard är att jag och Emelie planerar att göra något ”seriöst” men det slutar med att vi gör något… ”Inte seriöst”. Haha! 😀

Igår började vi på ett nytt hemligt projekt med hästarna. Säger inte än vilken häst jag tränar med eller vad vi gör – men ni kan nog bli lite chockade över att få veta vad det är… Hihi. Time will tell. I alla fall, jag har väldigt kul med Emelie och vi kan samarbeta väldigt bra tillsammans måste jag säga! I somras krigade vi en fredagkväll med hopp om att lyckas resa upp en helt kvaddad sommarhage. Kämpade på bra hela kvällen men tyvärr lyckades vi inte för det – men det var ett bra försök!

Vi har krigat med att försöka hitta till Skutan. Slutade med att vi red vilse och var mitt i ingenstans. Men det var även det ett bra försök, haha! Och om jag ska berätta något annat så gillar jag att jävlas med henne lite grann. Gårdagens bus blev att skrämma halvt ihjäl henne innan hon ens hunnit ut ur bilen. 🙂

Om man ska dra en kort presentation av Emelie,
så är hon både mamma och fru,
kör en grön bil på fyra hjul.
Har en häst som heter Kopia,
som är mjuk att klia.
Är bra på att klippa hår,
men såvitt jag vet har hon aldrig klippt ett får.
Hon är kul och käck
och kan ibland bjuda på ett mariekex.

Tack för att du räddat många av mina sena kvällar i stallet och för att du är ett kul inslag i vardagen! Ses på fredag?!

Nej, hästar föredrar inte pessoabett.

Haha. Hej. Jag sitter och läser en ”tråd” i en hästgrupp på facebook. Och får bita mig hårt i tungan (eller fingrarna) för att inte börja spy galla, hehe. Och för att jag inte vill ”hoppa på” någon väljer jag att skriva av mig här istället för där. 😉 Jag blir bara så lack. Det är inte mycket som jag inte har med att göra som provocerar mig, eller gör mig irriterad. Men det här gör det. Big time.

Folk som säger/skriver att deras hästar minsan baaara vill ridas med pessoabett, graman, remontnosgrimma eller liknade. Att tillexempel på pessoabett går hästen ”lugnt och fint” men på tränsbett går den med huvudet i vädret. Samma med graman. Och att när hästen rids med remontnosgrimma har den minsan munnen still och gapar inte, men utan nosgrimma bara gapar hästen och är allmänt missnöjd.

Hahahaha. Seriöst. Vad är problemet?! Ni som hävdar sånt här – hur kan ni inte koppla? Ja, hästen går ”i form” med en graman för att den inte har något annat val. Hästen gapar inte med remontnosgrimma för att den inte kan. Jag kan faktiskt garantera att en häst utan nosgrimma som gapar inte tänker ”åh vad jag önskar att någon bara kan sätta på mig en rem runt mulen så jag inte kan gapa, det är vad jag försöker berätta genom att gapa”. Seriöst. Blir både förvånad och ledsen av sånt här bullshit. Ska ni rida med diverse ”hjälpmedel” – STÅ FÖR DET DÅ! Kom inte med såna korkade bortförklaringar. För det låter bara… knäppt.

Så. Nu har jag sagt mitt. Hejdå.

Är detta coolt? Och vad är egentligen bilders betydelse?

Hjälp mig gärna föra en diskussion! Om två lite delade ämnen…

Är det fler än jag som upplever att många, främst yngre, tycker det är häftigt att deras hästar är ”tokiga” och ”svårridna”? Nästintill, eller inte bara det – utan faktiskt gör det, provocerar hästen till att göra något ”dampigt” för att visa hur skicklig ryttare dem är som klarar av sin häst?

Detta är en bild på mig och Pijano tagen i ettan på gymnasiet tror jag, alltså några år sedan. Pijano var i toppform, hade inte ont eller liknande, jag red inte vad jag minns på något oschysst eller provocerande sätt heller, men – analysera gärna bilden! Jag ser att jag skrattar. Jag ser ett kandar, dubbla bett. Jag ser ett dressyrspö. Jag ser inte, men jag vet att jag hade sporrar. Jag ser en häst som har frambenen på riktigt över en halvmeter ovanför marken (syns inte lika tydligt på bilden, men kollar man noga ser man). En jättecapriolle jag vet att många sa typ ”wow – vilken balans hon har, att hon sitter kvar”. Och jag vet, att jag faktiskt var lite ”stolt” över den här bilden, sjukt nog. Det är ju jättesorgligt?

Pijano är en häst med extremt mycket energi, och då menar jag extremt. Innan jag köpte honom gick han väldigt mycket. Väldigt, väldigt mycket. Han hade flera medryttare, reds någon gång till och med tre gånger på en dag. Han gick på ”ridskole-verksamhet”, alltså lektioner, som en lektionshäst. Bara för att jag här, när bilden togs, inte hade kunskapen om hur jag skulle få honom att få göra utlopp av all sin energi utan att ”rida skiten ur honom”, så var det på något sätt… häftigt (?!?!) att han flög lite hit och dit i luften ibland mitt under en dressyrträning som han i andra sekunden gjorde samlade centrerade piruetter… Är det något att vara stolt över? Är det något som faktiskt är vanligt? Att man försöker visa hur ”cool” och ”häftig” ens häst är som har så mycket överskottsenergi att den måste ta ut den på typ detta sätt?

Pijano kan mycket väl bli ”tokig” än idag. Han ÄR en häst som har tokmycket energi helt enkelt. Men i största mån kan han faktiskt få utlopp av energin utan att göra caprioller eller dra iväg i en serie av tokerier. Idag är det inte längre något jag tycker är coolt, när jag faktiskt misslyckats med att låta honom få göra utlopp av sin energi på ett normalt sätt. Det är liksom lite pinsamt. Jag har känt min häst i så många år, och ändå misslyckas med en sån grej. Det är pinsamt att han ska behöva bli jätteexalterad utav att göra något speciellt – det betyder ju att han blir SÅÅÅ glad att han äntligen för göra en viss grej som uppenbarligen är myyycket roligare än det vi gjort senaste veckan, liksom. Där är det ju mitt ansvar, att ALLT ska vara lagom kul. En bra balans mellan allt, liksom.

Blir faktiskt lite ledsen. Fast jag inte vet att han hade ont, eller egentligen var sur eller missnöjd på något sätt. Men att han hade så mycket överskottenergi, som jag inte kunde hjälpa honom att bli av med. Detta är inte coolt. Detta är bara något som man måste ta en funderare över. En ordentlig funderare.

Detta, är samma häst. Med samma energi. Tokig och pigg. Jämför alla uttryck han visar på bilderna, på dessa tre bilder. Visst är de lite lika? Allihopa? Den översta är med ett kandar. Den i mitten med tränsbett. Och denna, med en halsring. Men lite liknande. Något mer nöjd med tillvaron på denna, typ.

Så, vad är era erfarenheter om detta? Stämmer det, att många tycker det är häftigt att deras hästar är ”tokiga”? Är det häftigt? Dela gärna med er av era åsikter!

Och, ett byte av ämne nu. Men det passade så klockrent in på dessa bilder, så jag kan inte låta bli att ifrågasätta lite utav det med. Lite löst, för skulle vilja veta lite av era åsikter innan jag skriver ner alla mina…

Jag vet att en del av just mina läsare är anti vissa grejer. Bett, sporrar, vanlig ridning i regel, typ. Jag har mina åsikter också, och dem kommer jag ta i ett inlägg sen, jag lovar. Men, här är återigen en bild som jag rider med både sporrar och kandar. Och Pijano ser faktiskt mer nöjd ut här än på den på ängen här precis ovan, där jag rider utan sadel och träns – eller hur? Hur är det möjligt? Att han ser ut att trivas mer med tillvaron med ett kandar och sporrar, än på en äng utan utrustning? Jag kan faktiskt säga att det var så också. Det är inte bara ”ögonblicksbilder”.

Och här har vi en med tränsbett och snokrem på nosgrimman. Han gapar, eller tja – försöker gapa, på bilden. Hjälp mig analysera denna, är ni gulliga. Berätta gärna vad ni ser på den här bilden. Så ska jag senare berätta hur jag UPPLEVDE detta tillfälle.

Tror ni att det finns ögonblicksbilder? Tror ni man kan se precis själva helheten utav en bild? Tror ni att tillexempel Pijano kan vara nöjdare med ett kandar än med halsring? Gå lös i kommentarsfältet! Jag har ett smashing inlägg på G, detta hoppas jag bara kan få er lite aktiva och med i diskussionen! Inga åsikter är dåliga åsikter, det är fritt fram – kommentarfältet är öppet för allt, utom påhopp, kränkningar och mobbning.

Nästa repgrimme-tävling…

Jag fick önskemålet att skriva så fort jag visste när nästa tävling för Pijano är, och vart. Och planen är Södertörns Ryttarcenter den 16/11. Jag har facebook:at med René som äger hela anläggningen och är tävlingsledare, och han tyckte jag skulle ringa överdomaren och lägga till att han tyckte det var heelt okej. 🙂 Återigen, jag har ju fått godkänt av förbundet. MEN. Detta eviga men. Överdomarna kan protestera och ge mig startförbud, om jag har oflax. Sen kan jag ju överklaga, och lär ju ”vinna” det, men då är ju redan tävlingsdagen förstörd liksom. Och jag som hyr transport och har det lite ”krångligare” än många andra som tävlar, inte tävlar lika ofta, tycker inte det skulle vara kul.

Jag vill kunna åka på tävling och förbereda oss på bästa sätt, bara ha roligt och verkligen inte börja bråka eller ens diskutera med någon när vi väl är där. Jag har verkligen inga som helst problem med att ta denna diskussion, inte alls, men jag vill inte göra det när jag och Lillen ska tävla, väl där. Därför tar jag hellre en eventuell diskussion innan, och har möjlighet att lösa eventuella problem innan vi åker. Så, jag ska ringa överdomaren och kolla läget. Men jag hoppas och önskar att det blir den 16:e i alla fall. 🙂

Jättekul ifall man möter någon av er, vore så himla kul att få fler ansikten (förutom hästvänner, familj, släkt och stallkompisar som läser hehe 😉 ) på er läsare, ni är ju ändå en del som vet vem jag är – men som jag inte vet vilka ni är! Så jag hoppas att OM ni ser mig på tillexempel en tävling, kom fram och snacka!!! 😀 Jag kan garantera, och det kan nog alla som känner mig också göra hehe, att jag är en av världens mest sociala människor som gärna pratar och lär känna nya människor. Skulle bli superglad! 🙂

Appropå Södertörn, har jag varit där många gånger. Men Pijano och jag har bara varit där en gång tidigare tillsammans, för över 3 år sedan. Och det var när denna filmen filmades. Jag var jättemissnöjd haha, men i efterhand så var jag inte lika missnöjd i alla fall… minns jag. 🙂 Det var lite skillnad på oss då och nu… fast ändå samma vi liksom. Min prins och jag, vi hade bara inte hittat varandra liiika mycket som vi har idag.

Hoppning är det bästa som finns

Jag älskar att hoppa. Högt som lågt, tight som brett, murar som vattenmattor, ute som inne. Så kul. Jag är så bortskämd också. Med att ha två hästar som älskar att hoppa lika mycket som jag. Pijano kommer nog inte ihåg hur man stannar, det finns liksom inte programmerat någonstans för honom. Anna är orutinerad men sååå positiv till att lära sig och göra rätt. Jag skänklar eller driver aldrig. Snarare försöker lugna, på båda två. Lyx! 🙂

I helgen skuttade vi lite bana. Anna var först ut. Hon har inte hoppat bana sen senaste pay and jumpen, vilket var tidigt i somras. I helgen hoppade hon en på typ 15 språng felfritt. Min fina prinsessa!!! 😀 ”Mur”, ”stående vattenmatta” och massor av koner och liknande under hindren. Dessutom en serie – första gången hon hoppade serie hihi. Duktigaste finaste.

Pijano skuttade i halsring. Eller skuttade och skuttade, var ju lite högre än skutt kanske… 😉 Lika underbart fin var han, hoppade lite ”evighetsbana” och bara rullade runt på hindren. Han hoppade tokfint och harmoniskt. Så himla kul. Inget slår känslan när man kommer rätt på alla hinder på en bana utan huvudlag på hästen, det är då man vet att man är det där klassiska ett tillsammans. Världsbäst och världsfinast.

Hoppning är bäst.
Och mina älsklingar är ännu bättre.

Nu börjar dem hitta varandra!

Pratar såklart om Anna och hennes medryttare Debbie! Snart har dem hållt ut i en månad tillsammans ( 😉 ) och nu idag har dem verkligen börjat hitta varandra – så kul! Debbie har lärt sig många av Annas knappar och Anna börjat anpassa sig efter Debbies ridning. Superbra och superkul. Är så glad att jag hittat toppenmedryttaren av toppenmedryttarna! 😀 Idag kände dem på galoppfattning från skritt och gjorde dessutom ett galoppombyte, wiho! Och lite working equitation-inspirerad träning blev det också, med ryggning i vinkel och enkelslalom.

Debbie och Anna för några veckor sen.

Lillen då. Han var crazyyyy idag, haha. Jag tänkte ju påbörja vår karriär i pole bending (mer om det senare) och skulle träna lite idag, tänkte jag… Pppfft, träna?! Jag kan själv och jag är kung, sa nog Pijano om han hade kunnat prata. Han ballade ur fullständigt men vi lyckades med några ”fina” rundor i alla fall… 😉 Glädjen och energin är det inte fel på, hehe. Körde lite ryggning i vinkwl och sidepass över bommar i vinkel också. Gick toppen när han väl gick med på att tagga ner och inte studsa på stället, göra caprioller eller galoppera iväg… Hehe. 🙂 Lille toker, världens bästa trots att det ibland ska gå lite väl fort och lite väl… mycket av allt.

Lillen och jag på WE-tävling i somras.. 🙂

Planerade grejer att se fram emot!

2/11, alltså nu på lördag, ska jag och Anna åka och hoppa klubbtävling, hihi! 🙂 Hon har ju inte vart iväg sen i typ början av sommaren och det var då första gången i sitt liv hon åkte transport till en annan anläggning för att hoppa. Så, hon är väääldigt grön kan man ju säga. 😉 Därför passar det alldeles utmärkt att hoppa 70 cm med henne på lördag, hon har inte hoppat mycket alls nu i sommar/höst. Enda målet är att ha kul! Ser fram emot det väldigt mycket.

16/11 ska jag och Lillen förhoppningsvis åka på en regional hopptävling på Södertörn. Det är tyvärr sista tävlingen för i år, så hoppas det blir så! Inte anmält än, men mamma har godkänt att vara chafför och jag väntar på svar från tävlingsledaren hihi. Hoooppas!

Annars är planen/vad jag hoppas, att i december/januari hoppa någon pay and jump med Anna och gärna Pijano också. Anna ska ju förberedas för lokaldebut någon gång under vt 2014 och Lillen skulle jag vilja hoppa typ 90-100 cm bara för skojsskull hihi. Sen verkar säsongen dra igång igen i februari. Anna hoppas jag kunna gå LB dressyr och 90 hopp under 2014, kanske även debutera working equitation?

Är Lillen så fräsch som han är nu kanske vi ändå går upp en klass igen, det vi hoppat i år har han lekt över hihi. En dröm är att han kanske kan få göra en comeback på arab-SM 2014. Men det är somsagt ett ”dröm-mål”, allt på vägen är numera en bonus. Det enda viktiga är att han mår bra och är lycklig. Att vi nu bara kan rida med repgrimma förstör ju tävlingarna i andra grenarna, som dressyr och working equtation. Synd, för annars hade vi startat även medelsvår dressyr och svår WE, men reglementet sätter stopp. Hade även velat starta western faktiskt! Pole bending och barrelrace – hade varit/är paradgrenar för Lillen.

Hoppet är något jag aldrig kommer tillåta mig själv att tappa. Fuck cancer. Och något jag kommer önska mig i julklapp är en helgkurs för världens överlägset bästa hopptränare Erik Berggren. Jag har mailat med honom och ev. ska han ha kurs på Stall Wiad i februari. Jag hoppas! Har inte tränat för honom sedan början av 2010 tror jag det var och det finns ingen annan tränare i världen jag hellre vill träna för. Är det två dagar brukar det ju vara markarbete/småhinder ena dagen och banhoppning andra. Kanske Anna kan gå första dagen till och med.

Tja, jag är allmänt glad och taggad. Detta gör min vinter betydligt bättre och gladare i kylan och mörkret. Så hoppas vi kan få lite tur och att 2014 kan bli ”vårat år”. Utan skador, sjukdomar och annat. Det är min dröm och hoppet är det sista som överger.

Haha, avslutar detta inlägg med en bild på mupp-trion från förra vintern!

För en vecka sen…

… dressyrtränade mina hästar för Isabella Mongelli. Men jag glömde helt bort att skriva det, hehe. Debbie red Anna – dem var först ut. 😉 De tränade på grunder och att hitta lugn takt i skritten och traven. Jag såg inte så mycket eftersom jag skulle göra i ordning Pijano, men jag red i alla fall fram Anna och då kändes hon fin. 🙂 Så det verkar som det gick bra i alla fall!

Pijano var fantastisk, dansade fram. Vi tog lite delar ur Msv-program, lite byten, öppnor och slutor. Han var såååå fin. Så det var toppen, och jättekul! Han har aldrig haft en ”dålig” träning för Bella, haha. Vi måste komma igång (allihopa 😉 ) och träna lite oftare, nyttigt och superkul. Även fast Pijano bara kan gå med repgrimman eller helt utan huvudlag så är det lika kul att dressyrträna för det. Pijano går ju lika bra, om inte bättre, på repgrimman som kandar… Det är ju bara tävlingsplanerna som får ligga på is… 😦 Tills vi fått igenom att tillåta bettlöst på tävling, hehe!

Lillen efter träningen. 🙂

Om mig som ryttare/hästmänniska

* Jag rider mjukt, helt – mjuk hand, skänkel och sits och tycker att motsatsen till vad ridning går ut på är att bli svettig.

# Jag har på senare år blivit lite ”höjdrädd”, troligen för att jag inte hoppat högt, ordentligt, på så länge. Över 1,20 tycker jag är höghus – men hoppar väl ändå om det ”krävs” haha. För några år sedan hade jag inga problem med att hoppa typ 1,60 med en häst på 1,54…

* Jag blir, kan jag med handen på hjärtat säga, aldrig rädd eller nervös, vad det än är för häst jag sitter på, och situation som uppstår eller tillfälle, typ tävling. Detta på både gott och ont.

# Jag har blivit för bortskämd med mina superkänsliga och kvicka hästar att jag tappat förmågan att kunna rida motsatsen på ett bra sätt. Tidigare har jag fixat det ”lika bra” som på en het häst, men sitter jag nu på en (vuxen utbildad alltså) häst som t.ex inte tar galoppfattning blir jag typ… Ööööh… vad är det här för något jag sitter på?! Haha.

* Jag älskar att jobba med unghästar, på alla sätt och vis. Dem är oftast oförstörda och blir vad man gör dem till. Det bästa som finns! Både att träna från marken, rida in och utbilda. Har ju ridit in en hel del nu faktiskt – lika kul varje gång! En dag ska det vara min egen… 🙂

# Det jag måste jobba på mest är mitt tålamod. Alltid. Det går bra så länge jag inte är, exempelvis, stressad, men det ska vara topnoch alltid, ju…

* Jag ”tål” inte ouppfostrade hästar. Det är aldrig okej att en häst går rakt på mig eller buffar på mig, när jag inte ”förtjänar” det. Aldrig. Därför tycker jag det är lite jobbigt ibland att hantera andras hästar, om de är ouppfostrade. För det är liksom inte mitt jobb att uppfostra dem, och egentligen knappt säga till dem, för är de inte lärda/vana vid det – att dem inte får gå på människor t.ex, blir det ju förvirrande för dem…

Always and forever.

Hejhejhejhallå

Sämsta-bloggaren.com, jepp! Tack för att ni kikar in ändå! 🙂 Jag har varit sååå trött varje kväll den här veckan, så har inte ens slagit på datorn. Men i helgen blir det fullrulle på bloggen och dessutom ska jag försöka tidsinställa inför nästa vecka om detta trötthetsmode skulle få för sig att slå till igen… 😉

Hoppehästarna

I tisdags ställde jag fram lite travbommar på voltspår, varannan upphöjd, och två små ”bockar” alltså som typ sockerbitshinder på långsidorna (travbommarna var på en kortsida). Började rida Anna som var lite uppe i varv eftersom hästarna i hagen brevid ridbanan kutade runt och lät, haha. En liten minishettis smet dessutom, och in på ridbanan. Och Anna är livrädd för småhästar… Men det är bara att vänja sig liksom!

Hon var jättepigg på framridningen, ville bara springa. 🙂 Sen på travbommarna slarvade hon lite först eftersom hon koncentrerade sig mer på ponnyer än bommar. Men det löste sig fint ändå. Galoppera ville hon väldigt gärna göra, hann knappt göra en fattning innan hon galopperade iväg haha! Bockarna gick bra, lite ofokus ibland men hon bjöd fint och var pigg och glad. Väldigt pigg till och med. Själva övningen var att hoppa en bock, bryta av till trav, trava över bommarna och fatta galopp igen. Något Anna behöver träna på, och det gick väldigt bra utefter omständigheterna.

Pijano red jag barbacka med halsring och gjorde samma övning haha… Han var pigg och glad men tyckte nog att ”hindrena” var alldeles för låga eftersom han flera gånger skulle busa till det lite och hoppa typ 1 m över dem, så matte som sitter barbacka för kämpa lite… 🙂 Lillen då. Fräsch som sjutton känns han, så det är jättekul. Tar tillvara på varenda sekund med min prins. Och det är såå mycket roligare att ha lite bommar och sånt på banan när man måste rida lite seriöst… 😉

Bloggtips

En blogg jag läst länge (jag läser knappt bloggar pga tidsbrist hehe) är faktiskt Julia Lundgrens. Jag har sätt hennes ponny ett par gånger på tävlingar genom åren och han är sååå fin! Drömponny, helt ärligt. Julia rider dessutom väldigt noga och snyggt. Och jag vill ge en stor eloge för att hon kämpar på och skiter i, vad jag märkt, negativa kommentarer om att hon är för lång för sin ponny. Hon kör sin grej – och gör det jäkligt bra. Framgångsrikt ekipage som är värt att se, så jag tipsar om att gå in på hennes blogg och dreggla lite över fantastiskt vackra Niels och se och lär lite!

Hennes blogg hittar ni HÄR.

Lite tisdagssnack

Tjenamors! 🙂 Sitter just nu på bussen påväg till stallet. Är fortfarande trött efter igårkväll, haha. Världens jobbigaste måndag typ, tror aldrig jag uppskattat min säng så mycket helt ärligt. Efter jobbet åkte jag direkt till stallet och började fixa hagen mina hästar ska byta till. Gick runt hela och drog upp tråden, och fick även köra en lagning al’a Emma. Det gick fint, men tog lite tid. Sen fick jag leta fram hinkar och konka upp dunkar till hagen… Seeegt… Jaja. Mockade sen båda boxarna, fixade allt hö/kraft/vatten och så vidare. Red Lillen. Borstade och pysslade med Anna som fick vila.

Sen skulle jag flytta den förbannade höhäcken som fortfarande hade massor av hö i sig eftersom mina hästar inte hunnit äta upp det… Och det var seriöst det värsta jag gjort på mycket länge. Och det mesta jag svurit på väldigt länge också. Kallade höhäcken så mycket fula ord att jag nästan måste gå och bikta mig, typ. Haha. Jaja, nu är det gjort i alla fall. Och hästarna får en väääldigt stor hage, bara mina två. Allt gräs ni ser här på bilden nedan är hagen…. Baoutastor.

Sen hade jag kvällsfodringen. Och cyklade ”hem” i mörkret och regnet. Yay. Om någon inte tror att jag älskar mina hästar vet jag inte vad jag gör… 😉

Hur Anna fungerar som ridhäst

Som jag nämnt tidigare, finns/fanns det en del fysiska problem hos Anna. Allt hör dock ihop, och till 99% säkert är det något som hon inte fötts med, utan som har kommit senare. Det är troligtvis så att hon vad veterinär, equiterapeut, massör och kiropraktor tror, att hon först måste ha gått omkull eller likande. Mycket troligt, eftersom jag hört flera historier om att hon gjort det tidigare. Då har hon troligen i alla fall fått en fraktur på en ländkota, som skjutits fel och med åren växt fast snett igen. Detta har gjort att alla kotor i ryggen har ”förskjutits” lite, och det blivit typisk kissing spines, att tornutskotten går ihop mer än på en ”frisk hästrygg”. Samtidigt som hon blivit sne i bäckenet och därav avlastat ena bakbenet och har då även en troligtvis kronisk liten rörelsestörning. Av detta påverkades ju även SI-led som blev inflammerad och lite annat, hehe. Som ni ser, låter det inte så jättebra.

Men det fungerar ändå. Och enda anledningen till det är muskulaturen. När hon bär sig med magmuskler och ryggmuskler ”stödjer” ryggen och gör att tornutskotten vidgas lite. Hon har satt muskler bak som gör att hon orkar bära sig korrekt och röra sig ordentligt med bakdelen. Det är något som måste byggas, och hållas, i resten av hennes liv. Annars kommer hon troligtvis inte hålla. Jag har jobbat upp henne väldigt, väldigt långsamt. Hon sattes på rehabprogram i princip direkt när jag köpte henne. På 6 månader av uppbyggnad från grunden, eftersom hon inte ens hade en grundmuskulatur. Endast skritt på plan mark i flera veckor. Sedan pyttelite, stegvis ökande i träningen med lite backar, lite mer ”jobb”, liksom. Sen började vi med 1 minuts trav rakt fram en dag i veckan. Ja, ni förstår, vi gick väldigt långsamt fram.

Det enda jag fått höra som jag verkligen ska tänka på är att hon aldrig får vila  helt. Alltså, hon kan få lugna perioder men aldrig ställas av helt mer än ett par dagar på sin höjd, för att musklerna får aldrig brytas ner. Något jag fått lite gratis på vägen är till min lycka att Anna ofta rör sig mycket på egen hand, i hagen. Alltså hon står inte still hela tiden och stelnar till. Hon tar gärna ett morgonrace, ett lunchrace och ett eftermiddagsrace i hagen. Och sen rids oftast på kvällen. Alltså, hon rör på sig alldeles perfekt mycket.

Sen har mycket varierad träning i rätt mängd varit nyckeln till en fungerande ridhäst som inte har ont, utan kan tränas som hennes psyke behöver. Tömkörning, körning med tyngre vagn i skritt, skritt i vatten, mycket lösgörande skrittjobb, klättring i skogen, löshoppning, cavaletti, och när hon byggt upp sig lite mer – galoppträning. Det viktigaste har varit att hon gått i en så bra, låg form som möjligt, för att jobba upp ryggen. Hon rids därför ”alltid” i en bra form, alltså ”får” inte springa med huvudet i vädret och sänkt rygg. Inte bygga fel muskler.

Så, tja, idag fungerar hon. Det är ju aldrig någon garanti hur framtiden kommer bli, men hon har byggt på sig så bra att hon inte ska påverkas av sina fysiska problem så länge hon hålls igång. Detta har gjort att även hennes ”dumheter” försvunnit och hon har blivit en helt annan häst, faktiskt. Tidigare kunde hon knappt skritta normalt och slappna av var det inte ofta hon gjorde. Hon kan dock givetvis bli spänd fortfarande, men det går åt rätt håll – helt klart. Det som känns skönt är att hon inte är född med dessa problem, ifall jag kan uppfylla min dröm om att betäcka henne en dag. Alltså, det bör inte vara något som kan påverka en avkomma. Anna har en fin modell förövrigt, tycker jag. Det enda är väl att hon är lite knipt under knäna fram, men en ”helt perfekt” häst går nog ändå inte att hitta. Anna har dessutom ett hjärta av guld och en kämparglöd av stål, helt ärligt. En fantastisk häst på alla sätt och vis.

Så, detta är ett kapitel vi har lämnat bakom oss nu. Och det är jag väldigt lycklig över. Mitt mål med Anna var aldrig något speciellt egentligen, utan bara att hon skulle vara lycklig och må bra. Och det verkar hon göra, måste jag säga. Hon är en snäll och harmonisk individ som verkar älska livet, faktiskt. Min fina lilla prinsess-häst. Våra mål nu, inte för att det gör något om vi inte skulle uppnå dem, är att under nästa år tävla lokalt i både hoppning och dressyr. Kanske hon även kan gå working equitation i framtiden? Tja, time will tell. Sen vill jag ju betäcka henne, det är en utav mina högsta drömmar. Att få en avkomma efter henne, föda upp en egen liten älskling som aldrig ska få några dåliga upplevelser, aldrig ska behöva må dåligt eller bli förstörd. En oförstörd individ som skulle få det bästa av liv jag kan ge. Och som skulle få stanna hos mig livet ut. Åh, vad jag vill. Och önskar. Och hoppas.

Svar på kommentar – sporrar och spö

Kommentar: ”Så himla bra skrivit! Har dock en fråga till dig. Det känns som om du är emot sporrar och spö, varför?
Rider själv min häst i hoppning och har spö men jag slår aldrig min häst utan spöet är en förstärkning alltså det räcker att bara peta och då menar jag bara nudda hästen och hästen gasar på. Tyvärr tror många att folk som rider med spö slår sin häst men så är det inte i alla fall. Hoppas innerligt att du får igenom att man får rida med bettlösa alternativ på tävlingar.”

Svar: Först och främst, tack så mycket! 😀 Men, till frågan. Mycket riktigt, ja, jag är helt emot det ”traditionella” användandet av sporrar och spö. Speciellt i hoppning. Jag själv har dumpat mina sporrar i träningen med mina hästar sedan ett bra tag tillbaka, vet inte ens vad alla mina typ 6-7 par sporrar jag äger/ägt har tagit vägen sedan jag sa upp kontraktet på unghästen jag hade. Helt ointressant för mig, med andra ord. Jag har typ säkert över 20 olika ridspön, även hoppspön, som verkligen aldrig används. Dressyrspön använder jag dock. Oftast inte i ridningen, men det händer det med. Min häst Anna är det ingen idé att ta upp här ens, för hon är så spörädd att det enda jag gör med spön i närheten av henne är att försöka vänja henne och få henne att förstå att spöt inte är något farligt som gör ont.

Pijano tränas i princip alltid med spö från marken, alltså i ”frihetsdressyr”, trickträning och liknande. Det är för att han ska förstå och se mina signaler, då han kan så pass mycket att det skulle bli svårt att få in allt med endast kroppsspråk. Tillexempel höjer jag spöt olika högt och fort för inkallning i olika gångarter, och liknande. Jag kan även använda det när jag rider honom utan utrustning, mest för att kunna hjälpa honom att förstå lite lättare ifall det blir en miss i kommunikationen. Ibland har jag det när jag tränar dressyr också. Spöet för Pijano betyder samling. Duttar jag det, yttepyttelite på rumpan till exempel i traven, lägger han in svävmoment/passage. En liten fuskhjälp med andra ord, då han egentligen gör det endast med sitsen också… 😉

Men jag har aldrig, ALDRIG använt spöet som framåtdrivande hjälp. Alltså, rent teoretiskt, skulle jag lägga på spöt hårdare på rumpan skulle Pijano troligtvis tvärstanna. Han ser inte spöt som något man går ifrån, utan kommer till. Om jag slår ett långspö hårt i marken kommer han i galopp, liksom. Han är inte det minsta rädd, eller har respekt för spöt så. För jag använder det inte som straff eller framåtdrivande hjälp, utan endast som en förlängd arm – just det där typiska uttrycket, men som faktiskt är sant. 😉

När Pijano ser att jag tar upp ett spö, ser han faktiskt väldigt glad och intresserad ut eftersom han kopplar det till träning och lek. Det låter kanske lite konstigt, men det är så. Jag kan försöka få någon att filma någon gång, så ni får se vad jag menar. Och detta tycker jag självklart är okej, med spön, annars hade jag ju inte använt mig utav det. 🙂 Men annars är jag lite delad i frågan… Jag kan faktiskt tycka det är ”bättre” att lägga på spöt en gång än att sitta och banka, banka, banka hästen med skänklarna i magen. Men, det ska ju inte vara något av dessa grejer som behöver användas egentligen ju… Men just det traditionella hoppspöt tycker jag är en urusel uppfinning. Jag mår lika dåligt varje gång jag ser folk på tävling smälla till sina hästar på bogen. Alltså, man ska inte slå hästar alls – men PÅ BOGEN tycker jag är helt askonstigt rent utsagt… Typ tippning, innan hinder, alltsö… öh… Ska kanske släppa just det, här, så det inte blir ett inlägg som tar 20 min att läsa.. hehe… 😉

JAG personligen tycker att dressyrspön som används på rätt sätt är helt okej. Hoppspön har jag själv ridit med i många år på olika hästar, dock aldrig Pijano, och idag är det något jag tycker man ska kasta i soptunnan. Sporrar, även dem. Faktiskt. Bullshit att hästen trivs bättre med dem som kan ge smååå hjälper – man kan väl ändå ge små hjälper utan dem också!? Eller? I dressyr måste du ju ha sporrar, i vissa klasser i alla fall. Och det är anledningen till att jag tidigare har ridit med sporrar på Pijano. Aldrig på hopptävling dock. Jag gör det inte längre, för det ska inte behövas och behövs inte. I hoppning ska det verkligen inte behövas varken sporrar eller spö, man ska inte behöva tvinga hästen över hindrena – för om det är så bör man enligt mig inte tävla sin häst. Det är bara… synd om hästen. Faktiskt. Men, det är min åsikt på det hela. Alla får såklart göra som dem vill, och det gör dem ju oavsett vad jag tycker… 😉 Men detta är MINA åsikter, och ja – i det stora hela är jag alltså emot både sporrar och spö, om de används som framåtdrivande hjälpmedel.

Våran 6:e vinter tillsammans

”Det här året har varit väldigt varierande. Det började med att jag gav upp allt, men kom på fötter igen tack vare dig. Jag hade lovat mig själv att kämpa vidare med dig. Det var inte för att du var min allra bästa vän, utan för att jag lovat att kämpa vidare. Jag fick lite bakslag ibland och ville ge upp allt, och allt som har med hästar att göra, men sakta kom du krypandes närmare och närmare mig. Jag insåg aldrig riktigt vad vi byggde upp förrän långt efteråt. Jag förstod inte att vi höll på att bygga upp något obrytbart. Jag kämpade med ridningen på dig, men du kämpade inte direkt. Men utan att jag märkte det förändrades du sakta. I början lyckades du till och med bita mig i huvudet en gång när jag sadlade, inte hårt, men ändå. Du var helt ointresserad av mig och vad jag gjorde, du tyckte inte jag skulle komma där och bestämma. Du kunde bara sådär vända rumpan åt mig och ignorera mig helt.

Men det jag inte märkte var ju att allt det där försvann. Samtidig som vi började köra ihop oss mer och mer i ridningen och då och då, ytterst sällan, kan jag faktiskt säga att vi var ett. Och dessa stunder kom allt mer ofta, särskilt i hoppningen. Dock litade jag inte på dig till 100 %, hur bra du än gick. Det gamla satt kvar i hjärnan, när du stuckigt helt okontrollerat och tappat fäste vilket kunde slutat riktigt illa. Det var så otroligt många gånger jag kände att jag inte hade någon kontroll alls. Men vi kämpade på, med träningar och tävlingar. Och du blev allt mer social mot mig, och ville stå och kela – dock bara på dina villkor. Det gick framåt, något ridpass bakåt men ändå bestämt framåt hela tiden. Sen fick jag den frågan som jag aldrig ens tänkt i mitt huvud innan, om jag ville köpa dig efter sommaren. Då förändrades allt i min hjärna, jag ville inte förlora dig till något pris.

Allt blev annorlunda när vi flyttade till det stall vi står i nu. Vi kom varandra mycket närmare och du var min bästa vän, jag gjorde allt för dig. Sen åkte du iväg. Till Österrike. Jag saknade dig så otroligt mycket under den tiden, det var då jag verkligen kände hur otroligt mycket du betydde för mig. När du kom tillbaka var det som att allt var bestämt – det var du och jag. Allt hade förändrats. Ett par skador uppkom, och försvann igen. Hela tiden var jag vid din sida. Ingen av oss tyckte det var kul att inte göra någonting, men det gjorde inte så mycket. Vi gjorde annat, tränade trick bland annat. Och att du var så lättlärd! När du började kolla efter mig vart jag än gick och höll hela tiden ögonen på mig, blev jag helt varm inombords. Det jag ville ha var ju bara din kärlek, inget annat. Och en dag, efter jag legat inlagd på sjukhuset och precis fått åka hem, gick jag ner till sommarhagen. Jag kunde inte gå så snabbt, men du hörde mig snabbare. Och för första gången la du av ett riktigt glädjeskri efter mig och skyndade upp till grinden där du bara stod och väntade. Sen la du huvudet på min axel och bara stod där minut efter minut. Det var en stor grej för mig den dagen. Jag hade aldrig hört dig gnägga innan, inte ett sånt gnägg – aldrig.

Efter det kom du alltid, du gnäggade glatt när du såg mig och dundrade upp till grinden. Vissa dagar blev du så glad att du satte upp tempot och la av hela serier med bocksprång. Det var det finaste du någonsin gjort för mig – visat att du saknat mig och ville vara med mig. Du gnäggade när jag kom in i stallet och följde mig som en hund vart jag än gick. Men något ännu finare var när du la dig ner, mitt i ridhuset. Du som aldrig ligger ner, alltid vill ha koll på allting. Det var den största gåvan du gett mig då. Och du har fortsatt att chocka mig gång efter gång. Vad kommer hända sen? Nu är du min allra bästa vän, och jag skulle på riktigt offra mitt liv för dig. Jag skulle inte ta ett steg till utan dig vid min sida. Och nu kan jag nästan få säga att du älskar mig också, det är iallafall vad du visat mig. Vad kommer då hända i framtiden? Det är ju helt otroligt vad vi kommer få för relation om några år – om detta har hänt på bara ett enda år.. Jag bara längtar. Att få utforska allt, att få göra allt. Med dig. Bara dig. Jag tror 2010 kommer bli vårat år, jag har en känsla av det.

Men oavsett vad som än händer kommer det alltid vara du och jag, genom eld och vatten, land och hav. Alltid vi två. Inget annat spelar någon roll längre, jag vill ha dig, bara dig. Det är du som får mig att andas.”

Detta skrev jag år 2009, på bloggen jag hade då. Blir alldeles… sentimental och rörd. Det är om Lillen, och just meningen som är fetmarkerad gör mig liksom lite.. rörd. Jag menar. Nu har det gått 4 år sedan dess. Och idag har vi fått utforska så mycket. Och hittat hem. Home is wherever I’m with you. Tänk om vi aldrig hade hittat varandra. Undra vart jag hade varit då, vem jag hade varit då. Jag hittade min pusselbit som fattades, min själsfrände och min mening med livet. Virgio Pijano. Och nu ska vi precis ha en 6:e vinter tillsammans, jag och min största första kärlek. Always and forever.

Jag och Lillen år 2008. ♥

Första steget på vägen

Precis som ni fick följa vägen mot att få tillstånd och tävla med repgrimma, kommer ni självklart få följa hela denna resa, hur den nu än slutar. Sidan har varit uppe i mindre än ett dygn och över 1000 har gillat. Jag är så glad! 😀 Drömmålet med denna sida är att få 6000 likes, då det då blir majoriteten mot SvRF:s facebooksida. Majoriteten brukar, i alla sammanhang, vara starkast. Och det vi vill kommer ju inte drabba någon annan, så det är liksom inget som går att vinna eller förlora på. Jag vill bara att bettlösa alternativ ska bli tillåtna, på främst dressyrtävlingar – där det är så himla strikt.

Jag kan numera bara rida med repgrimma som huvudlag på min ena häst, Pijano. Annars utan någonting. Detta är för att han har en stor växande tumör precis där vanliga träns, hackamore och liknande sitter. Detta är givetvis något som ses med blotta ögat, och inte bara en ”ursäkt”. Varför jag ens vill få igenom en regeländring är ju för att jag kom på att vår tid på tävlingsbanan i alla grenar förutom hoppning, om inte det nu förbjuds ändå med att jag kan rida med repgrimman, är över. Och inte för att vi inte kan tävla mer, utan för att det enda huvudlag som faktiskt fungerar numera inte är godkänt. Det känns ändå sorgligt eftersom vi tävlat upp till MsvB dressyr och inte känner oss ”färdiga” än. Det är oklart hur mycket mer tid vi ens har, med en sådan sjukdom finns inga garantier. Därför känner jag att vi inte har något att förlora – jag kommer kämpa för detta, med all min lediga energi. Och jag kommer inte ge upp i första taget.

Jag är ju inte ensam, uppenbarligen. Det finns så många, så himla många, som sitter i likande sitsar. Som har häst med problem med munnen, eller likande som gör att hästen inte trivs på bett. Varför är det inte en självklarhet att man då kan välja ett bettlöst alternativ? Jag vet så många som inte tävlar av den här anledningen, och det är ju synd att sporten inte kan passa alla. Sen finns det dem som tycker det är moraliskt fel att ha ett metallbett i sin hästs mun, och jag förstår dem, och det borde även det då vara en valmöjlighet på tävling. Jag själv båda rider och har ridit med bett, kandar och liknande, MEN nu fungerar det inte längre på Pijano. Då vill jag kunna anpassa utrustningen efter hans behov och låta honom gå med det han kan gå med. Visst, jag hade kunnat sluta tävla. Men vi älskar det. Och det jag ifrågasätter är nog mest varför det inte är okej. Det är vad jag vill ha svar på. För hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte förstå.

Vi är inte ute efter att försöka förbjuda något, eller ”förstöra” för någon annan. INGEN som vill rida med bett och gör det, påverkas ju. Varför kan inte vi som inte vill eller kan få tävla också? Varför är det inte valfritt? Fortsättning följer, helt enkelt.

Snart hörs vi igen, förbundet!

Prinsessan!

Såå glad. Flera gånger har jag nu fått möjlighet att positivt förstärka att Anna lägger sig och ligger kvar. Bara så här ”långt” var jag tidigare beredd på att typ… aldrig komma med henne. Jag har lärt flera hästar att ligga ner på kommando, men Anna är inte lika ”simpel” som andra hästar. Hon är alldeles för osäker och stressad mentalt för att hon bara så där skulle lägga sig ner, liksom. Hon har länge tyckt att bara buga är… för mycket liksom. Jag förstår att folk undrar hur det kommer sig att Anna bara kan ett fåtal trick medan Pijano kan nästintill hundratals och jag ofta lär in buga med ”nya” hästar på ett par försök över ett par dagar, men Anna som jag nu haft ett tag ”knappt” kan det.

Men det är just för att hon är lite förstörd på ett sätt. Det är mycket hon inte är redo för än, även om hon känt mig sedan början på 2011. Det kommer ta tid. Hon kommer troligtvis aldrig komma lika långt som Lillen av en simpel anledning – jag kommer aldrig tvinga henne till något hon inte är mentalt redo för. Och hon kanske aldrig blir det heller, men då får det vara så. Jag ska jobba för att hon en dag ska känna sig så säker med mig att hon vågar ta för sig, vågar vara med på allt och tycker det är kul. Som Lillen, han är lika trygg med att ligga på sidan så länge jag är med, hemma i sommarhagen som i ett nytt ridhus med hundratals personer i publiken. Så länge jag är med, är han trygg.

Men, jag vill i alla fall berätta att jag här om dagen fick tillfälle att försöka vänja in ett kommando för att lägga sig ner, eller som en signal som hör ihop med ligg – jättemysig och positiv situation. Jag var snabb när hon var på väg att lägga sig och gjorde tilltänkta signalen, och hon la sig även fast jag ”störde” henne och stod brevid! 😀 Det är ett stort steg för oss. Även om hon aldrig lär sig att ligga ner på kommando, som ett trick, är det fortfarande en underbar känsla att hon kan lägga sig ner och trivas med det i mitt sällskap.