Tack!

Ni är fasiken fantastiska, ni läsare!

www.emmacsendes.com

Följ gärna, gärna, gärna med hit! Nytt projekt. Tids nog får ni veta vad… hoppas vi ses på http://www.emmacsendes.com! 🙂

Tacksam för livet

Jag tror faktiskt att min ”bloggkarriär” verkligen börjar komma till sitt slut… Jag känner mig omotiverad, trött på hela designen (och orkar inte göra något åt det eftersom jag inte är speciellt duktig på sådant, hehe), och… tja, ni märker ju. Senaste året har faktiskt bloggen inte varit en bra blogg. Och jag gillar inte att göra något halvhjärtat. Jag får fundera på detta lite, tror jag.

Jag är så tacksam för livet. Just idag känns mitt liv nästan för bra för att vara sant. Jag trivs så bra här, på Södermalm. Jag är så glad över mitt jobb. Jag är så glad över mitt körkort, som ger mig så mycket frihet. Jag är så lycklig över hästarna. Bettan är så fantastisk, och än är hon kvar i alla fall. Anna är min prinsessa och i hennes mage ligger en till liten prins eller prinsessa. Och Pijano. Min älskade, finaste, bästa vän i hela världen har fått ännu en chans. Vi kämpar. Dagarna, veckorna, månaderna går i 180. Och om jag vill stanna tiden? Ja. Fast ändå inte. Just nu är jag bara så tacksam… för livet.

Veckoplanering

Anna.
Måndag – Skritt, asfalt/grusväg.
Tisdag – Lös på ridbana/gräs.
Onsdag – Skritt, skogen.
Torsdag – Promeneras i skogen.
Fredag – Skritt, asfalt/grusväg.
Lördag – Trickträning/skritt ute/skogen.
Söndag – Skritt, skogen.

Bettan.
Måndag – Skritt, asfalt/grusväg.
Tisdag – Skritt och lite trav, gräs.
Onsdag – Skritt och lite trav, gräs.
Torsdag – Skritt, asfalt/grusväg.
Fredag – Vila.
Lördag – Skritt, asfalt/grusväg.
Söndag – Skritt, skogen.

Vår sista chans

Jag får så mycket frågor… Folk som bryr sig, vill veta hur det går… Vad som händer och hur det kan hända. Idag har det gått 226 dagar. Eller 5424 timmar. Eller 325440 minuter. Eller 19526400 sekunder. Och varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av dem har jag fasat. Sorg. Smärta. Förtvivlan. Och hopp. Kärlek. Lycka. Vi har kämpat, tillsammans. I 33 veckor. I 8 månader. Så mycket kärlek.

Jag tror inte längre att han kommer kunna bli bra. Faktum är att han inte blivit bättre, på hela sommaren. Han har ont. Men han kämpar på. Inte en enda gång har jag sett att han börjat ge upp, i hans ögon. Inte en enda gång. För han skulle aldrig ge upp. Han har den där livsglädjen vi alla borde lära oss av. Och hur mycket det än är försvarsbart eller inte, kommer jag heller aldrig kunna ge upp. Jag kommer aldrig kunna ge upp på min bästa vän, på min största kärlek och mitt ljus i livet. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, tänka mig ett liv utan honom.

Vi har växt tillsammans. Han har stått vid min sida genom sorg, rädsla, oro, förtvivlan. Och fram för allt genom lycka, eufori, livsglädje, hopp och kärlek. Han har gjort mitt liv fullständigt. Så många år, så mycket lycka. Så mycket minnen. Och varje steg på vägen, har han tagit med mig. Genom allt, och alltid. Ibland slår det mig att han är för bra för att vara sann. Jag trodde inte jag kunde känna så här starkt, för någon, någonsin. Han är mitt liv. Och jag kan inte förstå hur livet kommer fungera utan honom. Det finns inget mer jag önskar än att han ska få leva resten av sitt liv utan smärta.

Jag har, och kommer alltid göra allt för honom. Jag är evigt tacksam till min mamma, som hjälper mig. Som gör det möjligt att veta att man gjort, gör och alltid kommer göra allt. Kärlek har inget pris. Men resten av hans liv kan inte var så här. Det är inte det jag vill, när jag vill ge honom allt. Han har ont. Det blir inte bättre. Hoppet som funnits där, börjar sakta rinna ut. Jag är så rädd, att dagen jag fasat för snart inte går att skjuta upp längre. Jag har aldrig varit så här rädd, i hela mitt liv.

Han har nu varit ute, i en helt fantastisk hage med ängar, skog, berg och vänner, hela sommaren. Fast han egentligen skulle stått på boxvila. Och jag är så lycklig, för det. Jag har sett så mycket lycka. Livsglädje. Men smärta. Och för några dagar sedan var det värre än jag trodde. Han kom inte upp, när han låg ner. Han kunde inte stå på benet. Han hade inte längre den där extra kraften. Han såg mest hjälplös ut. Och han har förändrats. I början på sommaren var han nöjd med livet som vildhäst, han var mer vild än tam, och jag lät honom vara det. Med en sån lycka. Hoppet var starkare än någonsin.

Nu tyr han sig mest bara till mig. Han trycker sitt huvud mot mig, och bara står där. Så stilla. Så mycket kärlek. Jag vill tro att han vet, att jag gör allt för honom. Att jag gör allt för att ta bort hans smärta. Så han orkar, och kan springa ikapp med vinden, igen. Kan jag aldrig ge honom det igen, räddar jag inte hans liv, utan kommer sakta förstöra det. Det får aldrig hända. Jag kommer aldrig kunna släppa taget. Jag kommer aldrig kunna ge upp. Jag kan inte. Det går inte. Jag kommer aldrig kunna ge upp på livet. Tårarna bara rinner, okontrollerat. Det känns som jag inte längre har någon makt. Det känns som att det inte finns några pengar, någon vilja i världen som kommer kunna rädda hans liv.

Nu är det vår sista chans. Den 29:e åker vi in till kliniken. Två veterinärer är bokade. En för senskadan och en för cancern. Jag åker inte därifrån förrän jag får ett svar. Får ett beslut. Nu lägger jag det i andras händer. Jag kommer inte säga emot, jag kommer inte säga någonting. För jag kommer inte kunna ta några rättvisa beslut. Dem ska kolla allt. Det skadade benet, det friska benet, cancern, som har spridit sig i hela kroppen. Jag måste få veta att han kommer kunna leva ett smärtfritt liv. Jag måste få veta att jag inte låter honom gå igenom det här i onödan. Vi åker inte hem den 29:e utan ett svar. Utan en plan. Det enda jag kan göra nu är att hoppas på ett sista mirakel. På att vi kommer kunna rädda hans liv, trots att oddsen står emot oss. Jag vet att det här är vår sista chans, jag bara känner det.

Snälla. Hjälp oss be för ett mirakel. Att det inte är så illa som det ser ut. Att det väntar ännu en fantastisk sommar, och ännu en, många fler, i min älskade prins liv. Bara att han får leva. Leva utan smärta. Hoppet har börjat lämna oss nu, men mirakel har skett, och kan ske. Jag är inte redo att mista min bästa vän än. Inte så här. Det är inte rättvist. Något vi hade kunnat förebygga, ifall jag bara hade fått veta, veta det som faktiskt någon visste, hela tiden, men inte sa. Det kan ta hans liv. Och jag hoppas att du får leva med att veta det för alltid. Och att du kanske lär dig något av det.

Jag har inga mer ord. Jag går sönder inuti. Detta är det mest ärliga inlägg jag någonsin skrivit. Så nej, allt är inte bra. Jag går sönder, tårarna rinner och jag är så rädd. Jag ber för ett mirakel.

Ful outfit AB

Här är ett par bilder på tjejerna från i helgen. Vad sjutton tänkte jag med babyfärger-matchningen undrar jag?! Haha… Ljusblå lindor på båda, ljusblått pannband på Bettan, ljusblå repgrimma på Anna… Rosa schabrak på Bettan, rosa nosludd på Anna… Haha. Men så mysigt hade vi ju det ändå, såklart! ❤

Uppdateringen är lika med noll. Då det finns noll tid. Men vi hörs snart igen! 🙂

Vi har sett Räkan för första gången

Här är Räkan. Och Räkan är någon jag älskar mer än allt, redan innan han/hon ens ”finns”. Det är lite sjukt. Och igår såg vi honom/henne för första gången. Så häftigt att det inte ens finns ord! ❤ Marianne sa att det till och med såg ut som han/hon var större än 45 dygn… välutvecklad och fin, hihi. Tydliga, bra hjärtljud, och tja, allt utan anmärkning. Det var helt fantastiskt att se, faktiskt.

Man är ju så rädd att något ska gå fel. Och man vågar ju knappt tänka på att där inne ligger han/hon som kan vara vår vän i de närmsta 30 åren. Räkan är garanterat det mest efterlängtade och älskade foster, idag 45 dygn. Beräknad till slutet av maj/början på juni 2015… ❤

Världens finaste Anna.

En liten snabb update

Jag har jobbat, jobbat och jobbat precis hela veckan… 🙂 Nu är det bara en vecka kvar innan jag slutar på ena jobbet – och alltså jobbar lite mer ”normala” tider och inte dubbeljobb 9-19:15 varje dag liksom… Nu jobbar jag idag, och sedan på lördag. Sen är jag ledig söndag och så återstår en vecka med lite extra slit (och då tyvärr mindre tid för… ALLT annat). Igår var jag inte ens ute i stallet, det blev för sent. Tur att jag har Lina! Hon kylde och fixade med Pijanos ben, gick en timmes skogspromenad med Anna och ytterligare en promenad med Bettan. 🙂 Tuuusen tack, bästa Lina!

Ni får lite iphonebilder från i onsdags… Alltid något!

Jag får ibland frågan om mina hästar alltid är lösa – och, nope, inte när dem ska duscha… 😉 Dock i onsdags, njöt dem verkligen, det var ju tokkvavt!

Vääärldens sötaste!

Och på kvällen kom Bettis tillbaka! 🙂

When nothing else matters

Som vanligt… när det kommer till Pijano, finns det inte längre några ord som räcker till. Jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat varje gång jag hör hans namn. Han är verkligen mitt allt. Och den här kärleken jag känner kommer aldrig någonsin gå att sätta ord på. Det är ingen vits att ens försöka.

Mys i stallet

Det bästa med att åka bort är trots allt att komma hem… Jag kom ut väldigt sent till stallet efter jobb och lektion, men njöt av varje sekund väl där… 😉 Lina tömkörde Anna ut i skogen, och jag red faktiskt Paloma. Paloma är släkt med Pijano… Lillemans pappa är Palomas gammelfarfar, haha. Hon är korsning arabiskt fullblod/andalusier. Jättefin! 🙂

Lite Anna-planering

På söndag har Anna vilat från ridning helt i 8 veckor, alltså 2 månader, då hon somsagt varit på betäckning. Innan dess vilade hon pga skada och sedan hann hon precis sättas igång till ”lätt arbete” i skogen. På fredag bör Anna vara på dräktighetsdygn 45 och då har hon promenerats för hand i skogen i 3 veckor. Alltså blir det ”endast” helvila/gå i hage i 5 veckor totalt.

Den 22 september bör hon vara på dräktighetsdygn 90. Och innan dess kommer vi ta det väldigt lugnt. Till helgen kommer jag börja skritta henne lite. Men fram till den 22/9 kommer hon alltså i princip bara skrittas och ridas lätt. Kommer börja lägga in trav och kanske någon liten galopp, men främst skrittjobb. Så efter fredag väntar 7 veckors fokus på skrittjobb. Sen har jag tänkt rida henne som vanligt, minus hoppning och tävling. Jag kommer såklart lägga upp detaljerade veckoplaneringar, som jag i princip alltid gör. Inget, verkligen inget, lämnas åt slumpen här… 😉

Veckoplanering, v. 32.
Måndag – Promeneras för hand i skogen.
Tisdag – Vila.
Onsdag – Trickträning på ridbanan.
Torsdag – Promeneras för hand i skogen.
Fredag – Promeneras för hand i skogen.
Lördag – Skrittas uppsuttet (!!!) 🙂
Söndag – Promeneras för hand, asfalt/grusväg.

En helg i Skövde och på Grevagården

Nu är vi tillbaka i vardagsrutinerna igen… 😉 Jag och Emelie åkte ju i fredagskväll ner till Skövde och bodde där på ett hotell under helgen. Riksutställningen och sportcupen för arabiska fullblod gick ju på Grevagården. 🙂 Vi har haft en mysig helg med heldagar av vackra araber. Tyvärr tävlade vi alltså inte, utan var flitiga staketryttare… Det var kul att se alla fina och välridna arabhästar. Det absolut mesta under helgen ger jag många, många tummen upp för! Helt fantastisk anläggning, duktiga ryttare, fina hästar, bra arrangerat.

Men tyvärr var det två olika ”grejer” som fick mig att må illa. Det är varken något som har med själva tävlingen att göra, eller ”rasen”, heller inte något personligt för min del = inget som handlade om mig eller någon jag känner. Men fyfan, rent utsagt. Jag hoppas jag aldrig igen behöver se sånt här. Och när jag ser sånt som får det att knyta sig i magen på mig, tar jag mitt ansvar. Lite mail kommer att skickas pga den ena grejen, och den andra kommer jag inte kunna göra någonting åt – så det enda jag kunde göra var att gå ut därifrån och inte ”stödja” (kolla på, som med mobbning – man är lika mycket mobbare om man står runt och ser på utan att göra någonting, som den som mobbar). Detta var säkert små grejer inga andra reagerade som jag på, men för mig kändes det inte okej. Så det var jag lite ledsen över.

Men! Återigen. SUPER bra arrangerat, superbra tävling, superbra ekipage! Så, 90 % av allt var toppen – och därför tänker jag inte heller skriva ner det jag ansåg var mindre toppen, här. Jag rekommenderar verkligen alla med arabhästar att delta i nästkommande år! Och annars – åk och kolla på årets största arabfest! Superkul. 🙂

Liten Annakonda

Ljuset i mitt liv

Det finns kärlek och så finns det kärlek, som man aldrig skulle fungera utan. ❤

Lugna hästar = bra språng

Jag sitter och filar på ett inlägg om hästens hoppteknik, mina erfarenheter och även tips för att träna upp hopptekniken. Då främst frambenstekniken, då den är lättast att ”rätta till”, bakbenen är lite knepigare… Notera! Eftersom jag självklart aldrig skulle göra något som inte är naturlig träning, alltså inte någon form av barrering (barrering finns ju i väldigt många olika former).

Men, det är inte vad som kommer här idag. 🙂 Utan detta inlägg har en lite röd tråd, fast ändå inte. Jag kommer skriva lite om hästens hoppteknik, och hur den kan ändras. Jag tar bara upp Lilleman i det här inlägget, fler hästar kommer tas upp som exempel i det ”större” inlägget jag tänkte skriva om hoppteknik.

Pijano är som sagt ett arabiskt fullblod, en väldigt liten storhäst. Jag började tävla honom som typ 13-åring, då han var 12 år, bland storhästarna. I slutet av mitt sista ponnyår fick jag veta att han kunde mätas ner till d-ponny. Den sved lite, haha. Då hade jag alltså i många år tävlat honom som häst när han kunde tävlat som ponny. Men jag valde ju att då inte mäta ner honom eftersom han inte skulle säljas, och jag som sagt inte fick rida ponny längre. Pijano har tävlat upp till 125 cm i hoppning, då med omhoppning på 130. Högre var helt omöjligt för honom, då han som sagt är väldigt liten (dessutom hög manke) och har liiiten galopp i jämförelse med stora hästar. Hemma, och på höjdhoppning, hoppade han utan minsta problem upp till 145 med mig och löshoppade 160 – så höjden var ju inget problem direkt.

Problemet var ju i kombinationerna. Det är ju rent ut av farligt med en så här liten, kortgalopperad, häst i kombinationer på 130+ som, om man har otur, redan kan vara stort avstånd för de stora hästarna. Men, åter till ämnet…

Här är två bilder från några av våra första tävlingsäsonger tillsammans. Här tävlade vi 90-110. Och det var några år sedan nu… 😉 Men det var stor skillnad på Pijanos språng och hoppteknik. Han var väldigt, väldigt het. Jag vet, det kan nog vara svårt att förstå efter allt med repgrimma, för vissa, man han var det, haha. Så han drog ju på… Och det blev ofta lite ”av och på” och ryckigt, studsigt. Och många nedslag har då kommit som brev på posten.

Han hade så snabba språng, alltså han slängde ju sig över hindren på en millisekund. Jag har en filmat runda från en pay and jump som är rent ut sagt katastrof. Men den är bra som exempel, så den får ni se i nästa inlägg om ”detta”. Grejen är den, att så länge han hade så här kvicka, speedade språng fick vi nästan alltid något nedslag när det var högre än 1 m. För han hann ju inte få upp benen alla gånger. Och sedan överhoppade han sig ibland också – men då med hängande framben. Nu ska jag som sagt inte skriva om hur frambenstekniken tränades…

Men! När han coolade ner sig och kunde gå i en lugn, taktmässig galopp inne på hoppbanan – då kom de där helt otroliga sprången. När han hoppade igenom med hela kroppen, lugnt, mjukt och fint. Arabiska fullblod sägs ju ha väldigt dålig hoppteknik, med hängande framben, men dit jag vill komma är att det mesta går att träna, och handlar även mycket om ridningen – även hästens teknik. Senare visar jag skillnader i både bild- och filmform, och förklarar mer ingående… Detta inlägg vet jag faktiskt inte vart jag vill komma med… Haha…

Jag älskar den här hästen så mycket att det på riktigt gör ont i hjärtat. Perfection. ❤

Mitt hjärta!

Igår när jag kom till stallet låg Anna ner och vilade i sommarhagen. Jag väntade ett bra tag vid grinden, då jag inte ville störa henne, men hon kollade på mig och låg kvar. Så gick fram och satte mig hos henne, mös och kliade lite. Jättemysigt. Pijano stod precis brevid. ❤ Sen så la hon sig för första gången med huvudet i mitt knä… Finaste lilla prinsessan. Tiden bara gick, jag satt nog där ute i över en timme och helt plötsligt hade jag glömt allt vad planering, stress och tid var…

Balsam för själen.

Anna gillar sitt ”nya liv” som skogsmulle

Det är bara så härligt, att hon kan få springa fritt, där inga staket eller annat skulle hindra henne. Det verkligen lyser om henne dem här tillfällena! 🙂

‘world’s greatest

Jag har börjat inse att det är dags att förstå själv… att en stjärna har klivit av tävlingsbanan för alltid. Att min stjärnas karriär har kommit till sitt slut. Faktum är att det gjordes redan vintern 2013. Då gjorde han sitt livs sista start, i hoppning, i någon gren. Vi fick avsluta med flaggan i topp, men ändå känns det just nu inte bättre för det. För det är så orättvist. Jag vill inte förstå, eller tänka på det. Jag vill inte förstå att den 29:de december 2013 skulle vara dagen livet förändrades för alltid. Men någon gång kommer även de bästa av sagor till sitt slut. Våran tävlingskarriär är slut för alltid. Och jag börjar förstå det nu, hur ont det än gör.

Jag funderar på att skriva ett inlägg för att hylla Virgio Pijanos fantastiska prestationer och karriär. Men hur kan man någonsin sammanfatta något så fantastiskt, som pågått i så många år? Jag vet inte. Han har gjort allt för mig. Och nu kommer jag, för resten av hans liv göra allt för honom. Det kommer aldrig finnas någon som han igen. Min fantastiska hjälte.

Du har tillfört så mycket. Bevisat så mycket. Kämpat så mycket. Tack för allt, min stjärna. Du är och kommer alltid vara världens bästa, så är det bara. Jag kommer alltid göra allt för att på något vis kunna ge tillbaka, för allt du gett mig.

Det är så här jag vill att det ska vara

Jag kommer aldrig bli någon bra ryttare. Jag kommer aldrig kunna bli någon toppryttare på världscupsnivå. Det kommer aldrig hända. För jag har, om det är möjligt, för mycket känslor. Jag skulle aldrig kunna se mina hästar som ett jobb. Jag skulle aldrig kunna sälja en familjemedlem om jag så fick miljoner. Jag skulle aldrig kunna bli en sån ryttare. Det var min dröm för några, eller ja – kanske numera många, år sedan. Jag ville bli bäst. Jag ville fightas i de högsta klasserna och tävla. Jag vill fortfarande tävla… men det finns ingenting som mäter sig mot det här.

Det är så här jag vill umgås med hästarna. När det är på helt lika villkor för alla. När man glömmer bort allt som heter både positiv förstärkning, negativ förstärkning, dominans, ”ledarskap”. Jag drömmer inte längre om vinster i de högsta klasserna. Pijano har tagit mig en bra bit på den vägen, han har givit mig allt… i allt. Och under vägens gång har jag ändrats. Min vinnarskalle har övergått till bara… kärlek. Kärlek till hästarna som tagit mig hit, där jag är idag. Det finns inget som mäter sig mot när hästarna själva väljer att vara med mig. Jag säger varken åt dem, eller berömmer dem för det. Utan vi bara är, på lika villkor. Det är en känsla som inte ens går att beskriva.

Att sitta på Kopia, utan sadel och träns och ha Anna med, lös… det är liksom… Allt. Typ allt som betyder något. Lycka. Energi. Livsglädje. Jag låter säkert alldeles tokig, men det är verkligen fantastiska djur. Vänner. Dem har gett mig så mycket. Och det finns inget som känns så bra, som när dem får vara så fria som det bara är möjligt att dem kan vara. Det känns bra enda in i själen. Stunder som dessa finns det inget att skämmas för. För här kan jag, helt säkert säga att dem är lyckliga. Mår bra och är nöjda.

If you love someone, set them free. If they’re come back to you, they’re yours forever.

Tisdag… Hejhå

Jag har har lunchrast, efter att ha jobbat förmiddagen. Idag slutar jag 15:30, och sedan har jag en lektion vid 16:15, så åker direkt från jobbet och sedan vidare till hästarna när lektionen är klar. Ehm… alltså. Bloggen hinns ju inte meeed. Jag har fortfarande massor av ovisade bilder… inlägg… allt möjligt. Men jag hinner inte sätta mig och slå på datorn, jag prioriterar inte det helt enkelt.

Så som sagt, 99,9% av alla inlägg skrivs på telefonen… Snälla hjälp mig nu! Vad tycker ni… är dessa mobiluppdateringar onödiga? Vill ni hellre att jag inte skriver något alls, förrän jag har tid att göra det ordentligt? Eller uppskattar ni inläggen, även dessa tråkiga? Haha… Snälla säg vad ni tycker! 🙂

Mamma, Pijano och jag. Bilden är tagen för typ 6 år sedan… sjukt vad tiden går fort. Jag var liksom 13 år där?! Nu fyller jag 20… Pijano var 12 år… och nu 18.

Ps. Mamma var 25 år… Och är fortfarande 25… 😉

Inridning

Denna lilla kille var här och hälsade på i helgen. Han är en 3-årig arabhingst som ska ridas in. Jag tänkte att jag skriver ett mer utförligt inlägg senare, när jag har tid… men så länge får ni, som är intresserade utav detta, se hans stam. Och en bild. 🙂

Hästen äga av Maja Mattisson, och hon har godkänt att han syns här! 😉