Första hästen i Sverige som tävlat hoppning med en repgrimma som huvudlag

Nu är det officiellt, att repgrimman nu även finns på hopp-banan. Det känns ganska mäktigt på ett sätt, att börja kämpa för en liten dröm att få igenom att få rida med repgrimman, faktiskt få igenom det och sen även göra det, under den hårdaste press man kan tänka sig. Men ändå var jag så lugn, helt lugn, trots blickar, höga förväntningar och press. För jag satt på min helt otroliga häst, och det finns inget att oroa sig för på hans rygg, han är min andra halva och lika lite som jag vill svika honom vill han svika mig.

Tävlingsdagen började med att överdomaren berättade att hon inte stod bakom tävlingsledningens och förbundets beslut att låta mig starta med det här huvudlaget, och att hon aldrig låtit mig göra det om hon hunnit svara innan förbundet, men var ”tvungen” att låta mig starta eftersom jag fått godkänt av högsta hönsen. Detta gjorde att överdomaren även stod vid staketet till framridningen/framhoppningen med hökögon endast under tiden jag var där inne, sen gick hon tillbaka och ställde sig på banan till min start… Det är ju en konstig slump hehe! 😉 Visst, jag förstår, men det gör ju att man får en väldigt stor press på sig. Jag menar, ska jag behöva vara orolig över att ens få starta om min häst hade blivit minsta lilla pigg? Det ska väl ändå vara på samma villkor? Andra hästar får nästintill skena runt på framridningen, så länge dem har ett pessoabett i munnen…? Nej, nu överdrev jag kanske, men det kändes lite så.

Tur att min häst var så lugn han bara kan vara. Jag menar, Pijano ÄR en pigg och het häst, har alltid varit och kommer alltid vara framåt eftersom han älskar att hoppa. Men det betyder inte att jag har mindre kontroll på repgrimman än med ett bett. Men min fantastiska häst förstod nog precis vad som gällde och var verkligen ko-lugn, och jag behövde inte ens ta ett pyttelitet tygeltag över huvud taget för att behöva bromsa, inte ens det. Han gick precis lika fint som han alltid gör på repgrimman, och man märker direkt hur mycket bättre han trivs, av att slippa ha ett metallbett i munnen. Det är nog faktiskt just därför han är så lugn, för att han trivs. För han behöver ju inte ha någon dragkamp, det finns inget att ha en dragkamp med.

Jag blev så glad över en så fin kommentar jag fick på framhoppningen av en annan ryttare, tack så jättemycket! Hon tog sig alltså tiden att mitt i sin egen framhoppning berätta att hon tyckte att det såg så fint ut, och att hon läst min blogg. Det var verkligen bra att höra precis där när överdomaren stod och tittade. Sen är jag dessutom jättetacksam och glad över er andra fina människor som både varit hjälpsamma idag och sagt positiva saker om oss, det betyder verkligen mycket för mig att höra. Så tack! 🙂

Inne på banan galopperade vi bara runt lite och sen innan startsignalen stod vi bara still och taktiksnackade lite. Jag var verkligen helt i min egna lilla bubbla, och alldeles genomlycklig. Ingen kan förstå hur stort det är för mig att vi faktiskt är tillbaka på banan, trots cancern och månaderna av oro att jag skulle mista min bästa vän. Jag hade förberett mig på att vi gjort vår sista start i hoppning. Så att stå där inne, på den stora banan på Ryttarstadion, som även varit en liten dröm att få rida på, var den bästa känslan man kan känna tror jag. Jag var inte ett dugg nervös. Bara lycklig.

Och tillsammans tog vi oss runt banan utan minsta problem, förutom en tokmiss från min sida. Vi kom i ett mellanläge in i kombinationen, jag red framåt men det gjorde att vi hamnade mitt i hindret. Direkt när jag satt i balans igen hoppade min fantastiska älskade Pijano från stillastående ut ur kombinationen utan att vara i en bom, och jag skrek i princip rakt ut hur duktig han var. Min fantastiska kämpe. Det är nog inte många hästar som skulle hoppat i det läget, jag har aldrig suttit på någon annan i alla fall. Men han sviker inte, och han är otrolig. Alltså fick vi 4 fel på en bana som var och varannat ekipage blev uteslutna ifrån, och endast ett par felfria på 50 starter. Vi låg på placering enda tills de typ två sista ekipagen. Ett ned, vad gör det. Vi var ett idag, vi samarbetade och vi visade att vi kan, att tillsammans klarar vi allt. Och det är en känsla som inte går att beskriva med ord.

Alla otroligt fina bilder i det här inlägget är fotograferade av Julia Hultqvist, tusen tack för det och för all hjälp både igårkväll och idag min fina vän! Och även tusen tack till mamma, Leo och Majken för toppensällskap, hjälp och skjuts! Det kommer film, så fort jag laddat upp den. Och om någon annan har tagit bilder vill jag jättegärna ha allihopa, oavsett kvalité! Så ni får jättegärna skicka till e.csendes@hotmail.com och göra mig superlycklig! Skriver och länkar givetvis fotografen! 😀