Bettans veckoplanering

Måndag – Hoppträning.
Tisdag – Skrittas ut/ev. jogga lite.
Onsdag – Vila.
Torsdag – Skrittas ut/ev. jogga lite.
Fredag – Ridas ut, alla gångarter.
Lördag – Markarbete på ridbanan.
Söndag – Vila/skrittas ut.

Första veckan med Bettan

Jag tänkte att jag kör en liten sammanfattning av min och Bettans första vecka tillsammans! Vi har hunnit med mycket. 🙂 Jag måste flirta med någon så vi får ordentliga bilder, hihi. Men så glad att Lina agerat kameraman med iPhone hela veckan – så jag har trots allt lite att bjuda på. 🙂

Söndag.
Hon kom ju i söndags, mitt på dagen. Efter att ha släppts ihop med Pijano och Kopia, landat i några timmar, och det var utan minsta problem, tog jag faktiskt in henne på kvällen. Först duschade vi ur svansen, sen fick hon bekanta sig med box och stallgång. Allt gick smärtfritt! 😉 I samråd med hennes ägare red jag sedan redan första kvällen. Bara basic lösgörande på ridbanan, i delvis storm och spöregn, haha. Hon var jättefin!

Jag kommer visa filmer så småning om! Men hon har lite lätt att krypa bakom hand i bland, så det är något att jobba på. Jag hade tänkt vänta med att rida ut, då hon i princip aldrig ridits ut alls… men kunde inte låta bli att skritta av ute, haha. Så ut på 70-vägen, mötte både släpvagn och hästtransport – men hon var stencool! Snacka om bra ”trafikdebut”. Stolt och glatt trampade hon på som hon aldrig hade gjort annat. 🙂

Måndag.
Markarbete på ridbanan stod på schemat. Regnet öste ner – men det finns inga dåliga väder… 😉 Jag har lite kamera-bilder från den här dagen, men de är inte uppladdade ännu. Red i alla fall över 5 travbommar på en långsida, och sedan två enskilda bommar på den andra – dessa red vi över i galopp. Mycket arbetsvillig och fin, finns absolut ingenting att ”klaga” på. Jätteduktig!

Tisdag.
Första riktiga premiär-uteritten! Som sällskap hade vi Emelie på Kopia och Lina som gick på marken. Dock höll Bettan täten hela rundan! Så modig och duktig. Vi red upp på crossbanan och det enda som egentligen var något ”problem” var att gå i stora, läskiga vattenpölar… 😉 Men det jobbade vi ur, så det ska nog inte vara några problem mer, hihi! Sen gick vi i skogen, för att sedan komma tillbaka till crossbanan. Där tog jag ett par varv i trav på en stoooor volt, och sedan två små sträckor galopp, mest bara för att se hur hon beter sig. Mycket bra! Hon hade inga som helst problem att galoppera iväg själv… 🙂

Onsdag.
Vila! Så hon gick i hagen… plus lite pyssel och mys såklart! 🙂

Torsdag.
Dags för att prova på några skutt. Så ”hoppning” stod på schemat. Ställde fram ett sockerbitshinder och ett räcke vid B och E, alltså mitten på långsidorna, samt ett par bommar att galoppera över. Hon skötte sig väldigt bra! Jag är ju ringrostig på hoppning… hehe. Nämen, det gick bra! Hon har himla go inställning. Ett par luftsprång drog hon till med också, hihi. Några språng blev lite orytmiska men annars toppen.

Fredag.
Skritta ut, helt kravlöst. Hade sällskap med Lina på Paloma. Passade på att köra en barbacka-debut bara för att jag alltid rider barbacka när jag skrittar ut kravlöst annars… 😉 Jättemysig hade vi. Red runt åkern, vilket tog ca 40-45 min, då tog vi det väldigt luuugnt. Stencool pålle det här!

Lördag.
Vila, så gick i hagen och myste. 🙂

Söndag.
Red ett väldigt okomplicerat ridpass på en äng (”parkeringshagen”). Lät henne bara rulla på i galopp, även lite högre tempo. Hon skötte sig jättebra! 🙂

Mycket nöjd med första veckan! Vi har hunnit med mer än ”förväntan” var, utan att stressa eller pressa. Älskar denna lilla prinsessa – jag sitter och ler ridpassen igenom!

Fredag! Helg!

Det är tveksamt om jag någonsin uppskattat att det är fredag och helg så mycket som jag gör nu. Jag är heeelt slut. Jag har känt mig lite hängig hela veckan, och det har gjort att jobbveckan känts jättetung, och stressig. Men hur ont i huvudet man än har försvinner det ju på sekunden man kommer ut till stallet. Min fristad! Man brukar ju säga att hästar är balsam för själen, jo förvisso, men för mig är det en energikälla och motsvarande alla alvedon i världen. Bättre finns inte, helt enkelt. Men det har varit tiiidiga mornar och seeena kvällar hela veckan, så det tar ju lite på en. Fast äsch, NU är det ju helg! ❤

Men det är ju alltid när man är trött, stressad eller… hängig man tänker för mycket, haha. Jag har några inlägg jag funderat på att publicera länge nu. Något som garanterat skulle chocka många. Något som "sopats under mattan" och… så klart när jag är trött, så har jag sån lust att bara låta alla veta sanningen. Men vi får se. Det kanske blir ett mellanting. Och alltid när jag är på sånt här humör, när jag då även tänker på hur besviken och arg jag är på vissa personer, tänker jag på min mamma. Min mamma är den starkaste person jag känner. På alla plan. Hon kämpar, och lyckas, även när det blir "omöjligt". Hon gör och får det hon vill. Det finns ingen större förebild i mitt liv, än min mamma.

Här tog jag en paus med bloggningen för att byta om i rekordfart och nu vara på språng igen. Och nu… är det egentligen onödigt att publicera det här, och ännu mer fortsätta skriva något "halvdeppigt", segt inlägg, haha. Preciiis när jag tänkte tanken att jag är lite bitter idag skrev Danielle det här på facebook…

Och inte fasiken ska det bli någon ändring på det! 😉 Snaaart stallet! Mys!

Lyxhäst!

Bea är som sagt ”bara” 5 år gammal. Men hon är väldigt välhanterad, vilket är både kul och fram för allt skönt! Det var hon i och för sig redan som 2-åring, när jag träffade henne första gången. Van att åka transport, vara på nya platser, stå uppbunden, bli duschad och så vidare. Hon var redan då, 2,5 år, superlätt att ha och göra med, stod still, longering, allt vad det var. Hon har skött sig superbra här från dag ett.

Det enda vi jobbat lite på är när vi ska in i hagen, hon har lite bråttom och förstår inte varför hon måste vänta på att jag ska stänga grinden… 😉 Sen vill hon gärna klia sig efter man hoppat av efter ridningen, men det har hon börjat haja inte lönar sig redan nu. Duktiga tjejen. Jag har henne inte här för att träna trickträning eller så, utan för att rida och stärka på de planen. Men självklart hanteras hon lika noggrant som jag gör med mina egna hästar. Jag har lagt mycket tid på allmänt pyssel. Alltså, stå på stallgången, borsta, mysa. Det verkar hon gilla!

Redan första dagen hon kom, i söndags, band jag upp henne vid uppbindningsplatsen ute och tvättade svansen. Camilla stod då med ”för säkerhets skull”. I morgon, ifall det är okej väder blir det heltvätt av liten Bettan, då hon brunstat så mycket… hehe. 😉 Ett annat projekt är hennes man, som ligger på två sidor. Jag provade faktiskt att knoppa henne (på typ 10 min) bara för att se hur det blev – men det var inga problem! Vart jag ville komma med detta inlägg? Det är SÅ skönt att ha en häst hos mig som är så lätt med det mesta, redan från början! Jag njuter! Varenda dag kommer hon få lyxbehandling, eftersom hon är en lyxhäst! 😉

Knoppar gjorda på några minuter, med en snodd, alltså inte separat för flätorna etc. Nu blir man ju lite tävlingssugen allt…

Bettan, så duktig!

Lite smakprov från första små skutten vi tog tillsammans… 😉 Berättar mer sen, såklart! Har massor att berätta om denna lilla häst och hur mycket vi hunnit med sen hon kom i söndags. Jag är helt kär! ❤

Jag fick en frågor om jag köpt henne/om hon är min – svar, nej, tyvärr! Jag har henne på lite obestämd tid framöver men hon är uppfödd och ägs utav Sussie. Jag är jätteglad att hon är här på "träningsläger", och vi kommer ha så kul tillsammans! 🙂

Fråga Lina!

Det är väl inte möjligt att någon här skulle ha missat vem Lina är…? Lina som är den enda personen som fått fullt förtroende med mina hästar… Lina som varit ”min högra hand” såå länge nu. Lina som hjälper till med allt och är en så stor del av vårt team. 🙂 Jag har lite bloggtorka – så… Vi kör en frågestund!? Och det är Lina som svarar. Så ni kan fråga precis vad som helst – vem hon är, om mig, om hästarna, precis vad som helst! Och Lina svarar på alla, inte jag alltså! 😉 Shout!

Annorlunda träning

Vissa har frågat om fler ”vardagsinlägg”, och just detta jag ska skriva nu är faktiskt, enligt mig, lite intressant. Jag skriver ju knappt någonting om Pijano. Då det liksom inte händer så mycket ”intressant” för er. Jag pussar, sitter hos honom, kyler ben och ryktar honom (det är dock mot hans vilja 😉 ) och såklart får han morötter och annat gått direkt ur handen… haha.

Det har nu gått 6 månader sen han skadade sig. Och han har skött sig helt fantastiskt bra. Lika trevlig, artig och lugn som han alltid är. Lite gränser har jag dock låtit honom tänja på, för jag har verkligen gjort allt för att han inte ska tycka livet är sämre än det ”måste vara”. Sedan snart en månad tillbaka går han ute dygnet runt. Först med Anna och Kopia, men sen åkte ju Anna – så då bara Kopia. Det var fortfarande frid och fröjd. Sen kom ju Bea – tokbrunstig dessutom. Och Kopia var lika brunstig hon. Pijano blev jätteglad över att få en lekkompis och hoppade runt i hagen av glädje. Men. Detta eviga ”MEN”. Jag tror det blev lite mycket i hans huvud, att först Anna, som han aldrig egentligen varit ifrån på år, åkte. Och sen att ett nytt (brunstigt) sto kom in i hagen. Grejen är också den att Anna är flockens ledare, utan att någon tvivlar på det. Och när Pijano och Kopia blev lämnade själva försökte Pijano ta över den rollen. Men han har aldrig någonsin haft någon hög rang så det såg mest lite förvirrande ut. Nu när Bea kom känns det som det liksom inte finns någon ”flockledare”. Dem går huuur bra som helst ihop, men ingen riktigt håller ställningarna.

Så Pijano har ”ballat ur” lite senaste dagarna. Först i måndags, då vi tog in alla tre hästar och Pijano var väldigt på spänn allmänt. Då jag hållt på att skura boxar har jag inte ströat båda så Pijano fick stå på gången ett tag. Men det hann inte bli ett så långt tag… innan valacken i boxen brevid honom, enligt Pijano, var ett hot. Så han fick spelet på stallgången. Stegrade sig, vrålade, slog med frambenen… och… så råkade jag såklart stå precis på fel ställe och fick en ordentlig känga. Alltså, jag stod bakom, och det är jag säker på att Pijano heller inte visste – klantigt av mig, då det dessutom är en smal stallgång. Men. Han attackerar liksom inte hästar i stallet, haha… så har fått tänka så det knakar på detta. Emelie fick heller inte ut Kopia själv från hagen, fast Bea då stod kvar som sällskap till Pijano. Och det är ju inte riktigt okej.

Jag försökte här om dagen, när Lina skulle ta ut Kopia, komma på hur vi skulle kunna lösa det här. Pijano är ju inte elak, absolut inte, aldrig någonsin. Men han har alltid blivit hysterisk av att bli lämnad. Om man t.ex tog ut Anna sket han i ifall han hade hundra andra hästar i hagen – för när han ”fäster sig” vid en individ är det den och ingen annan. Kopia har ju på sätt och vis tagit Annas roll för tillfället.

Jag har aldrig egentligen försökt träna Pijano på att kunna lämnas själv eller liknande i hagen – det är liksom lite sent att börja träna på sådant när han är 18 år gammal och aldrig utsatts för sånt tidigare – eller tja, de gånger han har gjort det har han nästan sprungit ihjäl sig själv… Det har helt enkelt inte fungerat. Och heller inte gjort någonting egentligen heller. Men när han HAR sällskap i hagen, måste man ju få ut en häst. Anna gör det ju ingenting med egentligen, jag kan ta in dem tillsammans. Men Emelie måste ju kunna ta in Kopia utan att behöva ta in alla tre (ingen kan ju lämnas själv i den här hagen, då den är helt avskiljd).

I alla fall, var det ett litet projekt. Lina skyndade ut med Kopia medan jag fick bokstavligen forsla bort Bettan och Pijano som blev upprörda. Bea är inte alls likadan som Pijano, så henne fokuserade jag inte på här. Pijano fick jag ta tag i, och då stod han lugnt. Men så fort jag ”släppte”, irrade han iväg och skrek, kastade sig mot tråden etc. Men, efter lite tanke, började jag se detta som ett träningstillfälle. Positiv förstärkning! Pijano har myggbett under magen, som han gillar att bli kliad på. Så enkel logik – när han stod still, fick han kli under magen. Det tog inte många minuter innan han glömt bort att han var stressad. Men sen blev det ju ett litet problem när jag sen skulle gå från hagen. Så lite hastigt och lustigt fick jag lära in ett kommando liknande hundars ”gå och lägg dig”. Alltså, hejdå, gå nu. Och det fortfarande med positiv förstärkning, kli under magen.

30 minuter senare kunde jag lugnt gå från hagen med en lugn häst som stod och betade. 🙂 Låter kanske inte så ”avancerat” men för Pijano är det det! Han blir verkligen galen i såna här situationer. Så jag är mer än nöjd. Nu dagarna efter har hans ”hingstfasoner” försvunnit och han har återgått till att vara den gamle, kloka, fantastiske killen han är! ❤

Denna bild har Hanna tagit på Lilleman. Han ser rundare ut än han är, här, haha! Men det är bara bra! Han har haft svårt att hålla hull – så lite överhull är bara positivt! Världens vackraste!

Tryi’n to play cool

Igårkväll skickade Madde den här bilden till mig. Och jag höll på att börja gråta, haha. Är det så här hormonerna spelar ut när man är gravid kanske…? Nu är de ju hästen och inte jag, och heller vet vi ju inte om hon ens är dräktig än… Åh, vi räknar ner dagarna här! Jag blev i alla fall så glad av bilden. Har fått bild tidigare… men den är barnförbjuden… Haha. Anna ska släppas ihop med hästen på bilden idag, uppe hos Madde. Sååå mysigt med en kompis! 🙂

Jag är i alla fall såååå glad. Att Anna är där hon är. Men gud vad jag saknar henne alltså! Helt galet mycket. Jag försöker att inte vara jobbig och höra hur det går… för henne att gå i hagen, haha. Men sitter på helspänn och blir superlycklig när Madde hör av sig med update. Lilla Annis. Mitt lilla hjärta. ❤

Anna är betäckt två gånger och nu väntar vi bara på ultraljud, vilket görs på måndag, alltså är hon kvar uppe hos Madde. Och har toksemester! Hon har det super! Men saknas såklart här hemma. I vilket fall, håll gärna en extra tumme för oss, hihi.

Beyoncé, *09

Åh, vad dagarna går! Jag har haft fullt upp med att ”lära känna” lilla Bettan, och samtidigt ha allt annat rullande, så det har dröjt med detta inlägg. Men detta är i alla fall hästen som kom i söndags:

Det finns ett litet klipp på min instagram (@emmacsendes) när jag ”provrider” henne – följ den ifall ni vill ha liiite snabbare update om läget, även mycket klipp som inte kommer upp här… 🙂

Jag ska såklart berätta mer, om denna lilla prinsessa. Vi är verkligen inte nya för varandra egentligen, då jag hjälpte hennes ägare att rida in henne år 2011-2012. Nu är hon alltså här hos mig igen och jag är så glad. Hon är en helt fantastisk häst, och detta ska bli så kul. Har ni några frågor om Bea, kommentera här, så försöker jag svara så snabbt jag kan! 🙂

Ni som följt mig länge kanske minns henne till och med…? Vet att jag la upp en del bilder på henne i bloggen för några år sedan. Här är en på lilla prinsessan och mig år 2012. 🙂

Bettans veckoplanering

Måndag – Markarbete, trav- och galoppbommar på ridbanan.
Tisdag – Skritt i skogen.
Onsdag – Vila.
Torsdag – Skritt i skogen.
Fredag – Markarbete, cavaletti och små hinder på ridbanan.
Lördag – Vila.
Söndag – Lösgörande på ridbanan/på gräs.

Bilden är fotad utav Hanna! 🙂

Sponsring av Turbo Star Arabians

För några år sedan skrev Madeleine Haag ett meddelande till mig på facebook som jag blev så glad över. Jag hade ganska dåligt självförtroende då, jag ville så mycket, och kände mig aldrig tillräckligt bra. Jag hade bara Pijano, och alla jämförde mina prestationer med honom, med andras. Jag hade aldrig några ambitioner att ”bli något”, men under alla år med Pijano har jag haft fler ögon på mig än vissa andra kanske. På både gott och ont. När jag var 13-14 var jag på många ställen, tävlingar, yngst och tja… på den tiden HADE jag inte det självförtroendet jag har idag. Pijano har varit tuff mot mig, han har varit så svår. Vi har gått omkull, kraschat i hinder, jag har dragit mina fingrar blodiga för att försöka få stopp på honom. Och jag hade länge en känsla av att allt jag önskade, slet och gjorde ändå inte var bra nog. Det var så höga förväntningar på oss som ekipage, ibland. Och det var tufft!

Många människor i ”arabhäst-världen” hörde av sig till mig. Mycket ”jasså, det är du som har Pijano, när får vi se er på arab-SM då?” och ”går det inge bra med Pijano eller?”, eller ”hm, jaha, hur kommer det sig att du äger Pijano nu då?”… Alltså, det tog nog ibland onödigt hårt på en 13-15-åring… Så små grejer som egentligen inte betydde något, tog ändå hårt ibland. Pijano var mitt ALLT. Och jag gjorde allt, allt, allt för att lyckas. Men viktigaste var ju inte prestationer – utan det var han.

Och det var där Madeleine Haag var annorlunda än många andra. Och jag minns verkligen hur sjukt glad och stolt jag blev av hennes meddelande. Sen ville även hon att jag och Pijano skulle ha uppvisning på hennes show, Turbo star international. Och det var ju en ära, även om det tyvärr aldrig blev av, då Pijano fick sin cancer och blev dålig förra året. Men själva grejen. Jag minns verkligen hur stolt och glad jag var. Madde och jag har hörts lite efter det. Jag har pratat med henne en del i telefon men egentligen aldrig riktigt träffat henne förrän nu, haha. Men hon har hjälpt mig med ”korkade frågor”, tips och annat.

Sen erbjöd hon mig en sponsring/ett samarbete. Antingen en sponsrad betäckning eller att få en häst av henne. Vilket för mig var helt overkligt… jag kunde liksom inte förstå hur någon kan vara så… snäll. Alltså att tänka sig att ge bort någonting som man annars kunnat tjäna pengar på. Men jag har märkt att Madde inte är riktigt ”som alla andra” när det kommer till den biten. Såklart, på ett positivt sätt. Jag kunde tyvärr inte ta emot någon häst, eller hade några planer på att betäcka då. Men Madde stod ju sedan fast vid sitt erbjudande. Och det är jag så tacksam för.

Jag är så glad över detta. Ni kommer få höra mer om allt, Annas betäckning och allt runt det. Är det något ni undrar över, är det fritt fram att fråga.

Tack så mycket Madde! ❤ Jag är så glad över att ha lärt känna någon som är SÅ, både, kunnig, erfaren och SNÄLL. Jag ser verkligen upp till Madde och den person hon visat att hon är – hon är verkligen en förebild. Både som person och med hästar, och allt där till.

Annas nya kärlek

Detta är ”Lilla svart”. 🙂 Ni ser ju lite info på bilden här ovan. Jag har länge varit vän med Madde på facebook och drägglat över den här snyggingen. Första gången vi såg honom, jag, Emelie och Lina var tidigare i år på en hingstvisning. Och han tog bokstavligen talat andan ur halsen på oss. Så vacker, och så full av energi. Helt fantastiskt fin. Och nu är det med glädje vi kan säga att om vi får vår efterlängtade fölis, är det han som är pappa. Anna är redan betäckt… (naturligt) Och hon var, och är, så kär i honom. Nu väntar vi på att göra ultraljud och jag sitter som på nålar för det.

Det kommer alltså bli en korsning arabiskt fullblod/varmblodig travare. En perfekt korsning för distans… och enligt oss, för allt annat med! 😉 Avkomman kommer aldrig säljas. Utan födas upp och ägas utav mig och Emelie Abreu hela dens liv. Nu hoppas vi bara av hela våra hjärtan att det går vägen…

Visst är han SÅ VACKER?! Bilderna är lånade från Madeleine Haag… jag ska fråga när jag är där nästa gång om jag kan få några bilder på honom och mig kanske… hihi! Anna är alltså fortfarande kvar hos Madde. Och mer om detta kommer jag skriva, mycket mer! Så glad. Så spännande.

Here we go again

Nämen… hej!

Ni som följer min instagram (@emmacsendes) har ju sett liiite av vad som hänt senaste tiden. Jag har haft fullt upp – på ett positivt sätt. Nu blev jag helt plötsligt jättesugen att kika in här och säga hej – ni är trots allt en hel del som kikar in här varje dag trots utebliven uppdatering. Det är sjukt att bloggen fortfarande ligger på topplistan… Men såklart jättekul. Och jag har nu sååå mycket mer motivation, då det hänt så mycket kul senaste tiden.

Vad som väntar för inlägg här…

• Presentation om hingsten Anna är betäckt med.
• Hur detta samarbete med både Madeleine Haag (Turbo Star Arabians) och med Emelie ens kom på tal från första början.
• Vad planen är ifall Anna är dräktig.
• Hur jag ser på framtiden/planerna med Pijano…
• Om hästen som kom hem till mig igår… hihi…

Som sagt. Stay turned! 😉

Bild på min älskling Pijano, som duktiga Hanna tog igår. 🙂

Vi hoppas att världens någonsin mest älskade föl ska födas 2015

Det verkar som det inte var så svårt att gissa för er som kommenterat förra inlägget… Ja! Anna är nu betäckt med Black Turbo. Allt har gått så himla fort! Vi körde henne till Madde igår, var framme vid 15 och när vi lämnat henne och kommit hem igen var hon redan betäckt. Sjukt konstig känsla! Helt overkligt, seriöst. Vi är så himla glada, även fast det såklart är en lång väg kvar… fölis finns ju inte ens ännu. Nu kan vi bara hålla alla tummar i världen att det tar sig och att allt går som det ska. För det är en DRÖM som kan gå i uppfyllelse isåfall.

Jag är verkligen så himla glad. Inte bara för detta, för att nu är också jag och Emelie officiellt någon form av samarbetspartners/dreamteam. Vi gör det här tillsammans, från dag 1. Eller 0 till och med kanske, hihi. Och jag vet att det kommer bli perfekt. Vi kompletterar varandra så sjukt bra, och får vi ett föl kan jag lova er att den passar in på kritetierna för världens genom tiderna mest älskade fölunge.

Båda vi har sagt tidigare ”skulle aaaldrig någonsin kunna dela en häst med någon”. Men det är precis vad VI ska göra. Vi kommer äga halva var, vi kommer ha allt tillsammans. Vi kommer med kärlek i oändlighet och ett fantastiskt samarbete göra allt för att få fram en häst som ska känna sig BÄST, mest älskad i världen och inte veta vad olycka ens är för ord. Jag vet att det aldrig kunnat bli bättre. Jag VET. Jag hade inte klarat detta utan Emelie. Emelie och jag delar liksom redan på ”allt”. Vi gör allt tillsammans med hästarna, jag gör vad jag känner för med hennes häst och hon med mina typ, haha! Och två brinnande intressen är starkare än ett. Detta kommer bli fantastiskt bra. Det hade inte kunnat vara bättre.

Jag hoppas alltså av hela mitt hjärta att inom ett år kunna presentera Emelies och min älskade efterlängtade älskling. Förstår ni att man kan älska någon som inte ens finns? Sjukt. Och jag är så glad att jag träffat den enda människan i den här världen jag kommer dela häst tillsammans med. Emelie!

Jag looovar att snart berätta mer! Jag ska bara höra med bästa Madde om jag får låna ett par bilder på fantastiske Lilla svart och knåpa ihop ett inlägg om hur vi ens kunde hamna här – att Anna är hos Madde och hur jag och Emelie kom på den här ideen från början.

Snälla. Håll alla tummar för oss. Att det går vägen. Att inte drömmarna behöver krossas. Att Anna kan få bli mamma.

Bilder på Anna och mig har ni nog sett. Men vill lägga in dessa på Anna och Emelies ena fina dotter Alice och Anna och Emelie. Anna är ju nu liksom några procents Emelies, hihi… ❤

Damdamdam…

Mycket har hänt även under denna, inte planerade, ”bloggpaus”. Eller ja, snarare är det väl så att bloggen är nerlagd men jag har perioder jag bloggar, typ… 😉 Tråkigt, men jag har verkligen ingen motivation! Hjälp mig! Vad vill ni läsa om? Hur kan jag göra bloggen läsvärd? (mycket tacksam att ni ändå hänger kvar! Såklart) Hur kan jag få motivation att blogga? Heeelp me!

Grejen är den… att… allt har gått så fort. För igår bestämdes det att en av mina hästar kommer åka iväg… redan på söndag! Jag skaaa berätta allt för er så småning om. Så länge, vill ni försöka gissa vem av den/varför..? Som ni kanske förstått vid det här laget, är att lämna bort mina hästar – oavsett hur länge, är något som är lite ”chockerande”. En av mina hästar kommer åka till någonstans, ett par mil utanför Arboga. Ni, få, som vet får såklart inte gissa! 😉

Han är ju en arab?

Jag, Emelie och Felicia var ju på Turbo stars arabutställning förra veckan. Då insåg vi att Pijano kanske ändå passar in i sådana sammanhang! Han har ju verkligen aldrig varit någon utställningshäst, han har inga sådana meriter – men däremot en oändligt lång meritlista ifrån nästan alla grenar inom ridning, och i en del av dem på en väldigt hög nivå. Utställning har heller aldrig varit något som intresserat mig direkt, men nu… Nu är jag taggad! Lilleman är ju för det första ofrivilligt penisonerad från tävlingsbanan, men då hoppas jag istället att vi kan, såklart helt på skoj och för att det är kul, tävla utställning istället! 😉 Haha, då kommer han vara en 19-årig valack som ska påbörja en utställningskarriär… hehe, skämt å sido.

Men, vi har i alla fall redan hunnit börja träna lite uppställning. Alltså att stå snyggt och korrekt. 😉 Något i rörelse får vi ju inte träna än, men det behövs nog inte så mycket träning heller. ❤

Varför inte liksom? Han är ju en arab? Detta var första gången vi tränade uppställning! Notera även att vi såklart köpt en utställningsgrimma också… 😉

Sorgens år med lille P

”Hej! Följde din blogg mycket förr och hittat tillbaka till den nu, men hittar ingenting om Pijano när jag letade lite? Vad har hänt med honom? Lever han fortfarande? Ni var stora förebilder för mig när jag började rida mina egna hästar utan träns och vore roligt att veta hur det gått för er :)”

Oj… jag fick en mindre chock när jag läste den här kommentaren… Jag kan först och främst säga att det är ytterst tveksamt om jag hade suttit här och uppdaterat bloggen ifall han inte hade levt längre… Usch, jag klarar inte ens av den tanken… HAN LEVER! och är LYCKLIG. 🙂 Grejen är den att han bara står på bete med sina tjejer. Ingen motion, ingen träning, utan bara daglig skötsel/vardag. Alltså ryktas, kyler hans ben, står med back on track, får strosa runt lös på stallplanen, får morötter, tar tempen, ger mineraler… ja, sånt! Jag skulle kunna skriva 10 inlägg om dagen om bara Pijano och vad vi gjort idag (pussats och kramats… ätit morötter), men frågan är om ni hade tyckt det varit så intressant…?

I slutet på december 2013 skadade han sig allvarligt. Väldigt allvarligt. Prognosen såg väldigt dålig ut. Men skadan har läkt över förväntan, men det innebär ju fortfarande mååånader kvar tills han, KANSKE, om det fortsatt åt rätt håll ens ska gå promenader. Men han går somsagt på bete dygnet runt nu och vi ska tillbaka till kliniken i september. Min älskade, världens bästa, Pijano. ❤

Och gud vad kul att höra, tack! Hoppas det gått bra med dina hästar! 🙂

Pajas lilleman… 🙂 Med sina tjejer här om dagen!

Lite tankar

Långa dagar! Och dålig uppdatering. Jag ska försöka bättra mig! Men som jag njutit av… allt i livet senaste veckan. Livet är för kort för att stressas bort. Det ska inte vara bara massor av måsten, för då vet jag att man står där en dag och ser tillbaka på sitt liv utan lycka. Dör utan att känna sig färdig, känna sig nöjd. Och det vill jag inte göra. Jag har redan sumpat för många dagar i mitt liv där jag tyckt synd om mig själv, tyckt livet suger och hela tiden tänkt på framtiden. Vad spelar egentligen framtiden för roll? Om man inte levt på vägen dit. Vi kan ändå aldrig styra exakt hur framtiden kan bli. Det kan gå åt helvete fast vi slitit halvt ihjäl oss just för att ”nå någonstans”. Det är inte själva slutmålet som för mig är det viktiga – utan alla små steg på vägen.

Det är livet. Livet för mig är att stanna upp i vardagen, mellan jobb, stalljobb, stress, tidsbrist, plugg och allt vad det nu är – stanna upp… och.. leva. Här och nu. Bara sitta i solen och faktiskt känna ”FAN, livet är BRA!”. Och det är vad jag gjort senaste tiden. Jag har ingen semester i sommar. Men det behövs inte, för jag har lärt mig att göra saker som ger energi och inte tar, och då behöver man inte vila. Stallet är min fristad. Och jag är där all min lediga tid, jämt. Och som jag njuter!

Annars då? Flera av mina fina vänner har hängt med mig till hästarna, och det är jag så tacksam för! Ni är bäst! Lina fyllde 20 år i söndags – JÄTTEGTATTIS älskade du! Anna är skrittad/promenerad efter schema.

Men i söndags fick hon ett regält bakslag. Alltså bakslag som att falla tillbaka i den psykiskt dåliga ”bubblan”. En trigger gjorde att hon ballade ur fullständigt med Lina på ryggen (jag var lyckligtvis där, på marken också), trots att jag höll i henne från marken med. Och sen slängde Anna av Lina på asfalten… 😦 Jag hoppade upp och fick känna på en regäl rodeo, så det räcker för resten av året… Som tur är vet jag hur jag psykiskt ska hantera detta numera. Det händer sååå sällan, och det ska väldigt, väldigt mycket till att det ”slår slint” så här. Förr, det har hänt ett par gånger tidigare, blev jag själv så knäckt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu tog jag det med ro, och vi kom över spärren. Men visst fasiken är det läskigt… för det är en helt annan häst i de minutrarna hon ”försvinner”. Då har hon sån panik att hon tyvärr blir farlig. Hon gjorde ett utfall på bakbenen mot mig, när jag stod på marken, och sedan diverse skolor ovan mark när jag satt på.

Hon tuggar liksom nästan fradga, så hysterisk är hon. Men bara några minuter senare känner man när det vänder på en sekund och hon ”kommer tillbaka”. Helt sjukt. Men som sagt, jag har lärt mig. Hon kan inte rå för det. Och det händer en på miljonen numera, helt ärligt. Så det känns lugnt nu. Och Lina red igår, och det gick bra! Anna är sig själv och vi har tagit oss över ännu ett stort hinder påvägen. 🙂

Anna och Lina, innan Anna ballade ur i söndags. Bra kämpat Lina! Och Anna som ändå själv kämpade mot ”inre demoner”. Älskade ni! ❤

7 juni – Grattis på födelsedagen min älskling

Min prinsessa blev 10 år den 7 juni. Det är helt sjukt vad tiden går fort! När jag började ”rida” henne var hon 6 år, en vinglig unghäst som ännu inte hittat sin plats på jorden. Nu är hon hela 10 år! Och jag föredrar om tiden inte fortsätter gå så här fort… ❤

Vi firade självklart födelsedagen med tårta. Älskade, finaste prinsessan.

Annas veckoplanering

Måndag – Promeneras 60 min skog.
Tisdag – Skrittas 45 min, fast underlag, men lite backar.
Onsdag – Tömköras på ridbanan i skritt och trav.
Torsdag – Skrittas 45 min, fast underlag, men lite backar.
Fredag – Löslongeras på ridbanan i skritt och trav.
Lördag – Skrittas 60 min, fast underlag, men lite backar.
Söndag – Promeneras 60 min skog.