Klickerträning + godis

Som jag skrev innan… ska jag gå emot mina principer totalt. Det känns lite konstigt faktiskt. Jag ska klickerträna Anna. Med godis. Damdamdam…! Rysningar… godis…. Alla som känner mig vet vad jag tycker om det. Men det är värt ett försök. Meningen är ju också självklart att plocka bort godiset sen, helt.

Jag kommer använda mig av ”braaa” som belöning vid försök att göra rätt, sen klicket endast när det blir rätt, bara för att när jag provade att klickerträna typ två gånger i somras missbrukade jag klickern totalt, haha. Klickade heeela tiden och det är ju inte direkt meningen. Alltså braaa – klick – godis. Usch, godis, haha… Men jag behöver få lite ny inspiration och just nu står vi still i träningen från marken. Jag har ju aldrig tränat med godis, så egentligen kan jag ju inte säga att det är helt dumt innan jag provat. Anna är dessutom en bra häst för det, då hon inte är speciellt intresserad av godbitar ändå, haha. Hon blir inte tiggig eller nafsig. Så det lär ju fungera bra. Även om det går emot mina principer.

Jag kommer ta bort godiset helt, om det blir om en vecka eller ett halvår får tiden utvisa. Men jag ska ge detta en ärlig chans, och verkligen gå in för det helhjärtat även om det tar emot. Anna ÄR inte som Pijano, det är det jag måste förstå. Skulle aldrig falla mig in att träna Pijano med godis, någonsin! Har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Men väljer ändå att prova klickerträningen med Anna. Det KAN ju göra underverk och ge oss fördelar senare. Vem vet? Jag håller er uppdaterade… 🙂

Mål för MARS

Jag ska börja sätta upp mål för varje månad, med början nu i mars. Inte för att pressa fram några resultat, tvärtom, alltså bara ge mig lite extra motivation till att jag och Anna ska göra så bra i från oss, tillsammans, som vi bara kan! 🙂 Det gör alltså ingenting om inte alla mål uppnås, eller ens något mål uppnås, men vi kör ändå på detta och gör en utvärdering både i mitten på månaden och när den är slut. Målen är självklart realistiska, och många av dem är även ”uppnådda” tidigare… 😉

Hoppning
• Löshoppa 1,10 utan hjälphinder, både oxer och räcke.
* Hoppa enklare, mindre bana på 90 cm.
• Hoppa 80 cm på pay and jump utan tvekan/stopp.
* Testa på små terränghinder uppsuttet.
• Utveckla galoppombytena i hoppningen.

Dressyr
* Rida ”godkänt” LB:1 program på träning.
• Utveckla den förvända galoppen.
* Utveckla galoppfattningarna från skritt.

Working equitation
• Rygga i vinkel på ett bra sätt.
* Öppna och stänga grind på ett bra och stabilt sätt.
• Introducera sidepass över bom.

Lösridning/annat
* Rida i alla gångarter på ridbanan med halsring på ett säkert och stabilt sätt.
• Prova hoppa något litet skutt med repgrimma.

Träning från marken/trickträning
* Kunna använda spöet vid träning.
• Lära in att stanna kvar i bugan samt kommado för upp.
* Påbörja snurr och spansk skritt.
• Befästa klickern.
* Utveckla inkallningen.
• Utveckla varvbyten.

Och helt plötsligt har jag bestämt mig

Jag kommer gå helt emot mina principer och prova en ny väg. Helhjärtat. Det känns konstigt men det är värt ett försök, även om det tar emot. Jag berättar mer för er i eftermiddag…

Spännande…? 😉

Svar på fråga

Nellan: ”Hej! Du ger sjukt bra svar på alla frågor så tänkte fråga dig en sak som inte alls rör ämnet repgrimma men som du har erfarenhet av. Jag köpte Surfinia från Berga i höstas och har jobbat jätte mycket med henne inom dressyren och hon börjar bli riktigt fin. Dock så har vi jätte svårt med galoppen. Hur lärde du Anna galoppfattning/galoppskänkel och att det överhuvudtaget är ”rätt” att galoppera. För jag vet inte om det är så men jag får en känsla av att hon tror att hon gör fel när hon t ex landar i galopp efter ett hinder eller när hon är lös i ridhuset. Skulle vara jätte tacksam för svar med tanke på hur fin du har fått Anna! 🙂

Svar: Hej, och först och främst – tack för så fina ord! 🙂 Vad roligt att du har Surfinia, hon är en riktig kanontjej och hoppas ni får ett superkul liv tillsammans. Har alltid gillat henne, både att rida och köra. Det är ju så svårt att hjälpa till så här, i text, men jag ska försöka så gott jag kan!

Dessvärre är ju alla hästar individer, och jag vet ju att just Surfinia och Anna är två väldigt olika hästar. Surfinia har ju startat mycket och är väääldigt travsäker, både från vad jag hört och av egen erfarenhet. Anna har aldrig startat och dessutom tidigare varit väldigt ”bockig” = en rörelse som påminner en del om galopp… 😉 Jag är övertygad, precis som du skrev, om att Surfinia verkligen tror att hon gör fel, då hon hela sitt liv alltid BARA travat. Och att ha en så travsäker häst är ju guld att ha som starthäst, meeen såklart knepigare att skola om till ridhäst. Om man ska ta Bergas travhästar som exempel, eftersom det då går att förklara lite mer precist… Så har jag försökt/galopperat på en del faktiskt. Yoggi hade så lätt för sig att det nästan blev komiskt. Hon galopperade rent och i tretakt på en gång. Höll galoppen som hon aldrig gjort något annat och samlade sig redan efter ett par gånger. Hon lärde sig galoppombyten på nästan första försöket, haha. Hon hade det SUPERLÄTT med galoppen. Och när hon sedan dagen efter skulle köras exempelvis fort var hon återigen 100% travsäker. Kan inte låta bli att låta det slinka in några bilder på älsklings-Yoggi… hihi. 🙂

Men tyvärr har ju långt ifrån alla det så okomplicerat. Inklusive Anna då, faktiskt. Det var många månader jag helt ärligt trodde att det aldrig skulle gå att lära henne att galoppera. Och jag är en person som verkligen inte tvivlar på något i första taget – jag brukar sikta mot månen och då brukar man åtminstone hamna bland stjärnorna… 😉 Men hon var hopplös alltså. Det gick inte. Men, såklart var det ju inte omöjligt… idag är galoppen lika naturlig som skritten och traven för henne. Jag vill nog egentligen inte tipsa om hur jag gjorde med just Anna, för nu i efterhand hade jag nog ändå gjort annorlunda.

Min uppfattning om just varmblodiga travare är att dem har allra svårast för att galoppera på RAKA spår. Alltså, tror jag det är svårt och tar lång tid att lära in galoppen ifall man tränar ute på raka vägar eller på långsidorna på banan/i ridhuset. Efter att Anna kunde galoppera någolunda på voltspår tog det säkert ett halvår innan hon galopperade lika bra på raka spår. Och att försöka få en travhäst att galoppera på fart, är också en väldigt onödigt lång väg att gå. Det är ju helt mot deras ”natur”, nej men, vad dem är lärda. Rakt fram och fart på det = så långt ifrån galopp det går att komma.

Så första två tipsen. Inte raka spår och inte försöka få galopp genom högt tempo i trav. Men det hjälper inte så mycket att bara skriva vad man inte ska göra… Men det är svårt! När jag inte har sett henne, hur hon gör/inte gör, eller provat själv. Men landar hon ibland i galopp efter hinder? Då har jag i alla fall en övning som är bra, och jag tror kan fungera bra efter några gånger. Jag har tyvärr just nu inte tillgång till t.ex paint, men ska försöka förklara ändå.

Ställ ett hinder mitt på medellinjen. Alltså precis där du gör halt när man börjar och avslutar ett dressyrprogram, så du kommer antingen i riktning från A eller C. Sen ställer du två hinder längst ena (samma) långsida, så långt ifrån varann det går, men att du ändå kan hinna svänga innan väggen på båda sidorna såklart! 🙂 Sen rider du på det första hindret på långsidan, försöker landa i galopp och då bryter linjen (lägger hästen på voltspår) för att hoppa över hindret på medellinjen, fortsätta på volten och sen hoppa det andra hindret på långsidan. Hoppas det går att förstå bara genom detta – kan annars rita upp en skiss när jag har möjlighet! Trimma, trimma, trimma på det. För då får du lite hjälp av att hon ev landar i galopp, bryter vägen = vad jag oftast anser fungerar på travhästar, och sen börjar det liksom bara om.

Tänk på att det är FATTNINGARNA som stärker galoppen. Så man ska inte stirra sig blind på att just få ett helt varv eller liknande. Se hellre till att få ett par galoppsprång, bryt självmant av innan hästen, beröm och börja om. Det kan vara mycket jobb, men ingenting är omöjligt. Beröm massor! Och försök få henne att förstå genom att bryta vägen, alltså försöka fatta galopp på volt och i mer samlad trav. Det underlättar lite om du t.ex lär henne att galoppera i longering genom att säga typ ”GAAAALOPP”, för då kan man ofta ta med det till ridningen sen. Jag är glad om jag kan hjälpa till, så är det något mer du undrar eller så är det bara att kontakta mig via facebook eller mail, e.csendes@hotmail.com.

”Hingsten”

Återigen ett minne från sommaren 2011. Jag var mycket för matchning på den tiden, det vet alla som känner mig, men detta gick väl ändå till överdrift haha?! 🙂 Fast lite ball outfit var det allt ändå. Nu ser man inte heller alla smååå detaljer som rosetterna i man och pannlugg (blå och röda) och schabraket som dessutom har röd kant. Mycket genomtänkt… 😉 Men det var egentligen inte det jag ville visa med dessa bilder… utan det är ett litet inslag i hur tuff lille Lilleman har varit back in the days…

Efter hela ”repgrimme-grejen” har jag fått sååå mycket kommentarer om att ”har man en så lugn och cool häst går ju sånt där, och så vidare. Och jag blir så glad och stolt av att höra det. För det har varit en LÅNG väg till att jag och Pijano kan samarbeta fullt ut utan minsta hjälpmedel (aka kontroll-utrustning 😉 ). För jäklar vilka vändor vi haft. Han har en sån energi som man nog inte kan förstå förrän man upplevt den själv. Det har han FORTFARANDE bara det att han inte exploderar iväg lite titt som tätt (notera att han ibland fått glädjebrall även senaste året utan träns haha). Här i alla fall, på dessa bilder, var Pijano i toppform. Och helt hysteriskt pigg trots typ 30 gradig värme ute. Här hade han även kvar en del ”hingstkaraktär” som med åren försvunnit lite, vilket inte är så konstigt. Men han är ju för vacker alltså. Även fast det sedan länge är ett minne blott att med fysisk styrka klara av att rida honom är det ju vi! Min älskling och jag, en del av vår resa, en bit som uppenbarligen behövts för att ta oss hit där vi är idag. Jag skäms inte, jag ångrar inte. För idag är vi här, och varje steg på vägen har behövts för att nå hit.

Det är tålamodsprövande att jobba med Anna från marken

Jag vet ju att många av er gillar att läsa när jag jobbar med hästarna från marken, tricktränar och liknande. Faktum är att jag inte gör det med Anna alls lika mycket som jag brukade göra med Pijano. Varför? Jo, för att jag förstår mig inte på henne så bra. Pijano känns det ibland som att vi talar samma språk, läser varandras tankar, eller hur man nu ska förklara det. Jag har jobbat med/tricktränat så många hästar, men aldrig stött på någon som Anna. Hon är knepig att träna från marken. Just därför kanske man borde göra det oftare, men vi har fokuserat på annat helt enkelt.

Det är verkligen inte så att det finns några problem i ”vardagshanteringen”, det är inte på det sättet hon är ”knepig”. Hon är jätteokomplicerad i allt vardagligt – ledas, stå lös på gången, gå lös efter en, lastas, lyfta hovar, komma till en i hagen, ja, ni förstår. Inga konstigheter alls. Det hon är ”knepig” med är att få någon riktig kontakt med. Hon är ibland i som en annan värld. Och är det något hon inte förstår, något nytt, kan hon bli helt blockerad och bara… stå där. Haha. Och det är ibland nästintill frustrerande för mig som är van att träna med Pijano. Dem som känner honom förstår vad jag menar. Han har energi så det räcker till ett helt stall, kommer gärna dundrande i galopp och lägger av någon liten bock, tvärnitar och vill få en uppgift. Får han inte det vill han åtminstone ha uppmärksamhet. Han är alltid närvarande. Förstår han inte, provar han något annat, tar ett eget initiativ och ger inte upp förrän han kommer på vad jag försöker be om. Anna är tvärtom. Hon ger liksom upp, nästan innan vi ska börja med något nytt.

På ett sätt kan man ju säga att hon verkar omotiverad, men egentligen är det fel ord. Hon är mer blockerad. Men så har hon varit i ALLT tidigare. Bara att kratsa hovarna kunde få henne blockerad och dessutom stressad. Precis allt i ridningen också. Och det har ju löst sig. För när hon väl kommer över tröskeln i olika moment går allt som en dans. Men jag har ännu inte hittat ”nyckeln till den dörren” när det kommer till specifikt trickträning, tyvärr. Jag menar, säkert 80 % av alla hästar jag lärt t.ex buga, har lärt sig på första träningstillfället. Resten efter några gånger. Anna har jag hållt på med… i typ ett halvår i alla fall. Inte för att vi tränat regelbundet alls, kanske max en gång i månaden, men ändå. Bara det visar ju tydligt på att allt tar så mycket längre tid med henne. Så igår sattes mitt (just nu obefintliga, efter denna tunga vecka) tålamod verkligen på prov. Oooch… jag tappade tålamodet. Inte alls kul. Och inte alls bra. För då går ingenting. Men såklart, när jag ändrade inställning och träningssätt fungerade det ju ”toppen”.

Igår gick vi ut med repgrimma och grimskaft för att träna lite på olika moment på ängar och i skogen. Efter mycket om och men fick vi till bugan på ett bra sätt. Då gick vi vidare, till en liten bro över ett väldigt sluttande och ”stort” dike. Där Anna behövde tänka lite själv då jag gick fram och tillbaka på bron medan hon fick lösa att komma ner, igenom och upp från vattnet. Det gjorde hon väldigt bra. Hon är ju så orädd när det kommer till natur i allmänhet – blir nog en bra fälttävlanshäst med lite träning. 😉 Avslutade med att bygga upp ett litet terränghinder, med betonggrund och sedan däck över, som hon fick hoppa över själv. Superduktig även där.

Vi var ute i kanske en timme och hade med oss bästa Felicia. Tyvärr dog min telefon så blev inte så mycket bilder. Men trots att mitt obefintliga tålamod sattes på prov, känner jag att vi fick ut mycket av gårdagen ändå. Jag VET ju hur jag ska träna henne teoretiskt. Men får inte till det alla gånger praktiskt. Men en dag – då! 🙂

Idag fortsätter vi lite på samma stuk. Denna veckas planering har ju inte blivit helt korrekt. I måndags lösgalopperade hon bara på ridbanan, jobbade ytterst lite på typ inkallning. I tisdags släppte/löslongerade snälla Emelie henne på förmiddagen på ridbanan och jag gick en promenad med henne i skogen på 30 min på kvällen. I onsdags tömkörde jag på ridbanan. Igår skrev jag ju om här precis. Idag blir det träning från marken igen. Imorgon löshoppning. Och söndag lite längre promenad. Det blir nog bra.

Mitt i all sorg finns lyckan

Som nog de flesta förstått har jag kanske inte varit den lyckligaste på jorden sen Pijano blev dålig. Men vissa dagar, vissa tillfällen, är det som att sorgen måste ta ett steg åt sidan för att lämna plats för lycka. Jag har ingen mörk personlighet. Tvärtom. Och ju mer jag tänker på det – inser jag hur lyckligt lottad jag är. Jag har VÄRLDENS finaste hästar, som är mina bästa vänner och som passar mig bättre än handen i handsken. Jag har VÄRLDENS bästa mamma, som alltid ställer upp och älskar mig vad som än händer. Jag har VÄRLDENS bästa vänner, no more words needed.

Jag ville bara säga det… Jag är tacksam för vad jag har. Och det är lycka. Tack alla fantastiska människor/individer som gör mitt liv helt – även när det känns mörkt.

Ett minne jag aldrig kommer glömma

Jag ryser när jag ser dessa bilder. Alltså kolla bara vilken fantastisk häst jag har äran att få kalla ”min”. Dessa bilder är tagna sommaren 2011 och har med sig väldigt speciella minnen, då det är första gången vi galopperar ute på en äng med bara halsring, och dessutom med sällskap. Det kommer jag aldrig glömma. Red även med repgrimma och bilderna är… fantastiska. Dessa är tagna av Angelica och jag är så glad att dem finns och bevarar det här minnet. Tyvärr är kvaliten inte rättvis då dessa dels är kopierade från telefonen, från en blogg jag hade tidigare… Ni förstår… kvalitedöd gånger 3 typ.

Men… jag kan kolla på dem om och om igen. Och mitt hjärta smälter precis lika mycket varje gång. Jag hoppas att vi en dag kan återuppleva en sån känsla igen. En sån känsla vi sedan dess har fått uppleva så oändligt många gånger. En dag. Det är det värt att vänta på, i en livstid om det behövs.

Visste ni att…?

Pijano med lätthet löshoppar högre än sin egen mankhöjd? Han är ju reggad som 154-156 i mankhöjd men kunde blivit nedmätt till ponny, så han är väl nånstans mellan 148-156 haha… 😉 Kommer aldrig glömma första gången han skulle löshoppa 160… för det gick inte att få stopp på honom! Han bara springer och hoppar själv, varv efter varv. Så, det är ingen påhitt att han älskar att hoppa – för det märks när man ska löshoppa vill jag lova.

Och senast slet han sig från Emelie och höll på att hoppa över mig i bara farten när jag skulle ändra hindrena… 😉 Ibland undrar jag om han har studsbollar inbyggt under hovarna… för hoppa kan han vill jag lova!

For as long as i’ve got you i’ll be alright

Nu är han hemma, mitt hjärta. Allt känns helt plötsligt okej igen. Det finns hopp, och så länge hoppet finns, finns det inget som heter att ge upp. Min finaste mest älskade prins i hela världen! Nu har vi tagit oss över första hindret på vägen. På vägen mot att få livet tillbaka. ❤

Lilleman <3

Är helt… tom. Slut. Ledsen. Var tvungen att åka in akut med min älskling till kliniken igår eftermiddag och fick igår kväll lämna honom där och åka hem förvirrad, utan att ha en aning om något och nu bara hoppas på att han får komma hem idag. Världens finaste, bästa vän. Finns ingen i världen jag älskar så mycket som dig.

Lillen 12 år – jag 14 år. Så länge sen, men känns ändå som det kunnat varit här om veckan. Tiden går alldeles för fort.

Sen vill jag bara tacka min älskade mamma och mina fantastiska vänner. Vad hade jag gjort utan er?! Finns inte ord att förklara hur tacksam jag är för att ni finns.

Massa godis

Pijano har nu sedan han blivit dålig fått göra ungefär precis som han vill (i sin box och lilla sjukhage då… 😦 ) och jag har gett honom så mycket godis. Varje dag. Hela tiden. Jag som aldrig ger godis annars, haha. Och Anna som står brevid blir ju så avundsjuk, så då får hon också godis. Snacka om att jag går raka motsatsen emot alla mina principer. Tur att dem inte blivit tiggiga än i alla fall… 😀 Men godiset fås oftast inte bara sådär heller, utan hjärnjumpa för att få det goda är en win-win! Anna lärde sig igår Pijanos ”paradtrick” att artigt och ordentligt vända bort hela huvudet när jag harklar mig och sedan inte röra sig förrän jag säger bra. Så smidigt att hästarna kan då det är något som faktiskt är användbart i många situationer.

Pijano tränar just nu på att le och nicka och sedan ska vi gå vidare till att skaka på huvudet och lägga huvudet på sne. Anna ligger några steg efter men är på god väg. Vända bort huvudet och puss sitter bra så snart dags att gå vidare till att nicka. 🙂 Imponerande att hon lärde sig vända bort huvudet på kommando på kanske… 2 minuter? Igår. Hon måste ha kollat på Pijano. Eller så är hon väldigt smart helt enkelt. 🙂

”Debuterat” 80 cm!

Jag har jättefina bilder, och massor att skriva om detta, men börjar med att säga att Anna i alla fall nu i helgen hoppade 80 cm på pay and jump! 🙂 Hon var så himla duktig alltså, jag är SÅÅÅ stolt över henne! Min pärla! Mer update om det här kommer självklart. Ville bara… skriva det, hihi.

Annas veckoplanering

Efter att ha gått och kämpat på väldigt bra en ganska lång period nu har jag sedan länge planerat en ryttarfri vecka för Anna den här veckan. Alltså hon ska inte ridas, utan endast arbetas från marken. Detta behöver hon nog, även om det inte märks, då hon senaste tiden varit så pigg. Men någon gång måste man återhämta sig också, så är det bara!

Måndag – Trickträning på ridbanan.
Tisdag – Tömkörning över cavaletti på ridbanan.
Onsdag – Promenad ut i skogen.
Torsdag – Tömkörning ute.
Fredag – Promenad ute.
Lördag – Löshoppning studs på ridbanan.
Söndag – Tömkörning/trickträning ute.

Allt har heller inte varit helt seriöst

Haha, senast nu i helgen pratade jag och Felicia om dessa bilder. När vi gjorde mig och Pijano så fula och omatchade det bara gick… 😉 För några år sedan var jag väldigt noga med att allt skulle matcha nämligen… Här, på sommaren 2011, satte vi dock på ett brunt schabrak, fyra olika färger på lindor, TOFFSAR i manen och ah, haha! Har en t-shirt det står Carlsberg på också. Alltså öl som jag inte ens dricker. Som ni även ser var ju heller inte ridpasset det allra mest ”seriösa”, men kul hade vi ju! 🙂

…

”Blir lite fundersam? Älskar din blogg och allt ❤ Du är fantastisk! Men känner jag blir förvirrad… Ena stunden så säger du att du kommer göra ALLT för dina hästar…… Men uppenbarligen så verkar det ju på dina inlägg nästan som om det mest humana vore att låta Pijano somna in ??? Eller har jag fel?? .. Känns lite som om du "till varje pris" för din skull ska ha honom kvar trots kolsvart prognos…..?
Förlåt om det låter hårt och elakt, inte min mening! Men bara undrar om du även tänker ngt på attt det kanske vore mer humant att låta honom gå?"

Hej Anna, som lämnade den här kommentaren. Hade det här varit en vanlig dag hade jag inte tagit åt mig så mycket av den här kommentaren som jag gör nu. Jag förstår att jag borde skriva mer ingående om allt eller låsa kommentarsfältet, men har valt att göra varken eller. Tackar för fina ord men det märks att du är en av läsarna som inte känner mig. Det enda jag känner är ett relevant svar tillbaka till dig är vad tror du själv?

Tack och hej.

Vår visit i hovstallet

Som jag skrev innan, har jag och Pijano inte den kanske mest ”normala” historien som går att hitta tillsammans. Det är faktiskt för de senaste året/åren vi har ”slagit oss till ro”, och inte hittat på lika mycket konstigheter, haha. Jag kan inte annat än skratta när jag ser tillbaka på hur mycket… konstiga grejer vi gjort tillsammans. Det är en lista som nog aldrig tar slut. Men jag kommer visa lite delar, här och var. Minnas, le och tänka tillbaka.

Vi börjar här. Någon gång för länge sen, kan det ha varit år 2010? Minns inte exakt, men det var inte igår i alla fall. För att dra en lång historia kort: vi skulle in till stan för att träna inför ett ”jobb” (vilket var att Pijano skulle gå fram och tillbaka på röda mattan för en film-premiär mitt inne i city). Vi åkte alltså in någon dag innan då det var några månader sen han hade varit på något liknande. Parkerade och lastade av på armémuseets parkering och sedan traskade vi runt hela dagen på olika ställen – vid svampen, på stureplan, köpte glass på strandvägen och kollade läget liksom… 😉 Sen hände det som inte fick hända, haha. Transporten blev inlåst på parkeringen och det skulle ta timmar innan det gick att lösa. Så Pijano fick göra sig hemmastadd i självaste hovstallet och ja, det var en upplevelse i sig det med. Här kommer några bilder från det! 🙂

Amen kom igeeen

Anna var superfräsch igår. Riktigt fin att rida. Red i och för sig inget avancerat, tror jag la EN volt på hela ridpasset (inte för att volter är avancerat men, hahaha), red alltså i princip bara runt/innanför spåret och stora vägar. Jobbade mest på skritten, öppnor och slutor, högre och lägre form, samla och länga. Joggade lite runt runt och med lite inslag av skänkelvikningar och öppnor. Så härlig grund-trav hon fått nu, stor utvecklig. Jättekul! Galoppen får största pluset ändå, kanonfin igår! 😀 Jättefina fattningar både från skritt och trav och väldigt reglerbar både fram, tillbaka, i låg och hög form. Med andra ord känns det toppen inför lördag.

Meeen… så börjar det snöa igen. Hoppas, hoppas, hoppas det inte är för halt på lördag för att åka. Viiiill ju! Och är SÅ taggad…

Lite sommar skulle sitta fint… hihi. 🙂 Här hoppar Anna 1 meter för första gången med ryttare i sitt liv tror jag, bilden är tagen av Felicia i somras. Finafina älskade häst!

Pröva vingarna

Nu har jag anmält mig och Anna till pay n’ jumpen som Runsten har på lördag. Det blev lite ändringar i planeringen… x 2. Men så kan det bli, när man tänker för mycket… 😉 De klasser hon nu tillslut blev anmäld till är 70 och 80 cm.

Anna har hoppat 3 pay n’ jumper i sitt liv, på olika anläggningar. Den första förra våren/början på sommaren som var ute på grus, den andra i somras som var ute på gräs och den tredje i höstas som var ute på grus. 60 cm felfritt. 70 cm med 4 fel (rev sista hindret). 70 cm med
4 fel (rev första hindret). Jag bestämde mig redan i höstas att nästa skulle bli 80 cm. Men när jag nu började planera för denna ångrade jag mig och ville anmäla till två stycken 70 istället. Varför? För att hon aldrig tidigare kommit in i ett nytt ridhus och hoppat en bana. Hon har dessutom haft lite svårt för ridhus i allmänhet, och därav har jag ingen aning om hur hon kommer reagera i ett nytt (första gångerna i ”vårt” ridhus var katastrof.) = det är säkrare att ta 70 som jag vet att hon kan kliva över utan problem stillastående om det skulle vara så.

Men ville ändå hoppa två ”klasser” då hon aldrig gjort det tidigare (bra att börja med, med andra ord 😉 ) och ifall hon skulle vara spänd första rundan kan hon göra om en och förhoppningsvis då vara tryggare. Meeen. Sen ångrade jag mig igen. Det känns mer rätt att ta 80 också. Jag VET ju att hon är redo för det, det var hon ju redan i höstas, och den rider vi endast för att prova på. Ge det ett försök liksom. Pröva vingarna. Det behöver man göra ibland för att komma ett steg längre. Och jag vet inte när vi kan komma iväg på något nästa gång. Däremot kommer jag inte pressa eller tvinga henne till någonting. Uppmuntra, definitivt, men inte tvinga. Det ska vara KUL, för båda oss. Så vi gör ett försök och ser vart vi hamnar. 🙂

I will never give up on him, because he should never give up on me.

Imorgon åker jag upp till Sigtuna igen, dock utan Pijano, med antingen Felicia eller mamma, det vet jag inte ännu. Ska prata med Lillens veterinär och gå igenom plåtarna från MRI ordentligt. Kanske blir det någon ändring i prognosen, men vi lär inte kunna lägga upp mer än en väldigt lös plan för framtiden och hur vi ska gå vidare härifrån – eftersom allt har gått åt lite fel riktning. Det har inte blivit bättre. Det är inte ens likadant. Det har blivit värre.

Vi tog ju bort medicinerna, då han höll på att få blisterskador av kortisonet och han hade i för långa perioder fått butta samt metacam att det inte skulle behövas eller ens vara bra att ge mer. Men bara någon dag efter blev han betydligt sämre. Visar mycket högre smärta och vill inte gärna stödja på det benet. Så några dagars uppehåll från metacamen fick han och efter att diskuterat lite med veterinären fick vi sätta in metacam igen. Så nu får han det i 10 dagar till. Hoppas bara hans mage klarar av det…

Jag blir såklart ledsen för att det inte går framåt, utan till och med bakåt. Men jag får ge det tid. Det har gått 8 veckor. 2 månader sen han blev dålig. Men han är min klippa i den här mardrömmen, min Pijano. Han får mig att le varje dag, håller humöret uppe och sköter sig så bra. Det är han som får mig att orka, när det borde vara tvärtom. Ibland undrar jag om han faktiskt är för bra för den här världen. Det här livet av orättvisa. Han är så obeskrivligt fantastisk. Inte ens bara en på miljonen. Han är hela min värld. Och jag ger aldrig upp på min ängel.