This is a place where I feel at home

Hej. Jag har inte försvunnit eller egentligen glömt bort bloggen. Jag har bara tagit ett break. Jag har varit sjuk under veckan och hemma från jobbet, och det hör inte till vanligheterna direkt. Jag passade på att vila från allt då också. Bloggen. Och igår var det på ett vis en ganska känslosam kväll. En kväll när jag funderade rätt mycket, och inte blev jag mycket klokare av det.

När jag stod där på mitten av ridbanan med min prins dansande runt mig, i frihet, och med all energi och lycka i världen, funderar man på… varför? Varför ska just han, han som har ett hjärta av allra renaste guld, han som har räddat och byggt ett helt liv, som är någons hela värld… ha en sjukdom inga pengar eller veterinärer i hela världen kan bota eller stoppa? Det sägs att allt händer av en anledning, att allt är menat. Men vad är anledningen för att mitt hjärta ska ha en sjukdom som är starkare än allt? Varför?

När han lärde sig, igår, ett nytt kommando och en ny version av ett trick, på bara tankekraft började tårarna bränna innanför ögonlocken. För jag är så tacksam att jag har honom, varje sekund av mitt liv. Han gör mig hel. Varje dag. Utan honom är livet inget liv. Jag älskar honom mer än allt. Min prins. Min Lillen. Min Pijano. Virgio Pijano ox. Drömmen som blev sann, en levande dröm. Världens bästa liv. Allt. Precis allt är han.

Och när jag sitter uppe på min prinsessas rygg, som bara jobbar och jobbar och jobbar. Energi som inte tar slut. Stress när andra hästar är på ridbanan samtidigt. Stress som bara går att få bort genom att fortsätta jobba. Träna. Tänka. Röra sig. När man hör, varje dag, att hon sprungit runt lycklig i sin hage. Springer, bara för att hon kan. För att hon lever och vill. Jag tror verkligen hon är glad för att hon… lever. Får göra det hon behöver, röra på sig. Träna ordentligt. Jobba med alla muskler i kroppen.

Men jag kan inte låta bli att fundera över om hon någon dag kommer tränas sönder, att kroppen inte hänger med i hennes huvuds tempo. Om hennes kropp kommer hålla för hennes psyke och behov. Jag är så tacksam över hur allt blivit hittills. Och jag hoppas det inte är något tillfälligt. Jag hoppas att jag tar rätt beslut, alltid, i framtiden. Jag vill inte behöva lära mig av misstag. Jag vill bara att hon ska få ett liv värt att leva, för det är hon värd tusen gånger om.

Jag tänker tillbaka på första gången jag såg henne. För 3 år sedan. När jag direkt blev helt varm inombords, utan att då veta varför. Jag tänker tillbaka på dagen då jag insåg att hon hörde till mitt liv, att det behövde bli vi. För bådas skull. Jag tänker tillbaka på dagen tårarna bara inte kunde sluta rinna… av lättnad. När mitt namn stod som ägare på pappret och det var klart att domen till döden är överstruken i sista sekunden. Jag visste att det inte var där det skulle sluta. Jag bara visste. Och jag hade rätt. Så jag hoppas att jag har rätt även i framtiden, när jag tar beslut som kan vara livsviktiga. Anna K. Mitt hjärta, mitt hopp, min älskling.

Tack för att ni finns. Och låt oss få stanna tiden, och vara lyckliga för alltid.